Isaan Road Trip #8: PUT i passet

På morgonen är det dags att lämna Mukdahan. Färden går mot Korat. Khun Go är som vanligt morgonpigg och kör mot vår destination, om än med hjälp av en karta i knät. HC noterar med viss tillfredsställelse att Khun Go har säkerhetsbältet på sig. Fru Chang är hopplös vad gäller sådant…

Vi har åkt samma väg några år tidigare, och HC lägger märke till nya kraftledningar på behörigt avstånd från vägen. På andra sidan prydliga telefonledningar.

Vi anländer Korat en dag för tidigt (som vanligt), men jfk_68 som vi ska besöka är vänlig nog att trots det dyka upp på kvällen. Det blir snooker och mat. Hc behärskar inte snooker riktigt, så jfk får guida hela tiden. Slutresultatet är alltför pinsamt att redovisa här.

Nästa dag är det borgmästarval i Korat, så man har förbud att sälja alkohol kvällen innan. Det var inga problem på snookerstället, men när vi kommer tillbaka till hotellet är det lite problem att få en öl. Den kreativa personalen löser det hela genom att servera ölen i tillbringare, och HC häller glatt upp i bifogad kaffekopp. Nästan som cappucino!

Nästa dag åker vi en bit utanför Korat och besöker herr och fru jfk i deras hus. jfk_68 vill inte vara med på bild, så det får väl räcka med denna. Hur som helst tackar vi jfk för storslagen gästfrihet! HC lyckades till och med koppla in sig på hans internet med medhavd laptop och få sig en välbehövlig dos av nödvändiga forum.

På eftermiddagen åker vi till en marknad i närheten. Den är inte så stor, men HC är förbluffad över det stora utbudet. Det är liksom inte någon kopiering av affärside, alla säljer något eget.

Aah, billig papaya… skulle fru Chang vilja ha i Göteborg!

Man undrar ju om upplägget är arrangerat eller ej, en del barnförbjudna fantasier dyker upp i hjärnan hos HC.

Lite insekter måste vi ju ha till kvällen.

Kära nån då, hamburgare och pommes frites! jfk muttrar något om att det har blivit för många faranger i Korat…

Khun Go inhandlar lite verktyg till bilen.

På grund av att hans bil råkat ut för en smärre olycka. Lyckligtvis satt vi inte i den då.

Skojar bara! Vi befinner oss på en av Korats bilkyrkogårdar, och där finns även matservering där vi intar lite föda och Beer Chang.

Så tillbaka till huset där jfk bor. Han har lovat HC att det finns obegränsat med Beer Chang i frugans butik… tja det ser väl lovande ut.

Chaufför Khun Go får inte dricka, utan går istället in i huset och lägger sig att sova i TV-fåtöljen.

HC föredrar Beer Chang på burk, men de tar ganska snabbt slut. jfk försöker fejka tillgång på detta sätt:

Och här har vi en mycket trevlig dansk som bor i samma by som jfk. Han jobbar hårt på Grönland i tre månader, och tar sig sen en månad i Thailand om HC förstod det rätt. Dansken tar det säkra framför det osäkra och kör med både flaska och burk 😉

Efter en trevlig kväll tillbaka till hotellet inne i Korat. Nog för att vi fått mycket att äta hos jfk, men det ska ändå ätas mer på hotellrummet. På golvet. Fru Chang, son Chang och Khun Go hugger in! HC bara baxnar…

Nästa morgon 20 april åker vi mot Bangkok. Vi stannar givetvis för mat längs vägen, och fru Chang konfiskerar de solglasögon HC köpt för THB 50 på marknaden i Korat.

Flugorna är ganska besvärande, och när vi gnäller om detta så kommer det in två klibbiga pinnar. HC finner mycket stor tillfredsställelse i att observera flugor som fastnar på pinnarna.

Ja, nu har vi lämnat Isaan, men historien fortsätter! Vi kommer till Bangkok, och fru Chang vill bo på Park Hotel, Sukhumvit soi 5 eller 7 var det väl? När vi kommer dit visar det sig att man vill ha THB 2100 per rum och natt. Ej acceptabelt för fru Chang! Nu ska vi hitta något billigare, och fru Chang finner ett backpackerhotell i närheten. Där vill man ha THB 1500 för ett rum med fem sängar.

Jaha, vi provar väl det då. Det finns en viss mängd tålamod hos HC, och gränsen provas ganska hårt när sällskapet går upp för ett antal trappor (hiss finns ej, och ingen som hjälper till med bagaget) och genom långa korridorer med det tunga bagaget. Tja, rummet är väl OK.

Men så ser vi att det finns ingen toalett på rummet. Och inget kylskåp. Hmm… jaja vi får väl gå ut till soi 7 och ta ett besök på Biergarten. HC fejkar att han tar foto på fru Chang då han egentligen vill föreviga arketypen på barstolen.

