Som hände mig för ett par år sedan när jag backpackade

[John k]

Jag måste berätta om något som hände mig för ett par år sedan när jag backpackade i Thailand. Det här är inget jag brukar prata om, men det har stannat med mig sedan dess. Jag och en kompis reste runt i norra delen av landet och hade hört talas om en vandringsled i Mae Wong National Park. Den skulle vara vacker och mindre turistig – precis vad vi letade efter.

Vi gick med på en guidad tur, men efter några timmar kände jag mig rastlös. Stigen var för vältrampad, och vi såg andra turister här och där. Jag ville uppleva något mer äventyrligt. Så när vi tog en paus för lunch såg jag en smal stig som vek av från leden, nästan dold av buskar. Jag pekade på den och sa till min kompis: “Vi borde kolla vad som finns där.” Han var tveksam, men följde med till slut.

Stigen var smal och slingrade sig genom tät vegetation. Det kändes som om ingen hade gått där på länge, men samtidigt var det något märkligt med hur tydlig stigen ändå var. Efter en stund märkte jag att det blev tystare omkring oss. Först tänkte jag inte på det, men snart slog det mig – inga fåglar, inga syrsor. Bara ljudet av våra steg. Det var som om skogen höll andan.

Efter kanske en halvtimme öppnade stigen upp sig till en liten glänta. Där stod ett stort, gammalt träd mitt i allt, med något inristat på stammen. Det såg ut som en cirkel med korsande linjer – nästan som en symbol från någon gammal ritual. Jag försökte ta fram mobilen för att ta en bild, men den vägrade starta, trots att batteriet var nästan fullt tidigare.

“Vi borde gå tillbaka,” sa min kompis och jag nickade. Men när vi vände oss om märkte vi att stigen vi kommit från var borta. Det var som om djungeln hade slutit sig runt oss. Vi började gå åt det håll vi trodde var rätt, men efter en stund kom vi tillbaka till samma glänta. Det var som om vi gick i cirklar, fast vi hade försökt hålla rak kurs.

Det var då jag hörde det första gången – ett lågt skratt, nästan som ett barn som fnissade. Jag stannade och tittade på min kompis, men han hade hört det också. “Vad var det där?” viskade han. Jag försökte ignorera det, men det var svårt. Vi började gå igen, snabbare den här gången, men varje gång vi trodde att vi hittade en väg ut, kom vi tillbaka till samma plats.

När solen började gå ner kändes det som om hela skogen blev ännu tätare. Mörkret kom snabbt, och det var nästan omöjligt att se något. Då hörde vi fotsteg bakom oss. Vi vände oss om, men det fanns ingen där. Det kändes som om något rörde sig i utkanten av vår syn, men varje gång vi tittade, var det bara mörker och skuggor.

Plötsligt stod hon där. En liten flicka i en vit klänning, barfota och helt stilla. Hon stirrade på oss med ett uttryck som inte gick att tolka – inte vänligt, inte hotfullt, bara tomt. “Vad gör ni här?” frågade hon med en mjuk men kall röst.

“Vi… vi gick vilse,” svarade jag, även om det inte kändes som en tillräcklig förklaring.

Hon skakade långsamt på huvudet. “Ingen går vilse här,” sa hon. “Ni blev tagna hit.”

Min kompis drog mig i armen. “Vi måste gå,” viskade han. Men flickan log, ett brett, obehagligt leende som fick mitt hjärta att frysa. Och sedan, lika plötsligt som hon kommit, försvann hon. Bara borta, som om hon aldrig funnits där.

Vi stod kvar i några sekunder, paralyserade av skräck, tills vi märkte något. Stigen hade plötsligt dykt upp igen, som om den hela tiden varit där. Vi sprang utan att se oss om och kom till slut tillbaka till huvudleden, skakiga och utmattade.

Jag vet fortfarande inte vad som hände den dagen. Jag har aldrig gått tillbaka till Mae Wong, och jag försöker låta bli att tänka på det. Men ibland, när jag tittar igenom bilder från den resan, känns det som om något är fel. Som om det finns en skugga i bakgrunden, precis där jag inte tittar.

[Author]

Posts