Migrationsöverdomstolen målnummer UM3926-16
En Schengenvisering innebär normalt sett ett tillstånd att vistas inom medlemsstaternas territorium som mest 90 dagar under en 180-dagarsperiod (artikel 2.2 i viseringskodexen). I viseringskodexen finns det dock bestämmelser som innebär att det under vissa förutsättningar är möjligt att förlänga vistelsetiden (artikel 25 och artikel 33). Det är även möjligt att enligt nationell lagstiftning meddela uppehållstillstånd eller utfärda en nationell visering för en längre vistelse än den som medges enligt viseringskodexen.
Viseringskodexen innehåller alltså bestämmelser som gör det möjligt att förlänga en vistelse i en medlemsstat utöver den tid som beviljats i ett beslut om visering. Även den svenska nationella lagstiftningen innehåller sådana möjligheter. Migrationsöverdomstolen anser mot denna bakgrund att en förlängning av en pågående vistelse med stöd av ett nationellt uppehållstillstånd inte i sig kan anses innebära att utlänningens avsikt att vid nästa vistelse lämna medlemsstaternas territorium måste ifrågasättas. En sådan förlängd vistelse innebär inte heller att utlänningen har vistats olagligt i en medlemsstat, vilket enligt handledningen är en aspekt som ska kontrolleras i detta sammanhang. En förlängd vistelse, oavsett grund, är dock en omständighet bland andra som ska beaktas vid bedömningen av utlänningens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan viseringstiden löper ut.
Med vänlig hälsning Thaikonsult
.
.