Sen är det så att fru Chang nästa morgon ska få in PUT i sitt nya pass. Hon är övertygad om att det behövs foton, vilket HC inte tror då han sett modern utrustning på Migrationsverket i Göteborg. Men det blir ändå så att toffel HC får följa med och leta efter något ställe som tar lämpliga foton. Ett jämrans gående upp och ner på de udda soierna. Problemet är väl att det är söndag, och många ställen är stängda. Till slut kommer vi till ett mindre shoppingcenter, och där finns det fotograf och studio.

Fru Chang meddelar att hon först måste gå till toaletten för att sminka sig inför fotograferingen, och då tryter tålamodet hos HC. Han vill ha en öl! Vi ses utanför! Med viss lättnad stegar HC ut ur shoppingcentrat, och ser sig omkring efter första bästa ölaffär. Se där, en 7-11! Problemet är bara att klockan är cirka 16.00, och då säljer man inte öl där. HC går trots detta in i butiken, och får sina farhågor besannade.

HC observerar hur man med hjälp av en plastpåse låst dörrarna till kylen… HC överväger för ett ögonblick att dyrka upp låset, ta en öl och sedan låtsas som ingenting i kassan. Men nej, det kommer nog inte att fungera.

Fast strax bredvid finns ju en indisk restaurang där man säkert kan få en öl. Jodå, men den indiske ägaren visar tydligt sitt missnöje när HC inte vill ha något att äta. Jaja. Efter en öl så kommer fru Chang ut från shoppingcentrat med tolv foton. Ja, det ska väl räcka för svenska ambassaden.

Fru Chang berättar också en märklig historia. I shoppingcentrat har hon stött på en dansk som påstår sig jobba i passkontrollen på Kastrup. Han känner igen fru Chang, och säger att han har stämplat in henne i Schengen. Fru Chang visar på begäran sitt pass (varför bad du honom inte dra åt helvete FC?), och han bläddrar fram sidan med den stämpel han påstår sig ha gjort. Sant? Kanske, kanske inte.

Nu går vi tillbaka till hotellet. Fru Chang är starkt frestad av det stora utbudet av skor.

HC lyckas baxa henne vidare. Det är väl mer angeläget att ta en Beer Chang på Bier Garten!

Framme på hotellet noterar vi några tråkiga detaljer. Gemensamt kylskåp…

Hmm… ska man lägga inköpta Beer Chang här? Märkt med HC, som om det skulle hindra någon…

Droppen blir när personalen informerar Khun Go att han inte får ha sin bil stående på hotellets parkering under natten. Nu har fru Chang fått nog. Vi checkar ut 17.00 efter att ha haft rummet i tre timmar. Otroligt nog får HC tillbaka de THB 1500 han betalat vid incheckning. HC misstänker välsmort munläder hos fru Chang och Khun Go.

I bilen får HC veta att nu åker vi till Nana Hotel. Ja! Där har ju HC aldrig bott! Tyvärr visar det sig att Nana Hotel är fullbokat. Men den vänliga receptionisten ringer till ett annat hotell på soi 4, och där finns lediga rum. Vi åker dit och får en stor svit för THB 2100. Minst hundra kvadrat, två sovrum, stort vardagsrum. kök och balkong. Nanatai Mansion.

Hotellet ligger ju en bra bit in på soi 4, men det finns gratis tuk-tuk ut till Sukhumvit.

Detta utnyttjar vi, men kommer inte längre än till Nana Plaza… och sen ett besök på Nana Disco. HC kan konstatera att han tappat mycket av tidigare entusiasm för att besöka dessa ställen.

På väg tillbaka hotellet måste det förstås inhandlas något att äta.

På hotellrummet känner sig HC lite utanför då han inte är intresserad av att äta något. Fast det är förstås en hel del kalorier i Beer Chang…

Nästa dag 21 april går vi till ambassaden. Vi anländer cirka 08.30, och det är redan fullt i rummet för besöksvisum, plus en mycket lång kö i korridoren utanför.

Fru Chang har sitt gamla och nya pass samt 12 foton. Vi går in i viseringsrummet och tar en nummerlapp. Väntar 20 minuter, och sedan tar det tio minuter att få PUT i nya passet. Det finns ju utrustning för att fotografera, men den verkar inte fungera just då. HC noterar roat en massa felmeddelanden från Windows på utrustningens skärm. Samtidigt är det lite deprimerande att man använder detta OS…

Istället scannar man ett av fru Changs foton, så det var väl bra att hon gjorde sig besvär med att ta dom. Vi går ut, och HC uppfylls återigen av den eufori man kan känna efter ett ambassadbesök. Vi fick vad vi ville ha! Allting fungerade! Inget mer att oroa sig för!

Detta måste firas med en Beer Chang! Vi sätter oss på Landmarks uteservering. THB 350 för en öl och kaffe. Nåja. Men inget kan dämpa lättnaden hos HC och fru Chang.

Nu är det dags att checka ut från hotellet och åka vidare. Fortsättning följer.

Herr Chang har talat.