Arvslagstiftning Sverige och Thailand

Det är lämpligt att registrera in ett äktenskap överallt där det finns anledning så att den personliga dokumentationen är i ordning.

Men ett vigselbevis är normalt gällande över hela världen, anledningen är att bigami inte ska vara möjligt (en del länder tillåter månggifte, det är vanligt att det finns regler om hur många bihustrur en man får ta). Jag vet inte om det fortfarande är så att något land saknar takregel. Det är emellertid kostsamt att hålla harem med obegränsat med bihustrur förstås, sånt hör hemma på Tusen och en natts tid och bara för de mest besuttna.

Det kan väl finnas någon situation där något samfund anser sej kunna förrätta vigsel utan att det accepteras legalt – med “normalt” menar jag att vigseln är legal i det land där den förrättas förutsatt att det rör sej om en erkänd statsbildning eller ett erkänt samfund åtminstone. Eller nåt sånt.

Men den fråga Du ställde från början rör efterarvingars rätt. Det är en annan och betydligt mera komplicerad fråga om man ska försöka samordna det mellan olika länder. Du får nog utgå från att olika regler kan gälla i olika länder.

@Anak KNIL wrote:

Still puzzled but on a higher level.

Enligt svenska ambassaden i Bangkok gäller att div dokument skall översättas och legaliseras:

“De legaliserade dokumenten (intyget och översättningen) kan nu överlämnas till thailändskt distriktskontor (amphur) där registrering av äktenskapet sker, ingen ceremoni äger rum utan enbart en registrering. Parterna är nu gifta enligt thailändsk lag (min kursivering)”.

Skall detta förstås som att utan registrering hos amphur är alltså parterna inte gifta enligt thailändsk lag?

Du måste resonera som så att du ser de här översättningsreglerna som en sak för sej, de har inget med just Amphur och/eller med giftermål att göra utan handlar om hur ditt budskap eller din underrättelse ska framföras – i princip i vilket sammanhang som helst – för att inte kunna vantolkas eller missförstås. Thailand har sådana regler i en mängd olika sammanhang och i vissa fall är det ett måstekrav att budskapet ska vara framfört på detta sätt fär att vara legalt gällande mot en thailändare.

När Du har gifemålsdokument från annat land och på annat språk så erkänns ändå giftermålet även i Thailand. Det är gällande. Inregistreringen på Amphur kan då inte uppfattas som att äktenskap ingås eftersom det redan är gjort, det är en anmälan om att äktenskap har ingåtts – en ren formsak med andra ord – men även denna är omgärdad av de här strikta översättningskraven. Allt skall bli noggrannt och korrekt antecknat utan utrymme för tvivelsmål helt enkelt.

Du kan inte tolka det här som att parterna inte skulle vara gifta om man låter bli att inregistrera sitt äktenskap, det skapar ett utrymme för tvegifte och det är straffbart i flera länder. Thailand tillåter dock tagande av bihustru, t ex “Mia Noi” vad jag förstår, man kan gifta sej med henne enligt buddhistisk sed men jag är inte säker på om det äktenskapet kan registreras legalt på Amphur. Att det är förstafrun, storhustrun, “Mia Jai”, som i första hand avses när man talar om “legal hustru” statuset är nog klart, annars skulle det kunna bli hur tilltrasslat som helst.

Det här med bihustrurnas ställning i de här sammanhangen är intressant att belysa, jag tror dock inte att den är speciellt stark och är tveksam till om den alls är legalt gällande i såna här sammanhang. Men jag vet inte säkert. I Sverige tillämpas likarättsprinciper mellan t ex barnen, men så har det inte alltid varit (äldste sonen i huset ärvde t ex ensam gården, döttrarna ärvde ingenting etc). Sådana seder finns säkerligen kvar här och var.

Man behöver dock inte tvivla på att ett utomlands legalt ingånget äktenskap inte skulle kunna åberopas i Thailand oavsett om det är registrerat vid Amphur eller inte. Men åberopar man det får man säkert besvära sej med att ta fram legaliserade översättningar av dokumenten förstås och då är det likvärdigt med om man använt dem för att meddela Amphur.

Naturligtvis är det enklare för alla om folkbokföringen är i ordning – det här är oordning, som man rättar till i efterskott.
@Anak KNIL wrote:

Till frågan om arv och efterarvingar skiljer sig thailändsk och svensk lag riktigt ordentligt. Jag avser här ett äktenskap utan äktenskapsförord eller testamente.

Enligt svensk lag är makarnas egendom giftorättsgods och efterlevande make ärver 100%.

