the KillerRacer story

[KillerRacer]

mina intryck av Thailand och det thailändska folket… snarare min livshistoria i etapper.

Del 1. Släkten först

Min mor är inget helgon, hon är bara uppväxt i Thailand. Hon har alltid sagt att redan som ung (någonstans i början av tonåren) lämnade hon byn för att jobba som barnvakt åt släktingar. Man kan ju ta sig en funderare på varför, jo släkten först. Man ska om man kan hjälpa sin familj! För Thailändarna är “familjen” det vi svenskar ser som “släkt” och “vänner”. Något jag hade svårt att förstå när jag växte upp var varför stora summar av mammas månadslön gick till släktingar i Thailand. Nu tror jag bara att jag var naiv och nu när jag faktiskt vet hur släkten har det så förstår jag mer.

Vad vet jag om svält, arbeta för brödföda, växa upp med släktingar istället för föräldrarna eftersom föräldrarna är i en annan del av landet för att jobba ihop maten för familjen? Det viktigaste för en thailändare är familjen, att dra ihop det lilla som behövs för att få familjen att överleva, och för många handlar det om överlevnad snarare än om att leva. Det är det första jag vill att en svensk ska förstå: I Thailand hjälps man åt, grannar, släkt, alla hjälps åt. Man passar varandras barn, alla barnen växer upp med att alla är där för dem. Om de inte hjälptes åt, då hade deras liv nog inte gått runt. Alla måste göra nytta, annars går familjen under, precis alla måste ha sin roll.

Det är nog svårt för en svensk att förstå varför barnen har så många “mammor” och “pappor”, kanske för att alla är med och uppfostrar dem?

Mitt i all denna misär så var min mamma “lyckligt lottad” och kom till Sverige, möjligheternas land. Så iom min mor har ett JOBB där hon faktiskt TJÄNAR PENGAR så ser hon det som en skyldighet gentemot sina föräldrar och den släkt hon har att hjälpa dem att få ett liv. Hon vore självisk om inte annars.

Om hon inte kommit till Sverige? Jag hade mest troligt fått sluta efter grundskolan, släkten har inga pengar. Om jag hade haft tur KANSKE de hade sålt risåkern som gått i generationer för att finansiera mina studier så att JAG hade fått en bra utbildning (jag har trots allt ett läshuvud). Man hade, om möjligt, investerat på ett av oss nära 20 kusiner så att en av oss hade fått en utbildning och kunnat finansiera resten av släkten…

och ni som undrar varför unga tonårstjejer gifter sig med “äckliga fula gamla gubbar” som skulle kunna vara deras farfar -han kan hjälpa deras familj, för det så får han all hennes kärlek. Give and take.

Det är så det fungerar för en thailändare i Thailand (och var denne thailädnare än befinner sig i världen), aldrig tänka på sig själv utan tänka på vad som är bäst för “familjen”.

[jjonsson]

Ser fram emot fortsättningen KillerRacer!
Spännande att se “den andra sidan” bland våra storys!

Det ger en fantastisk möjlighet att förstå saker på ett annat sätt!

Vänta inte för länge med att skriva del 2 :thumbright:

[MaPaChEng]

Intressant läsning, det är sådan information som gör att vi lättare kan överbrygga eventuella missförstånd etc mellan våra 2 olika kulturer. Om vi ska vara riktigt ärliga så (svenskar) är det i princip samma sak här i västerlandet! Vem skulle inte vilja gifta sig med Kamprad eller Gates (tom jag hade kunna tänka mig det…hehe) Vi vill ALLA ha kärlek och även bli omhändertagna…eller hur! OCH vad betyder ålder..utseende igentligen?!? Ge o Ta gäller ju oavsett i ALLA förhållanden.
Jag skulle osså göra vad som helst för mina barns välmående!!!

[Nille]

Det skall bli intressant att läsa om dina iaktagelser. Jag hoppas också du själv finner några aha upplevelser när du läser runt i andra trådar. Jag har 3 barn som alla kom till Sverige som små. Jag är nyfiken på hur de kommer se tillbaks på sin barndom. Jag tror som du – ni får det bästa av 2 världar.

