När själen gråter…..

Nu gråter min själ också…
Kan inte annat än att ge dig en distanskram…

Det där med föräldrar är alltid svårt…
Jag har funderat mer och mer på det där eftersom Jupa värdesätter sina föräldrar så mycket högre än vad jag gör.
Hennes pappa var en (utan att gå in på detaljer) skitstövel!
Trots detta betalar Jupa i stort sett hela hans nya bröllop med den nya frun som han valt att lämna familjen för…

IDIOTI! tycker jag, varför bad du honom inte dra åt…
För att han är min pappa utan honom hade jag inte funnits eller varit den jag är…
Bullshit!
Han skall vara tacksam för at han har dig Jupa, det är inte du som bett att få komma till världen…

Som du säkert föstår så kom vi inte så långt i den diskussionen, men det fick mig att fundera…
Hur viktiga är ens föräldrar, hur högt upp på pedistalen skall dom sättas, kan man säga precis vad man tycker och kan man göra precis det man känner!?!

Jag vet inte…
När man som förälder själv ser vad man offrar och vad man gör för sitt barn fylls man onekligen av tackamhet mot sina egna föräldrar.
Men ger det föräldrarna rätt att göra hur som helst, absolut inte!

Hur man än vänder och vrider på saker så är man en individ som tar ansvar för sitt eget handlande.

Jag kan ta mer från mina föräldrar än från ex en kompis eller kollega just för att dom är mina föräldrar.
MEN, om det skadar mig eller min familj måste jag någonstans sätta en gräns även om det gäller mina föräldrar.
För dom är det viktigaste för mig.

Jag kan inte hur gärna jag än vill, ge dig ett råd i hur du skall göra.
Det är upp till dig, men du har en egen familj nu.
En familj som behöver dig.

Du blir aldrig behandlad på ett visst sätt, du lär andra att behandla dig på ett visst sätt.

Kanske är det dags att visa hur du vill bli behandlad…

Kommer du att lösa dina problem om du hittar dina biologiska föräldrar?
Kanske du får ro på vissa plan i din själ och i dig själv, men dina svenska föräldrar kommer inte att försvinna i och med det.

Du vet vart jag finns om du behöver mig!

Lider med dig!

KRAMKRAMKRAM!!!!

ROSARIN!

Allt är inte svart eller vitt och du är inte centrum idet här även om du tror det.

Det finns en gråzon och du har INTE rätten att ta beslut för dina föräldrars räkning…
DU kan inte heller ta på dig skulden för deras agerande…

Förlåt om du du känner det som att jag skriver dig på näsan, det är inte min mening…

Det jag menar är att det enda du kan göra är att konstatera vad du vill och vart du står…
Vilket beslut dina föräldrar tar efter det är deras beslut…

Du kan inte och får inte lägga beslutsbördan eller skulden på dig själv…
Du skall inte bryta med dom, du klargör spelreglerna och vill dom bryta så bryter dom inte du, det är inte ditt beslut…

Jag vet, SÅ j-vla enkelt för honom att säga, tänker du, och jag håller med… det är enkelt för mig för jag är inte du just nu….
Men VET dom att du FLYDDE runt halva jordklotet, vet dom att du strävar efter att bli HEL igen…
Har du sagt till din pappa att hans djävla prestige inte är din prestige… vet dom vad dom gjort….

Om inte, hur förväntar du dig att dom då skall förstå….???
Och om dom inte förstår, hur skall dom då kunna ändra sitt sätt att agera…

Det låter säker inte rätt för dig just nu men har du gett dom chansen att förstå….

Mitt ex gick bakom ryggen på mig i 6 månader med konstanta lögner…
I 6 månader ljög hon men jag lät henne hållas.
I 6 månader stod jag ut med dom pissigaste förklaringarna och dom mest värdelösa lögner…
Det fanns en sak som var viktigare för mig än något annat.

Jag ville kunna se mig själv i spegeln och säga, DU har gjort allt DU kan för att rädda det här!
Den dagen jag kunde det kunde jag välja att gå en annan väg…
Innan hade det varit omöjligt för det fanns något kvar som jag kunde göra…
Men den dagen hade jag gjort allt, då hade också hon med sitt agerande gjort ett val….

Vi kan bara ansvara för hur vi själva gör, inte hur andra gör…

Jag “tjuvrökte” tills jag var 33 så den punkten ligger du i lä på vännen !!! :faroah:

Men ja du, vad gör man…. önskar jag visste…
Och jag förstår vad du menar, ett forum, om än så underbart som detta, kanske inte är det ultimata stället…

Men om det nu är tomma hot som du säger…
Vad är det som gör att dom hela tiden kan köra med tomma hot…?
För dom lyckas ju delvis eller hur !