Enligt thailändsk lag är sådan egendom som anskaffats före äktenskapets ingående enskild egendom. Efterlevande makes arvsrätt är jämkad. Finns bröstarvingar ärver dessa varvid maken erhåller arvslott i likhet med bröstarvingarna. Finns förälder ärver denne 50% och efterlevande make 50%.

Det är tilläggsreglerna som Du redan citerat som krånglar till det annars skulle arvsrättigheterna regleras i det land där boupptecking upprättas, i Sverige är det den avlidnes hemkommun om man ska vara riktigt petig, men vi har gemensamma regler för riket.

Så som lagen är skriven (i Sverige) så ska man i bouppteckningen förteckna lagliga arvingar och efterarvingar enligt arvsrättslagstiftningen i det land där respektive arvtagare är medborgare. Det medför naturligtvis att någon kan få legal arvsrätt i t ex Sverige utan att han har det efter svenska regler liksom att man kan gå förlustig arvsrätt som utländsk medborgare även om svensk lag föreskriver det.

Det är nog inget undantag för bröstarvingar m m, t ex egna barn, om de råkar vara medborgare i ett land där man inte har någon lagstadgad arvsrätt efter föräldrarna.
Texten är enkel i sig, men att vara boutredare efter någon med en massa utomäktenskapliga barn här och var i olika länder utan svenskt medborgarskap låter som en mardröm och jobbigt när lagen gör en sådan koppling.

Men det är inget som är oklart, tycker jag.

@Anak KNIL wrote:

Enligt svensk lag är makarnas egendom giftorättsgods och efterlevande make ärver 100%.

Det stämmer inte om det finns bröstarvingar utom äktenskapet och bröstarvingarnas förälder är den som avlidit. I det fallet ärver barnen 25%, dvs hälften av föräldens kvarlåtenskap och den efterlevande maken 75%.

@Anak KNIL wrote:

Enligt thailändsk lag är sådan egendom som anskaffats före äktenskapets ingående enskild egendom. Efterlevande makes arvsrätt är jämkad. Finns bröstarvingar ärver dessa varvid maken erhåller arvslott i likhet med bröstarvingarna. Finns förälder ärver denne 50% och efterlevande make 50%.

Det där påståendet är inte heller korrekt. All egendom, förutom personliga tillhörigheter, som införskaffas under äktenskapet, s.k. “Sin Somros”, ärvs till 100% av den efterlevande maken om sådan finns. Begreppet bröstarvingar som vi menar i Sverige finns inte i thailändsk lagstiftningen. Finns inte någon efterlevande make kommer barn, föräldrar, syskon osv. i fallade turordning. Undantag är införskaffad mark då ena maken är en utländsk medborgare. Då är marken enbart den thailändska makans som enskild egendom. Det finns dock möjlighet till jämkning, t.ex vid en skillsmässa, om den ena partern kan påvisa att den bidragit extra mycket mer till det gemensamma boet än den andra.

Egendom som ägdes innan äktenskapet är personlig egendom s.k. “Sin Suan Tua” men kan likafullt ärvas av den efterlevande maken, även om maken är en utlänning och det är fråga om mark om högst 1 rai, genom testamente.

Läs mer i ämnet nedan:

Göran

Länk till THE CIVIL AND COMMERCIAL CODE – CHAPTER IV PROPERTY OF HUSBAND AND WIFE här!

Det här rör mer frågan om förverkande av arvsrätt.

Bouppteckningen görs efter svenska regler och thailändska regler kommer in först när det är fråga om arvsrätt och rör enbart utlänningen pga dennes medborgarskap. Du kan inte blanda in den arvsrätt som SM:s moder har i detta – jag antar att hon är svensk medborgare.

Knäckfrågan är om bouppteckningen kan göras efter thailändska regler i detta fall, dvs bostadsrätten ses som enskild egendom (Sin Suan Tuan) i vilken efterlevande makan saknar arvsrätt.

Detta har ni nog redan tagit med någon form av bouppteckningsman, bankjurist, advokat eller liknande. Polisanmälan i sig har ingen rättsverkan, det är när dom föreligger som det finns någon sådan substans. Men detta är mellan makar.

Det finns rättsfall och prejudicerande domar i såna här liknande fall, även mellan makar. jag är inte väl insatt i detta men man kan ju titta på hur arvsrätten påverkats i såna fall där ena maken exempelvis mördat den andra etc under olika egendomsrättsliga förhållanden.

I detta fall försöker ni se till att viss egendom ska betraktas som enskild i bouppteckningen med stöd av främmande lands lagstiftning därför att en utlänning är delägare och genom hemlandets lag arvsberättigad. Det är en vidare tolkning av regelverket än vad jag sett text om, ni försöker utvidga räckvidden för det främmande landets lag, som styr utlänningens arvsrätt, till att detta lands lag även ska påverka bouppteckningens innehåll.