Det var bra att du fick chansen att åka mycket till Thailand när du var liten annars hade du nog kunnat tappa den förståelsen. Några frågor:
1. Har du syskon?
2. Är du mamma eller pappas flicka ? 🙂

Som du skriver gör de mycket för familjen men jag har alltid känt det som att man SKA göra mycket för familjen för då är man en god människa. Därför skickar många mer pengar än vad som är nödvändigt, så folket i byn skall prata gott om dem. De som får pengarna jobbar då mindre. Detta kanske inte är sant i ditt fall men för många är det det. Många Thailändare som kommer till Sverige har stor press på sig hemifrån att skicka pengar. Press som kan vara jobbig eftersom det aldrig är tillräckligt. 1000 kr i månaden är mycket pengar för en familj som kanske lever på en inkomst.

I thailand förväntar man sig MYCKET mer, grannarna med. Nästan på gränsen till att man kan kalla det egoism skulle jag vilja säga.

Detta med familjen är inte helt enkelt.

[Bangkok Life]

Din historia är gripande och jag vet också att det är så Thailändarna tänker MEN jag vill slå ett slag för din mor eftersom jag förstår att hon tagit HELA tjocka släkten under sina vingar.

Jag tycker att det är ett stort ansvar och inte alltid rättvist att det skall vara så. Din mamma får inte känna skuld och hon måste tänka på sig själv och sin egen familj först.

Jag har många vänner som lever såhär och jag vet att det inte alltid är så lätt att vara den enda som skall tjäna pengar till vilket pris somhelst.
Bor man kvar i Thailand så skickar de ner sina döttrar och låter dem arbeta som prostituerad i Bangkok för att sedan skicka hem pengar till släkten – detta är FEL!!!

Att ALLTID tänka på familjen kan OCKSÅ ha en baksida vill jag bara säga. De unga Thailändarna måste få utbildning och där har Thailand misslyckats grovt. Utbildning för alla – det skall vara en rättighet. Men jag vet att då kommer frågan vem skall ta hand om gården…..men detta är något som man måste lösa.

Jag hoppas, hoppas ändå att din mamma inte tar på sig en alltför stor börda och ändå tänker på sig själv i första hand annars blir det inte bra. Bra att du skrev iallafall eftersom ämnet är så viktigt och jag önskar er allt gott.

Ser fram emot nästa del/mvh Susanna

[KillerRacer]

@jaiburiram wrote:

Ska vi inte låta KillerRacer berätta färdigt först innan vi försöker påverka henne genom att tala om vad vi tycker är rätt eller fel och hur det i stället borde vara eller varit ?!! Att få höra om hennes uppväxttid i Sverige inte som invandrare men kanske inte heller alltid räknad som riktig svensk skulle vara interessant.

Nedå, jag har mina stories på det klara, de ska bara skrivas ner 😉 och ni ger mig bara inputs till fler stories och klargörningar. Måste även tillägga, sanningshalten kring allt jag berättar låter jag vara osagt, det mesta jag skriver är mina egna iakttagelser och upplevelser.
Haft mina 20 år att reflektera kring allt detta.

Jag är enda barnet och definitivt pappas flicka =) (min svenska pappas alltså)

[KillerRacer]

-svar till Nille
Del 2 Vad händer om man inte hjälper sin familj?

De kallas för “familjens svarta får” i Sverige. Systern som på något sätt gjort familjen sur och inte längre ses som en del i familjen (oftast för att hon valt att gå sina egna vägar). Man pratar inte om det på samma sätt som de muslimska ”hedersmorden” men på något sätt är ändå mitt intryck att dottern ska göra som familjen vill medan sonen är man alltid stolt över, trots han är en alkoholist som super bort familjens pengar. Båda typerna skulle i Sverige ses som familjens svarta får, inte i Thailand, inte på samma sätt.

Som äldre barn i en familjeskara i Thailand får många döttrar ta hand om småsyskonen –i en del fall jag vet om handlar det nog om ett komplex där barnet egentligen ser syskonet mer som en mamma än som en syster, något man i Sverige säkerligen hade gjort till en psykiatrisk grej medan i Thailand så är det normalt. Redan i barnaåldern formas då de thailändska barnen ”man ska hjälpa sina yngre syskon”.

