Tankar och känslor i Bangkok

Hej!

Måste skriva av mig för jag blir faan galen snart………

Jag känner mig så less på detta politiska kaos som råder i Bkk just nu.

Abhisit kom med sin “roadmap” och det är skit samma om eller hur något av det han sa någonsin blir till verklighet men för mig var det för första gången något konkret att fästa känslor vid.
Det var en ljusning på nåt vis….något som var på riktigt, en plan, en strategi och det var framförallt inom räckhåll.
Det var ett hopp om en stabilare tillvaro en stabilare vardag.

Sen kom bombattacken i Silom igår natt…
Känslomässigt ett steg frammåt och fem steg tillbaka……..
Hoppet om en stabilare vardag känns som bortblåst…
Någon grupp har bestämt sig för att sabba för PM och vem det är har ingen betydelse för mig just nu.
Saken är ATT det finns någon som medvetet skjutit ner 2 poliser i en drive-by attack på moppe.
Senare sköt de återigen granater, M79, MEDVETET på poliser och soldater vid Lumphini parks 4e entre.
Alltså med mening, med vilja att skada.
HUR KAN MAN ENS TÄNKA SÅ?
Jag kan tänka mycket dumt när jag blir arg men man menar ju inte allt man tänker när man blir arg.

Jag är så jävla less på att behöva kolla nyheterna varenda morgon bara för att se om det är SAFE att låta dottern gå till dagis eller inte. Samma sak när vi ska hämta henne på eftermiddagen.
Går det att åka den vanliga vägen, vart härjar de nu, vad har sagts, finns det risk att de kommer till PM:s hus?, har de spärrat av något på vägen?, etc etc….

Det är JÄVLIGT lätt för den som lever ensam att sitta och säga att det är bara att hålla sig undan ifrån demonstrationsområdet, när du bara har DIG SJÄLV att tänka på.
Det är jäkligt mycket lättare att bara behöva tänka på SIG SJÄLV i såna här situationer. KOM IHÅG DET!

Jag skulle aldrig byta bort mitt barn mot något i världen för att återigen ha “friheten att bara bry mig om mig själv”.
För som alla vet så vänjer man sig alltför lätt vid att bara tänka på sig själv och det blir svårare med tiden att lära gamla hundar att sitta.

Den som har barn vet precis vad jag menar. Att ha en partner och att känna ansvar för den är aldrig samma sak som att känna ansvar för ett litet barn. Oavsett om man tycker att ens partner är mer eller mindre hjälplös blir det ändå aldrig samma sak.

Jag var på Svenska ambassaden häromdagen i ett ärende och plötsligt kände jag något som jag inte har känt på länge.
Det kändes tryggt…säkert…..
Att befinna sig på “svensk mark” igen fick mig att känna som om att där kunde ingenting hända, där var jag skyddad, där fanns regler som gällde och som följdes.
Jag längtar inte till Sverige men det var en bra upplevelse, att få känna att det fortfarande fanns platser som var så…inom räckhåll.

Det bästa av två världar inser jag nu är något man upplever hos människor, i form av egenskaper, sätt att tänka och vara och så, men mer än så är det inte.
Det finns ingen plats som är den bästa av två världar, det finns inget land som är två land i ett. Det är antingen det ena eller det andra, men aldrig båda. Omöjligt!

Det bästa av två världar finns inom mig, inte i Thailand, inte i Sverige. Dags att inse det nu för mig i alla fall.
Jag behöver inte välja, men jag behöver bestämma mig för vad som är viktigt för mig i mitt liv här och nu.
En egen roadmap kanske…..