Pojajban och Kamnan – Hiarkin i byarna?

Ooohååå….Tack jajburiram. Det här förklarar ju allt (?) tror jag. Däremot vet jag inte exact vad de jobbar med men det spelar mindre roll. Stort tack.

Försökte fråga min fru som kom innanför dörren, men hon har inget tålamod att försöka förklara. Som att få ett barn att lyssna på riksdagspolitik kl. 9 på kvällen, om hon nu visste något.

Stort tack än en gång.

Phu yai baan, som Malee beskriver, har jag inte något större förtroende för.

Första gången jag fick höra talas om honom var vid en av de första besöken i hembyn. Ungefär samtidigt fick frugan möjligheten att köpa granntomten bredvid föräldrarna.

På tomten hade det bott ett äldre fattigt par med, vad som är känt, en son och en yngre fosterflicka. När paret hade dött ärvde sonen marken. Han bodde då sedan många år i Bangkoks förorter och hade helt släppt kontakten med byn.

Fosterdottern bodde kvar med sina två små smutsiga och snoriga pojkar i skjulet av brädor och annan lump som inte var värt namnet soppor. Det andades misär genom allt skräp de strödde omkring sig.

När vi ett år återkom så kunde jag se att skjulet var borta men i motsatt ända av tomten, längst bort från svär-föräldrarna, hade kvinnan till en del byggt sig ett nytt litet hus av cement-stenar. Två väggar var klara medans två endast till en del var uppmurade. De oklara väggarna samt hålen för fönster och dörr var nödtorftigt täckta med gamla skynken.

En mur byggdes runt vår mark, och på en meter till godo, uteslöt kvinnan i det halvfärdiga huset från den tidigare väl tilltagna tomten.

Jag frågade frugan om inte kvinnan hade byggt på min frus/våran tomt. Jo det hade hon. Nu var frågan lite känslig eftersom de hade växt upp som grannar och det inte var så roligt att bara gå fram och säga åt familjen att flytta.

Allt hade kunnat sluta där under en lång tid om inte det yngsta av kvinnans barnen hade börjat retas och prata illa om mina barn. Svärfar bjöd en kväll byggaren av muren på lite starkt. Det föll sig då inte bättre än att den snoriga pojken åter igen kastade ur sig oförskämdheter. Svärfar som hade retat upp sig tidigare men inte sagt något fick mod att gå fram till muren närmast kvinnans hus ockh säga några väl valda ord om hennes barn och hur de borde uppföra sig. Kvinnans sambo kom ut som undsättning och gav svar på tal. Det kunde ha slutat riktigt illa med tillhyggen m.m. Vilka är det som säger att thailändare är vänliga och inte gör problem? Råkar ut för tråkiga saker mest jämt.

Så blev det dags att på till Phu yai baan för att be om råd och få honom att skriva på att papper som tvingade bort kvinnan. Icke. Det var nog för känsligt för honom så det blev inget utan han bad frugan gå till den överordnade Kamnan ( Gamnan ) i stället.

Efter en vecka satt jag åter på första parkett. Frugan och kvinnan på en sida av ett bord och en bister man på andra sidan. Efter några frågor från denna herre började kvinnan tala så tänderna höll på att lossna. Hon menade att hon hade bott där så länge att hon hade besittningsrätt och inte kunde skickas iväg. Hon ansåg att min fru skulle betala en avstyckning så hon fick tomtpapper där hennes nu “olagligt” byggda hus fanns. Mannen blev så irriterad så jag trodde att han skulle ge henne en örfil inför öppen ridå men nöjde sig med att i skarpa ordalag säga åt kvinnan att hålla tyst. Hon förstod då vem det var som bestämde och blev närmast blek i ansiktet. Det slutade med att frugan och kvinnan fick skriva på ett papper, ett kontrakt, som sade; att kvinnan skulle inom två år själv bekosta en som styckade av den lilla tomtbiten och få papper på den, alternativt flytta. Då skulle min fru betala byggnadsmaterial. Vad jag vet så har kvinnan inte flyttat ännu efter tre,fyra år och heller inte styckat av marken. Tja, problemet tycks kvarstå. Ändan är alltid bak om man inte drar ned byxorna, då kommer ändan fram 🙁