Vad händer om man inte hjälper sin familj?
För det första anses det som en stor synd bland familjen –man kan omöjligen äta och må bra med tak över huvudet när resten av familjen svälter under ett läckande tak! Har man det bra ska man tänka på de som har det sämre, och blod är tjockare än vatten. Tänk även på att i vissa byar är alla blod.
För det andra, om man hela sitt liv drillas i att inte hjälpa sina syskon –hur bryter man den trenden? Som tidigare nämnt, många av dessa döttrar som kommer till Sverige har varit som en mamma till sina syskon! Och vilken mamma skulle lämna sin unge vind för våg när denne har det sämre än hon?

Baksidan av myntet
På något sätt så är inte livet ändå inte så att den rika farangen är så rik, och jag vågar inte tänka på vad som kommer hända om thailändarna någonsin förstår att deras bild av er är så fel som det någonsin kan bli! Att faranglandet är ett helt vanligt land, bara andra möjligheter eftersom kulturen (känner de ens till det ordet?) i farangland är helt annorlunda. Återigen, de växer upp med denna bilden! Det är den bilden av faranger och farangland de har med sig från barnsben, deras sagor om Nangiala och Neverland och allt det vi vet inte är sant, deras sagor är för dem sant. Det är ingen som berättat för Thailändarna att sagorna de fått berättas är endast sagor!

Som många av er förstått och påpekat, baksidan av myntet är att ingen människa klarar att föda hela släkten själv, inte om hela släkten kan bestå av tiotusentals personer i en hel by! Det folket bara ser är det faktum är att de som kommer tillbaka har pengar att handla mat för, att handla saker för –överhuvudtaget har pengar! (om de inte hade haft dessa pengar så hade de ju inte kunnat återvända från första början, men det ser inte de thailändarna som aldrig ens lämnat sin stadgränds)

Hemma i Thailand förstår inte folk hur mycket den enda thailändaren i farangland sliter, att hon måste jobba två pass, att diverse kassor är på henne om hon inte jobbar… De säger bara ”jag har en släkting i Farangland, hon kan hjälpa mig” samtalen haglar på… Om ingen satt stopp förr så är nu inte en bra tid heller, och om du hade gjort det innan så kan jag lova att det blir en hel del bråk. På något sätt så är NU tidpunkten då familjens egoism växer, de ser inte att de _verkligen_ offrar ett barn för allas välbefinnande. Alla thailändare har ett tryck med sig redan som barn, är det inte att ta hand om sina syskon så är det att lyckas bra i skolan, arbeta hårt eller vad det nu kan vara. Är du i Farangland så ska du bli rik! Så rik att du kan försörja din familj. Så rik att dina barn ska kunna försöjra släkt de inte känner. Trots allt, blod är tjockare än vatten.

Allting handlar på något sätt om att ett barn ska lyckas. Därför säljer en del familjer allt land de har för att skicka ett barn till Bangkok för att studera. Barnet lär sig att det funkar inte som på landsbygden, men folket på landsbydgen kommer inte förstå. Det är där kulurkrocken är som värst, thailändarna kommer aldrig förstå hur farangland fungerar, såvida de inte kommer för att bo i Farangland, eller bara turen till Bangkok, men vem har de pengarna? Vi i Farangland kan åka till Thailand och banka huvudet mot väggen i frustration för att de inte förstår, men vi har möjlighet att se båda sidor av myntet!

Man kan inte förklara varför en ensam thailändare väljer att hjälpa sin familj så mycket. Men det handlar nog från början om hur de är uppfostrade, de växer upp långt tidigare än vad vi i Farangland gör. De växer upp i en värld som för dem handlar om ren överlevnad.

