Att behålla självkänslan när man blir försörjd

@Skalman™ wrote:

.

Utgår från att det är Sverige och SFI du menar.

18 månader tycker inte jag är någon lång tid, speciellt inte i tider som dessa.

Ja, det är den norska motsvarigheten till SFI.

Jag tycker inte heller att det är speciellt lång tid, och dessutom räknar jag med att det kommer att ta längre tid för henne än för hennes kompisar eftersom hon ju inte kan få så mycket hjälp med språket av mig hemifrån.

Iaf, det viktiga just nu är att försöka lista ut hur man kan hjälpa henne att känna sig glad och nöjd med situationen som den är.

MvH,
Hans

@Nille wrote:

Tycker det är positivt att hon vill ha ett jobb så pass mycket, ett gott tecken. I övrigt tror jag att så länge hushållet har hyffsad ekonomi att detta inte skall vara något stort problem, speciellt inte för Thailändare där det fortfarande är jättevanligt att kvinnan sköter om familjens kärna, hushållet och barnen. (notera att jag inte skrev att det SKALL vara så).

Jag håller med dig om att det är positivt att hon vill bidra till försörjningen, men för henne själv är det nog svårt att se det positiva innan hon faktiskt har fått jobb.

Min fru är varken speciellt thailändsk eller en typisk hemmafru, så jag tror inte att hon kan finna sig riktigt i hemsysslorna och på så vis känna sig meningsfull.

@Nille wrote:

I vårt fall har vi fokuserat på att frugan skall bygga på sina studier. Det är viktigt för mig att vi höjer vår plattform och inte bara trampar vatten. Kanske vi drar tillbaks till Thailand någon gång och kan hon landa ett ok jobb där gör det skillnad. Detta och hushållet gör henne heltidssysselsatt och mer än delaktig i vårt gemensamma projekt. Visst vill hon ha ett jobb, eller åtminstone lite förfrågningar men de växer som sagt var inte på träd..

Jag är inne på en liknande linje. Jag vill att hon ska få ett jobb för att trivas, i första hand, och inte ett jobb som enbart försörjning. Därför försöker jag föreslå att hon ska satsa på studier i första hand, och inte ha så mycket fokus på inkomst.

@Nille wrote:

SFI studierna är A & O och bör om möjligt accelereras igenom så att man så snart som möjligt ens blir listad för andra jobb, eller kan inbringa studiemedel. Efter det kan man antingen plugga på komvux eller bygga på annan högre utbildning.

Hon har på eget initiativ redan anmält sig hos den norska arbetsförmedlingen, men hon har en bit kvar med språket fortfarande. Universitetet ligger 5 minuters promenad från vår lägenhet, så högre studier skulle bli bekvämt för henne. 🙂

MvH,
Hans

@sukhoi wrote:

Hallå hans 1977!
Som jag tolkar det utifrån ditt första inlägg är det känslan av att vara ekonomiskt beroende snarare än sysslolös som skapar stress hos din fru? Detta känner jag igen ifrån mitt eget förhållande, och har dessutom skrivit om detta i någon tidigare tråd här.
Jag menade att det, i min värld, inte riktigt går ihop då man i Sverige betonar vikten av egenkontroll och individualitet, sedan inte riktigt följer upp detta t.ex. ang. de som kommer hit på UT till anhörig. En liten slant i bidrag som de kunde se som helt och hållet sin egen hade nog varit värd mycket, och då menar jag snarare på ett psykologiskt plan än ett ekonomiskt sådant.

Vi “löste” detta genom att skaffa ett ICA-kort. Till detta förde jag varje månad över alla hushållspengar samt hennes fickpengar, vilka hon sedan förvaltade helt efter eget tycke. Det var ju i.o.f.s. fortfarande mina pengar, men jag tror att det ändå gav henne en ökad känsla av inflytande och egenkontroll i tillvaron.

Hoppas det löser sig för er!

Tack. Ja, det är det att hon använder mina pengar som hon upplever negativt. Jag har tidigare föreslagit att hon kan ha hand om pengarna, och jag provade att föreslå det igen efter att ha läst ditt svar, men det vore inte bättre så; det har hon alltid sagt.

MvH,
Hans

@jjonsson wrote:

Det kan inte var så att det är något annat som pressar din fru som du kanske inte vet om.
Pressen från dom förväntas bli omhändertagna kan vara stor.