Min mamma var expert på tomma hot tills jag sa att:
Ok fine, är det så du vill ha det så är det trist men jag respekterar det…

Tro mig, att hålla fast vid principer i det läget är SÅ d-javla svårt, men jag visste att det var så jag måste göra…
Det gick inte en dag som jag inte tvivlade, inte en dag som jag funderade på att ringa….

Din pappa har en anledning till att vilja ge dig privatlektioner, att det måste leda någon vart..
Dina föräldrar har en anledning med sina hot….

Du har säkert försökt, jag tror dig…
Kanske är det så att dom aldrig kommer att förstå….

Men när tar DU mest skada, att vara i denna trasiga relation eller utanför…?
Var lite egoistisk för en gång skull…
Ställ dig frågan vad du skulle sakna om du valde att ta avstånd… Vad kommer du att känna skuld för…

Psykisk misshandel bryter ned, får dig att tro att du är beroende av någon, att du är värdelös och att du inte klarar dig själv…
Vilket inte är sant…

Någonstans finns en rädsla att förlora dig, vilket jag kan förstå, eftersom du är en fantastisk människa.
Men låt inte detta hindra dig i ditt eget liv som du just nu skapar med dotter och man…

Rosarin vännen.

Känner igen mig på en del punkter både ifrån min relation med mina föräldrar och även ett tidigare förhållande.
Du har inget att känna skuldkänsla över vännen. Du har gjort mer än vad man kan begära och om dina föräldrar
inte uppskattar det så är det enligt mitt tycke deras förlust. Du har ditt eget liv med din man och din dotter nu
och det är dom, inte dina föräldrar som du ska tänka på och ta hand om (vilket jag vet att du gör).

Precis som jjohnsson skrev så måste man tyvär vara en liten egoist och tänka på hur JAG vill må och hur JAG
vill ha det i framtiden. Det förgångna kan vi inte göra nåt åt tyvär, men vi KAN göra nåt åt hur vi vill ha det i
framtiden. Jag kan inte skriva hur du skall göra vännen, men du har en familj nu, ett eget liv, om dina föräldrar
vill vara en del av den så ska det vara på dina villkor, inte deras.

Många kramar ifrån oss… :albino:

Jag lider med dig Rosarin.

Har du och din familj någonsin gått i terapi? Har ni inte gjort det råder jag till det innan du bryter. Din mamma behöver vård.

Även fast dina föräldrar inte borde blivit godkända som adoptivföräldrar är jag nästan glad att de vart det denna gång – annars hade inte du vart du. Men andra sidan det hade du nog varit ändå – fast kanske lyckligare.

Jag har i min enfaldhet alltid haft dessa fördomar mot adoptivföräldrar – att de liksom är för besatta av familjelyckan. Att de liksom vill han en liten docka att ta hand om tillsammans så de kan leka lyckliga familjen hela dagarna. Familjelyckan finns ju nästan bara på TV och när det brinner runt knuten är blod oftast tjockare än vatten.

Om man inte kan få barn tillsammans (vilket naturen i vissa fall lämpligt låtit hända) kan jag inte förstå varför man inte kan bara lära sig leva med det. Har man inget liv? Jag tror de bästa adoptivföräldrarna är dem som vill hjälpa barn som kanske kommer fara illa och absolut inte tänker försöka ersätta deras biologiska föräldrar, inte dem som vill ha en lite docka att bygga familjelycka kring.

Om adoption anser jag att det vore lag på att barnen alltid påminndes om sitt ursprung och faktumet att det finns biologiska föräldrar med i bilden. Man skall redan från start förbereda barnen på att söka sitt ursprung. Borde nästan vara obligatoriskt med modersmåls undervisning också.

Min kusin är adopterad av min morbror, min andra kusin är adopterad från Colombia. Sjukt mycket hysh hysh i den familjen.

Detta är mina tankar och inte fakta. Jag kan komma att ändra mig. Hoppas ingen tar det personligt.

Du är på rätt väg Rosarin. Ut med allt bara. Offentliggör det. Inget mer hysh hysh. Om dina föräldrar hotar igen – gör slag av saken men låt dem veta innan att det inte är lösa hot.

Rosarin.

Jag tycker absolut inte att du ska bryta med dina föräldrar.