En annan sida som kan berättas är att på något sätt hoppar Thailand i generationerna, sällan är det att de riktiga föräldrarna tar hand om sina barn att inte bara barn tar hand om syskon, far- och morföräldrarnas jobb är att uppforstra småbarnen på äldre dar. Blir du riktigt gammal så ska dina barn och främst barnbarn ta hand om dig. Om man inte tar hand om familjen, vem tusan ska då ta hand om dig när du blir gammal?

Det handlar nog om rädslan i slutändan, att släkten ska lämna en, att man blir ensam kvar utan någon som tar hand om en. Och om man gör allting bra i detta liv, kanske nästa liv blir mindre hårt.

[KillerRacer]

Del 3 Min framtid
När jag kom till Sverige för 20år sedan så tittade folk alltid lite nyfiket på mig. Ofta fick jag och mamma frågan ”var kommer ni ifrån?”. Ingen hade då hört talas om Thailand. Minns att det var livat hemma när BingoLotto hade Thailand som resmål –efter det så hade alla hört talas om Thailand.

Min barndom var nog inte riktigt den bästa, jag minns att jag ibland kunde vara riktigt ledsen för att jag saknade allt folket i Thailand. Som 5-6 åring så berättade JAG sagor för folket i byn, sagor om Farangerna i Farangland, sagor som handlade om mitt liv. I Sverige berättade jag sagor om thailändarna i Thailand. Även om jag är Thai så är jag ändå Svensk, även om jag är Svensk så är jag ändå Thai. På något sätt så var nog det det allra jobbigaste, att aldrig vara svensk eller thailändsk i rätt land. På något sätt var folk mer nyfikna på mig än de trasiga människor som flytt krigen, kanske för att jag inte hade en ledsam historia utan mina sagor var sagor och inte något som liknade en mardröm.

Jag tror aldirg klyftan mellan mig och min släkt har varit större än den är nu. När jag var liten så tänkte jag inte för mycket på hur saker och ting var, ju äldre man blir dessto mer reflekterar man. Jag har inte varit i Thailand på många år (upptagen med att studera) och mina föräldrar är där fortfarande nästan varje år. Mamma försöker desperat berätta om den ene släktingen efter den andra, hur mycket de frågar efter mig. Det är svårt för henne att förstå att jag har ingen aning om vem hon pratar om. Att jag inte längre känner min släkt.

Min far är den bästa fadern jag vet, min svenska alltså. Mamma har alltid varit på det klara att jag ska vara väluppfostrad –i thailändska ögon sett. Pappa har alltid varit på det klara att JAG väljer MITT liv och att thailändare är dumma i huvudet (han menar nog att de är trångsynta och har ganska liten världsbild). Så mitt emellan detta växte jag upp, svensk skola, svensk miljö med en mamma som försökte lära mig allt om ett land och ett folk som jag knappt känner till. Hon gjorde ett bra jobb ändå. Ofta har jag kritiserat svenskar för att vara skittråkiga och de har förstått. Mina föräldrars, främst pappas, födelsedagsfester brukar oftast vara blandade med både svenskar och thailändarna. Thailändarna verkar alltid ha roligast med sin karaoke maskin och dansbana på gräset medan svenskarna tråkigt sitter och tittar på och dricker sitt äckliga kaffe (är kaffe verkligen SÅ gott att ni måste vakta den jvla koppen? –även om den är tom, för servitriserna är där ute på dansbanan och dansar!?) Jag har fått den turen att se världen från båda hållen.

Har mitt liv varit bra? Inte alltid men den kunde klart varit sämre. Livet hade varit enklare om jag varit kvar i Thailand, vill jag påstå. Där hade jag fått vara bland ett folk. Men jag skulle aldirg vilja byta tillbaks. 23 år och jag vet redan mer än många thailändare som är 100. 23 år är jag definitivt mycket klokare än många thailändare som är 50-60. Jag vill inte skryta, men jag alltid växt upp med att få veta att jag är smart. Jag är medveten om att de människor jag jämförs med är dels mina föräldrar, två otroligt kunniga människor som bara aldrig tyckte skolan var något för dem och behövdes för annat än fortsatta studier. Dels mina jämåriga kamrater vars världsbild var otroligt smal: inga av mina skolkamrater hade varit utanför europa, om ens Sverige, och inga av mina lekkamrater i Thailand hade ens varit utanför landet, många ens utanför stadsgränsen! Jag minns att jag var rätt liten och hade en äldre släkting som tyckte algebra var ”blä” för hon skulle precis lära sig det, jag som var betydligt yngre kunde redan algebra (plus att jag tydligen har ett mattehuvud) –historien slutar med att jag gjorde hennes läxor som gällde algebran och hon fick alla rätt. Jag minns hur hon stolt sade det till mig när hon kom förbi för att leka.