Det är ju dessutom ett ämne som kan vara ganska svårt för oss västerlänningar att förstå.
Nu spekulerar jag bara…

Alla nära släktingar verkar ha det gott trots att vi inte har skickat något ännu, så jag tror inte det, men jag har annars inget spår att följa så jag kan väl lika gärna försöka luska lite där. Har du några tips på hur man bör gå till väga för att bli mer medveten? Det enklaste vore ju att fråga, men jag antar att det inte fungerar så? 💡

MvH,
Hans

Tack för tipsen! Jag fastnade speciellt för idén om att fråga om var hon drömmer om att göra med sin lön. 🙂 Jag provade lite redan idag, och fick indikationer som tyder på att hon eventuellt skulle vilja att vi hade en större bostad. Jag hamnade på maxlån för att vi skulle få det vi har idag, men om hon börjar tjäna pengar så kan vi säkert låna lite mer så att det löser sig med arealen… 🙂

Sanuk Bhun Khun kände jag inte till. Vet du om det blir สนุกบุญคุณ med thailändska bokstäver? Lustfyllt engagemang är den mest positiva översättning jag kan tänka mig på det isf. 🙂 Ska barnen och deras partner hålla på med sådant även om föräldrarna är rikare än dem?

MvH,
Hans

@jjonsson wrote:

@hans1977 wrote:

Sanuk Bhun Khun kände jag inte till. Vet du om det blir สนุกบุญคุณ med thailändska bokstäver? Lustfyllt engagemang är den mest positiva översättning jag kan tänka mig på det isf. 🙂 Ska barnen och deras partner hålla på med sådant även om föräldrarna är rikare än dem?

MvH,
Hans

Nja det var nästan rätt men jag tror jag formulerade mig fel i hastigheten och glömde en bokstav
samnuk bhun khun på thai är สำนึกบุญคุณ

Jaha, uppskattning, men jag gillar egentligen lustfyllt engagemang bättre. 🙂

MvH,
Hans

@jjonsson wrote:

Håller med det låter mycket bättre…
Jag tror att du och jag knäckt nöten här.
Om du och jag ser det som “lustfyllt engagemang”

Och våra respektive ser det som “uppskattning”
Då är vi ju på banan.. eller hur :thumbright:

Jag tror att det gäller generellt, man ska undvika att göra saker mot sin vilja. Har man ändå redan bestämt sig så kan man hellre antaga en positiv intällning till det hela.

MvH,
Hans

Jag tror att själva inkörningsporten i det här kan ha varit att hon plötsligt fick så mycket tid till funderingar; lite som i lost in translation, kan det mycket väl ha känts för henne. Jag tänkte att det mycket väl kunde bli svårt med så mycket fritid, så jag var tidig (efter ca 1-2 månader) med att hitta en kurs för henne där hon kunde lära sig språket och kanske framför allt träffa ett gäng i liknande situation. Jag fick kritik för att jag tog det initiativet så tidigt, vilket jag inte riktigt förstår, och hon sa att hon inte var redo för det.

Efter det fick hon därför gå hemma några månader för att bli redo innan vi gjorde ett nytt försök. Den gången gick det bättre, och jag trodde att vi hade hittat rätt väg och att det skulle bli bättre och bättre. Efter ett tag på skolan började hon vara med kompisar då och då, och jag tänkte att hon hade börjat trivas.

Hon sa för ett tag sedan att hon behöver mer utrymme för sig själv, vilket jag hittills kommit fram till att det innebär att hon skulle vilja att vi hade större lägenhet (egentligen tror jag hon vill ha hus) och mer frihet. Hon har naturligtvis varit fri att göra som hon vill redan från början, men hon har ändå hållit sig mest hemma (jag förstår det som att hon ofta höll sig hemma för min skull).

Förra helgen och den här helgen verkar hon dock helt ha tröttnat på att vara hemma, och har istället varit till större delen hos kompisar. För mig känns det som att det viktiga för henne just nu är att vara ifrån mig, men det kan kanske annars vara det att hon har ändrat sig för fort för att jag ska kunna hänga med. För mig känns det tungt att hon har börjat välja sina kompisar i så stor utsträckning när det blir helg; jag har ju suttit på jobbet hela veckan och längtat efter att få mycket tid med henne i helgen.

MvH,
Hans

@Nille wrote:

Hans, det här låter ju inget vidare. Jag hoppas att hon vaknar till. Är det ok kamrater hon umgås med iaf?

Jag har inte träffat alla, men de som jag har träffat hittills verkar bra. Resten kan man ju inte veta något om, men det verkar inte vara något skumt på gång iaf.

Jag känner ett behov av att få henne att förstå hur det känns för mig, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till; det är en sak att förstå en beskrivning, och en annan att verkligen förstå innebörden.

MvH,
Hans