Din mamma är som du säger psykiskt sjuk och behöver professionell vård för det men istället projekterar/överför hon sitt dåliga mående på dig, det är många gånger mycket enklare för den sjuke istället för att gå till “botten” i sig själv.
Alla vuxna människor har det yttersta ansvaret för sitt eget mående och beteende, man kan aldrig lägga över ansvaret eller kräva att andra ska lindra/ta hand om problem. För det första så hjälper det inte i grunden och för det andra så blir omgivningen också att må allt sämre, det blir en sjuk familj.
Därför ska du koncentrera dig på att ta hand om dig själv. Du bör dra klara riktlinjer för vad du mår bra och dåligt av och därefter klart redogöra för omgivningen om någon passerar din “gräns”. Tala om för dina föräldrar att du tycker mycket om dom men att du inte mår bra när dom pressar eller hotar på något sätt. Varje gång du har kontakt med dom så avslutar du vänligt men bestämt samtalet så fort det glider fel, låt dig ALDRIG provoceras in i en diskussion utan behåll lugnet och kontrollen på samtalet. Går det fel så påpekar du det och säger bara att ni kan höras en annan dag och sedan lägger du på luren (jag förmodar att ni har telefonkontakt).

Detta kan bara leda till två vägar antingen respekterar dom dig eller också bryter dom, inte du! Jag tror inte att du skulle må bra i framtiden om du tog ansvaret för ett sådant drastisk beslut men om dom gör det och du vet att du har försökt allt genom klara markeringar så kommer du att finna ro ändå.

Sluta att försöka få dem att förstå hur du ser på uppväxten och det historiska, det bara ödslar din energi och ni kommer troligen aldrig att se på det på samma sätt.

En sak till du kan sluta att oroas över att du på något sätt skulle göra detsamma med dina barn, det är du alldeles för klarsynt och stabil för att kunna göra. :angel7:

Jag har personlig erfarenhet av detta men dock inte föräldrarna utan en äldre syster.

Var rädd om dig och din familj på Samui.

Kram
Lena

Jag tycker inte det låter ego men/och jag tycker att orden7tankar som att definitivt göra slut är att kanske dra det ett steg för långt.

Se det mer som att du inte har något att göra med dem när det känns destruktivt men därmed har man inte slängt iväg nyckeln för gott utan kan prova ibland och hålla dörren öppen för framtiden.

@Rosarin wrote:

Har talat om för dem så många gånger vad som är ok och inte ok men när jag sätter en gräns så är det “allt eller inget” för dom.
Då dyker fraser upp som: “jaha men så ses vi aldrig mer då”, eller “nu har du gjort ditt val, du visar du hur du vill ha det. Nu är det slut, vi ska inte ha mer kontakt för du tycker ju ändå inte om oss.”

Det är just sådana provokationer som du måste lära dig att behärska med lugn och därmed avsluta diskussionen. Kom ihåg att ni alla spelar gamla invanda “roller” där jag antar att du oftast gett vika med samvetskval. När du bryter mönstret så tappar dom kontrollen som det verkar som att dom har haft hittills.

Svara bara enkelt att du är ledsen att de känner så eftersom du tvärtom tycker väldigt mycket om dom, avsluta sedan med att samtalet har spårat ur och att du mår dåligt av det.

Det här kommer du att klara men att vara amatörterapeut till din mamma leder bara till dubbelt lidande.

Varma hälsningar
Kram
Lena

Mina råd är nog överflödiga men har du provat att prata om detta med dem i stunder när allt är bra också? Får en känsla av att dessa diskussioner sker när de är som mest labila vilket kanske inte är de bästa stunderna. Lenas råd är nog goda. Kanske att du alltid skulle repetera samma fraser och inte så många – kanske till slut det skulle sätta sig.

Simma lugnt vännen min. Din dotter har tur.

Jag menade inte att det du är inne på direkt låter hårt utan jag tycker att man i praktiken mer eller mindre kan knipsa banden med dem, men att det sen kan vara hårt (om inte annat så för en själv) att göra det absolut för all framtid.
Jag menar att man kan sluta kommunicera med dem när det inte känns bra men sen ha dörren lite öppen för att göra nya försök när man själv känner för det. Jag har själv nu efter drygt 25 år t.ex. valt att återuppta kontakten med min pappa för det kändes som att tiden nu var mogen för det.

Jag håller nog med Lena i det hon skriver. Försök (vet att det inte är så lätt) att se mer rationellt på det och avsluta diskussioner odyl när de inte känns bra för dig och återuppta det inte innan det känns bra för dig. Du har redan försökt att få dem att förstå så det behöver du inte längre utan ta du och lugnt gå när det ej känns bra, du behöver inte försvara dig inför dem och du kan inte lösa deras problem.