Det har alltid varit jobbigt, att kunna så mycket medan andra kan så lite. Jag kunde tre språk flytande, Svenska, Thai och Isan och någorlunda okej Engelska redan som barn. Jag fann det oerhört tråkigt att sitta och översätta för pappa när alla vuxna skulle sitta och prata –hallå jag var bara barn och ville leka!

Nu? Jag har inte varit i Thailand på många år. Jag har en universitetsutbildning, den första i min släkt –från båda hållen. Jag har inget jobb för stunden men jag har jobbat en hel del. Min framtid kommer vara klart mycket bättre än mina släktingars, deras öden är att de ska jobba på risåkern som gått i generationer och på något sätt försöka få fram mat så att de kan försörja sina familjer. Många av dem har redan barn och en familj att sköta. Jag vill se mer av världen. Jag kommer att få möjlighet att göra precis allt jag vill göra, om det händer är upp till mig. Jag har det bättre, jag har valmöjligheten. Min uppoffring? Kanske att jag aldirg kommer känna min ”familj”…

[KillerRacer]

Del 4 Fördomar -Thaitjej

Att vara Thai i Sverige är inte en dans på rosor. När jag växte upp så kände ingen till Thailand, det var ett sagoland. Nu vet alla vad Thailand är (såvida man inte heter Laila Freivaldts). Dessvärre är det inte alltid bra saker man hör om Thailand numera, thaitjejerna som är i Sverige är alla prostituerade, det är så farangerna ser på thaitjejer. Vad vet jag om prostitution? Det jag vet är hjältebilden: thaitjejen som prostituerar sig för att kunna skicka pengar till sina barn så att de får mat. Jag vet även att det finns de som vill vara prostituerade och att faranger ska akta sig för de som jobbat på barerna länge eftersom de minst troligast vill sluta jobba. Jag vet att det finns två sidor kring varje mynt.

Min fråga: har en farang någonsin sett misär så mycket att han förstår att en prostituerad tjej valt att offra sig för att kunna föda familjen? Ibland verkar det inte så för faranger ser protistuerade som ”horor” som ska knarka och röka och supa för sina pengar… Det är i vart fall vad de gör i Farangland.

I vart fall, jag är 23 jag vet allt om sex och sånt och jag vet redan mer än vad jag borde om dessa prostituerade. Jag visste allt redan innan jag var 18, det var väl då farangernas bild av Thailand byttes. Som 18-åring var jag OFTA uppraggad av gamla äckelgubbar som var äldre än min far tom! Och ni kan ju föreställa er vad dessa ville. MEN JAG ÄR SVENSK! Uppväxt i Sverige med allt vad det innebär. Jag vet mina rättigheter och jag vet att det inte är normalt i Sverige att gubbar som är lika gamla som min far ser på mig med sliskiga blickar bara för att jag har thailändskt utseende.

Jag och mamma har bott med min styvfar i 20 år, och alla vi känner vet hur mycket jag och pappa älskar varandra –ett normalt förhållande! (jag är trots allt enda barnet). Det värsta är, min far förstår inte, hur jag möts av blickar ibland, fördomsfulla blickar. En liten tonårstjej med en man som är gammal nog att vara hennes far, begrunda den meningen, dessvärre såg de det inte ur det perspektiv jag och min familj hade sett det med -att det är far och dotter –utan ofta möts vi med blickar och fula grimaser –de tror att det är min man och inte min far! Det är de jobbigaste fördomarna, att jag inte är normal.