Jag känner inte till något stöd för en sådan tolkning, men undersök gärna hur arvsrätt och bouppteckning påverkats i fall där makar eller nära, arvsberättigade, släktingar enligt lag förfarit svikligt mot den avlidne. Tror det är mycket marginellt, det finns inte mycket att hämta, dessvärre.

Det bästa jag kan se är att den polisanmälan som gjorts anger någon form av skadeståndsansvar och att skadan bedöms sådan att skadeståndsersättning ska utges till samma belopp som makan skulle utfått i arv. Då kan det beloppet innehållas och fördelas mellan de övriga arvingarna med hjälp av kronofogdemyndigheten. Men i det här fallet gäller det ju höga beloppsnivåer som normalt inte förekommer i svensk skadeståndsrätt, det är fråga om indirekt skada utöver den direkta skada som orsakades av makans avvikande med pass, plånbok och flygbiljett.

Det går att utdöma skadestånd även mellan makar.

Men man kan pröva – affären är i varje fall upprörande så som den är framställd!

Thailand har ju ett helt annat system som inte är jämförbart.

I Thailand har barnen försörjningsplikt för föräldrarana och arv går från barn till förälder, I Sverige är det tvärtom.

Du kan söka förordningar på t. ex http://www.lagen.nu, där även rättsfall m m refereras. Håll koll på att förordningar och lagar inte är upphävda, det står angivet i så fall.

Bäst är att ha kompetent hjälp i detta fall och den hjälpen finns inte här (den kostar pengar). Dessutom har hon inte hört av sej, det är väl bouppteckningsmannen som har ansvaret för att alla delägare underrättas och är informerade? Det ansvaret bör inte ligga på någon släkting eller god vän när det ser ut så här, det måste vara någon som är ojävig och som har förordnande från tingsrätten!
Yrkesfolket vet hur man ska hantera rättsordningen i detta.

Ni måste ha fram någon substans i det Du berättat om, annars blir det så att Tingsrätten tillsätter en boutredningsman som går igenom dödsboet per dödsdagen, tar fram släktutredning, skriver bouppteckning och ser till att ev arvsskatt debiteras ut.
Det kommer att stå i boutredningen hur arvsrätten ser ut såväl för arvingar som efterarvingar, men detta tror jag ni redan vet.

Jag tror inte ni har något att förlora på att ta kontakt med TK och efterhöra hennes syn på de här händelserna i Thailand före dödsfallet. Under alla förhållanden vinner dödsboet på att ni själva kommer överens så gott det går trots de tydligen mycket stora och förmodligen välgrundade motsättningar som finns. Men utan substans har ingen något att vinna på att driva dem vidare när det ser ut så som Du beskrivit. Den avlidne SM har ju inte gjort något av det ni säger att han planerat (skilsmässa m m) och då är det svårt att ge det någon substans.

Svenska ambassaden borde hjälpt honom med polisanmälan i Thailand och då ska det finnas en utredningsrapport om vad som egentligen hände och varför. Det är på det viset ni kan styrka de här missförhållandena och ev ge det ett substansiellt innehåll. Annars drar ni bara in det i en arvstvist och då är det uppenbart att det är för att vinna personliga fördelar, det är inget bra alternativ. Och Tingsrättens boutredningsman får, såvitt jag vet, inte öda dödsboets resurser på såna detaljer som rör tiden före dödsfallet såvida det inte påverkar dödsboets ekonomiska substans. Han måste ju redovisa sitt arbete till sin uppdragsgivare sen. Arvsrätten sätts efter det lagen säger, sen får ni göra upp sinsemellan hur ni gör med lösöre, saker med affektionsvärde m m. De är i regel nöjda med att få det klart med den ev arvsskatten och få in den.

Det går att ha en dödsboförvaltare sen om det behövs, tillsatt genom överenskommelse mellan dödsbodelägarna eller om någon ansöker om det hos Tingsrätten, den förvaltningen syftar till avveckling, att det hela ska bli avslutat.

Okej, det är ett fall som har likheter med affären med Anna Nicole Smith och hennes miljardär. Men där stack hon åtminstone inte med pass, plånbok och flygbiljett….

Berätta gärna hur det går, sånt här har inträffat tidigare och kommer nog att ske igen och de som råkar ut för sådana omständigheter måste kunna hitta något sätt att hantera det.

Sönerna Du talar om ser inte ut att ha formell arvsrätt efter mamman i Thailand och ska som thailändska medborgare inte skrivas in som efterarvingar heller. Det klipper åtminstone banden till eventuella framtida arvsrätter i Sverige.