Patrik

Mycket bra är väl redan sagt nu men känner att jag kanske har något att tillföra.
Tycker man känner igen sig lite i vad du skriver, det där med att föräldrar gärna sätter press på en bara för att man ska leva upp till “deras” förväntningar.
Nu är väl problemet större än så här men det känns inte som något ovanligt. Så länge det inte blir sjukligt är det kanske tillochmed nödvändigt för att lata svenskar skall åstadkomma någonting alls när vi ändå får allting serverat.
Våra föräldrar hade det ju inte lika enkelt.

För dig.. det låter på din berättelse som om de vet vilka knappar de skall trycka på för att påverka som har fungerat i din uppväxt.
På något “sjukt” sätt kanske de också förväntar sig att du alltid skall vara deras söta lilla flicka. Kanske det bara är du som fått dem hålla samman i alla år. Barn förlänger ofta dåliga relationer då man håller samman “för barnens” skull även om resten är en katastrof.
Inte att jag påstår att det nu skulle vara så!!! Men det är fortfarande inte ditt ansvar!

Känner igen mig en del från när jag hade diskussionen om “min Chid” med min kära mor.
Hon försöker verkligen leda in mig på ett annat spår med alla medel tillgängliga. Det är ju inte alls som hon har tänkt sig framtiden har jag förstått. Hon har alltid satt press på mig, hade säkert aldrig valt samma väg utan hennes påverkan på gott och ont.
Det samma gäller för dig, men man måste lära sig när det är dags att sätta ner foten.
Vid det här tillfället fick jag nog trots försök till skuldbeläggningar och allehanda (visserligen en del ganska vettiga) konstiga ideer.
Det går ju inte att se det i svart och vitt som någon skrev tidigare i tråden.

Jag har nog aldrig varit psykiskt misshandlad på det sättet så det här kan nog tas med en nya salt.
Hur du skall gå tillväga finns det klokare människor än mig som kan berätta.
Vill bara på något sätt visa att det nog är ganska vanligt bland föräldrar att försöka styra sina barn så här. Jag har tur som har en ganska snäll mamma som inte överdriver det hela. Men hon vet ju precis hur hon ska göra för att jag ska tänka efter både en två och tre gånger extra och förhoppningsvis sen göra som hon föreslår.

Även om din situation är extrem just nu så ska du veta att du är långtifrån ensam. Det är egentligen kanske enligt mig det bästa sättet att få ungarna på rätt väg. Man vill ju inte göra sina föräldrar besviken precis som alla thailändska damer som försörjer familjen inte heller vill. Tänker mest på din dotter nu och hoppas inte du börjar med någon “låt gå” mentalitet eller bli en sträng Fhürer bara för att du vill undvika ovan nämnda situation. Men jag tror nog du tar hennes bästa framför dig själv så det blir nog ingen fara till slut. Om inte annat så är du ju nu expert på hur man inte ska göra.

Lika svamligt som vanligt när ja skriver 🙂
Iallafall lycka till nu, hoppas verkligen att ni inte tappar er relation på något så här dumt.

/ Rickard

Lilla Gumman..
Först måste jag säga att jag tyvärr har slarvat dom sista veckorna med att gå in i forumet !!

Ja vad kan man säga….Jag har ett jobb där jag tyvärr få se hur fort livet kan ändra sig eller ta slut…
antingen för en själv eller för nära och kära och det som jag “präntar” in i mina barn, gubbe och mig själv är att
man måste försöka leva sitt liv så att man mår gott som möjligt .Vad jag menar är : du mår piss av relationen till dina föräldrar, tala om för dom att dom är energi-tjuvar för dig, förklara varför och ta en time-out !!!!

Livet är alldeles för kort för att du ska gå och må dåligt !!!!!

Har själv av flera anledningar ingen kontakt med min mamma, försökte prata med henne men det var ju bara mig det var fel på….hon valde bort sina egna barnbarn och nu i vuxen ålder så har dom inte mycket till övers för sin “mormor”.

Jag valde att lägga min energi på min lilla familj och nu med facit i hand så var det helt rätt, har en underbar relation till
“ungarna” 24 och 27 år 😉 och saknar faktiskt inte min mamma ett dugg !! Kan låta hårt men jag har en svärmor som stand-in :tongue:

Hoppas att du kommar att få må bra, med eller utan kontakt med nergi-tjuvarna…..

Kramar i mängder…

PS. jag kan gärna bli din stand-in morsa… 💡