En annan fördom är att folk alltid frågar ”hur länge har du bott i Sverige, du pratar bra svenska” folk har svårt att förstå att man pratar bra svenska om man bott här nästan hela sitt liv. Min kompis som är född i Sverige, dotter till en äkta svensk och en thailändsk mamma och med typiskt thailändskt utseende får ofta den frågan hon med –hennes svar är att hon är svensk och då låter de henne vara.

Det värsta jag vet är när folk som varit i Thailand kommer fram till mig bara för att jag har thailändskt utseende och frågar var jag kommer ifrån (vad ska jag svara? Mina föräldrars hemstad eller den thailändska, eller säger jag bara ”Thailand”?) Oftast följs det alltid av att de berättar hur fint Thailand är och en viss stad eller turistort. Leendes och nickandes får jag alltid hålla med –vad vet jag jag har aldrig varit där, vi brukar bara åka hem till byn. Det känns ändå bra att turister berömmer Thailand. Men med förälder som är Thai och Thailändsk släkt så ser jag en helt annan bild av Thailand än den genuina turisten. Jag vet att livet är hårt. Jag vet att släkten ibland får äta ”khao niew gim nam bla” (klibbris doppad i fisksås). Jag vet även att pojken på turistorten som säljer fina blomband inte kan vara barn och leka runt, för att barn säljer bättre än vuxna med sina små söta ansikten och hans familj inte har råd att gå miste om turisternas pengar. Jag vet att mannen som med trasiga kläder tigger pengar på busshållplatsen med en liten ett eller tvååring på armen, hon oftast jättesmutsig, egentligen inte behöver tigga pengar och definitivt så går inte pengarna till barnet –är det ens hans unge? Och jag vet att om alla turister bara hade låtit bli att ge den benlöse pojken som varje dag körs till vägkanten i en pickup för att tigga pengar så hade han inte behövt sitta i den gastande hettan. Men allt detta kan jag inte berätta för den svenske turisten vars fördom är att Thailand är ett fint land.

Jag vet att alla har sina fördomar.
Som Thaitjej i Sverige följs man av fördomar som svenskar normalt skyddar sina barn från, dessvärre…

[Enis]

Ett mycket stort tack för att du delar med dig av ditt liv och din uppväxt.

💡

[Rospigg]

Att thailändare skickar pengar till Thailand, till sina fattiga föräldrar, e.v. syskon och möjligen vid någon unik situation även till någon närstående släkting kan jag ha förståelse för. Men om föräldrarna sitter i stort hus, har mycket mark, flera motorcycklar och jordbruksredskap samt TV fri telefon m.m. och där pappan sitter och ingenting gör så käns det verkligen inte motiverat med dessa pengagåvor. Särskilt som i min familj där sonen får gå i lånade kläder och trasiga skor ( har bara ett par ) och det inte “finns ” pengar till en begagnad cyckel. Då måste det vara något sjukt. Då önskar jag att det skulle vara tillåtet att med träklubba knacka till i huvudet och fråga hur det står till. Räknas inte den svenska familjen eller ser man inte sina egna barn. Så barkära som thailändare vill hävda att de är. Nää en stor bluff är det. Eller att älska barn kanske är sant men att sköta om dem är en bluff.

[KillerRacer]

Del 5 –man ska respektera äldre (även om de har fel)

Jag hade MVG (högsta betyg) i bild både i högstadiet och gymnasiet. Det var då absolut inte för att jag ritar bra, det vet jag även om lärarna aldrig någonsin sade det rakt ut, det var för att jag tänkte annorlunda berättade läraren och ”hade en helt annan känsla” eller något sånt, lärarna gick på stil och känsla. Rättare sagt MINA lärare gick på stil och känsla, vad de menade förstår jag fortfarande inte. Nu tror ni nog jag skryter, jag har en poäng med det hela =).

Jag lärde känna en thailändska via ”vänner till vänner” och mamma och hon umgicks ofta och då hängde jag alltid med. Thailändskan tog med sig sina barn till Sverige, de var rätt vuxna, minstingen redan i tonåren och den äldste nästan 18. Tack vare dem fick jag veta om en skola jag aldrig hade kunnat drömma om. En skola jag definitivt inte hade fått MVG i bild i. Det som gjorde starkast intryck på mig var när vi en dag låg och ritade inbjudningskort hemma hos dem och jag prisade dem för sina fina kort (mina var inte på långa när fina, ens med ”känsla och stil”). Vad jag märkte var att de alltid tryckte sina färgpennor hårt när de färglade (det var sånna som liknade blyerts med färger), jag frågade varför, var det inte slöseri på färg? (de fick ju vässa stup i kvarten) De berättade att det var så de lärt sig. En av dem berättade tom om killen i klassen som fick underkänt, trots han ritade jättefint, bara för att han inte tryckt sina pennor när han färglade utan målade bara lite löst! Själv tänkte jag bara på min högstadielärare som hade gett dessa barn MVG direkt för ”känsla och stil”!

Det var först efter den händelsen jag verkligen förstod att i Thailand SKA man bara inte tänka själv! Jag reflekterade kring alla de gånger jag mer eller mindre blev tillsagd att hålla klaffen när de äldre thaidamerna pratade (jag var barn och då vet man ingeting). Än mindre förväntades jag rätta en thaidam –även om JAG hade RÄTT, även om jag med hjälp av min svenska undervisning fått lära mig om sånt och de själva inte visste.

Min far är den bäste vägledaren jag har. Han lärde mig att inte hålla klaffen, att stå emot trycket. Thaidamerna ansåg ofta att jag var ouppfostrad och respektlös. Respekt är viktigt för Thailändare, och inte minst respekten för äldre. Jag respekterade folk som respekterade mig, det var så jag var uppfostrad av pappa, på svenskt vis. Mamma vill fortfarande att jag ska respektera äldre, på thailändskt vis.

Många av mammas vänner är lärare och lärarinnor. I och med alla barnen gick i skolorna om dagarna (och från morgon till kl 5!) så var jag ofta ensam om dagarna. Jag vet att en av mammas väninnor som var lärarinna i en mindre skola frågade om jag ville följa med, jag skulle kunna hjälpa lärarinnan i engelska. Jag var då såpass gammal att jag pratade mer eller mindre flytande engelska och jag visste att jag pratade bättre än lärarinnan i engelska, fördomsfull som jag var mot det thailändska skolsystemet –och jag hade rätt. Jag minns att jag gick i förskolan (”annoban”) när jag fortfarande bodde i Thailand, men jag minns inget konkret av den tiden. Att följa med som lärarens skyddsling, eller vad man nu skulle kalla mig i den positionen, innebar att jag per automatik fick samma status som lärarinnan –eller om det berodde på att jag ansågs vara farang vet jag inte men jag var lika gammal som dem. Överalltsåg jag barn som bugade sig och visade sin respekt genom ”wai”. Allt stannade av och alla barnen gjorde det så fort en lärare kom –eller tom jag! Tom i bilen hem stannade skolbarnen längs vägen upp och på led ”wai”. På något sätt skulle jag vilja påstå att det är bra, respekten ska finnas, kolla på svenska skolor! Men man ska kunna tänka fritt och det är nog där den thailändska skolan brister, barnen uppmuntras inte till fritt tänkande och absolut inte ”think outside the box” som var oerhört viktig i de skolor jag gick i här i Sverige, och allra viktigast på universitetet.

Ett år fick mamma för sig att min moster skulle komma och hälsa på. Mamma jobbade alltid och pappa är rätt gammal så hon tycker det är tryggast om någon sköter hushållet, särskilt på sommaren då jag är hemma med (hon förväntar sig inte att jag kan).

Min och pappas stora intresse här i livet är att kolla i kartboken, pappa kan ALLT om alla länder, i vart fall tyckte jag det när jag var 15. Jag minns att en av de stunder pappa såg en av kartböckerna och kom att tänka på något så satt vi och bläddrade i kartboken medan pappa berättade något av sina minnen för mig. Efteråt ville min moster veta vad vi pratade om, jag försökte berätta vad pappa berättat, det gick inte bra eftersom min moster hade en snäv världsbild. Istället ville hon att jag skulle visa henne Thailand. Jag pekade på hemstaden i Thailand, Bangkok. Visade henne hur hon flygit med planet. Jag tror aldirg hon sett en karta förut.

Den mostern var rolig. Jag måste återigen betona, jag har gått i svensk skola. På lågstadiet lärde vi oss om sveriges landskap, mellan- och högstadiet gick ut att lära sig om länderna i olika världsdelar. Jag vet att världen är bra mycket större än landskapet i Sverige där mina föräldrar bo. Min moster kunde inte förstå varför byn hon bodde i inte fanns med på värlsdkartan, än mindre varför inte närmaste staden fanns med. För henne var hennes värld byn, staden, Thailand och sedan visste hon det fanns ett Farangland (hon trodde att alla Faranger bodde i samma land, även om vi försökt bevisa motsatsen i de 20 år vi bott i Sverige –jag tror inte hon förstår än idag).

Det jag försöker berätta är att jag VET att jag med min utbildning i Sverige förväntas kunna mycket om andra länder, andra religioner och andra kulturer. Thailändarna förväntas bara kunna sin kultur. Många gånger har jag gjort saker och mamma sedan förskräckt skrikit ”nej gör inte så, det är bap” vad ”bap” egentligen är har jag svårt att förklara. Mitt intryck av det är ett ord som förklarar att något är respektlöst och ouppfostrat på en nivå som vi svenskar likställer med syndigt. Det skulle inte förvåna mig iom all deras uppfostran handlar om att undvika synd. Mamma vill inte att jag gör saker som är ”bap” men jag har svårt att förstå varför de är det. Minns att en gång så lekte jag med mina släktingar och då var det någon som i en kurragömma-lek viskade ”flytta på fötterna, de är riktade mot blomurnan, det är bap”.

På något sätt så har jag svårt att förstå det hela med bap. Jag vet att det är bap att säga emot en äldre människa. Jag vet allt om att man ska respektera äldre, man ska respektera människor med högre rank än en själv. Men jag har svårt att köpa det. För det första jag har lärt mig att alla människor är likvärdiga och jag respekterar gärna småbarn, även om jag vet att jag har högre rank än dem eftersom jag är äldre, men jag vet även om att jag, liksom alla människor kan ha fel. För thailändare så har inte äldre människor fel helt enkelt. En polisman, en lärarinna, en soldat, en doktor – ingen av dem kan ha fel. De ska på något sätt vara kunniga och kloka. Jag har svårt att förstå att någon av dem är smartare än mig, särskilt lärare som jag redan VET att de inte kan lika mycket som jag.

Jag är en gamer, jag spelar i klaner, jag vet att rank är viktigt. Men jag vet även att om jag inte respekterar mina klanmedlemmar så kommer jag inte ha mina klanmedlemmar kvar. Men i Thailand lär de sig från första början att inte hävda sig. Det är inte meningen att thailändarna ska kunna få fritt tänkande. Det har väl någon historisk anknytning. Det är i min mening lättvindigt folk att styra. Thailändarna är bra folk,de lär sig att bli bra folk även om inte alla blir det. De har en kultur som försöker lära dem att bli bra folk. Och jag tror ändå att respekten för de äldre räddat många av mina släktingar. Så fort en äldre öppnat mun så har de tigit och gjort som de blir tillsagda. Det är otroligt lättvindigt.

Kanske är det fria tänkte deras uppoffring för att kunna ha något stabilt att tro på? Titta på sverige, dagens ungdomar tror inte på något och inte respekterar de någon och de lutar sig mycket på “det är ett fritt land” och “freedom of speach” ..

[KillerRacer]

@jaiburiram wrote:

Fortsätt ! Berätta gärna mer om din mamma och hennes erfarenhet av Sverige. Hur är hennes svenska ? Kommunicerar du kanske hellre med din pappa därför att han förstår bättre och kan ge bättre svar vad beträffar Sverige ?

mamma har jobbat skift och sånt, pappa har alltid varit hemma när jag kommit hem från skolan och då har det blivit så att jag träffat pappa mer. jag tror att det är därför jag är närmare pappa. Mamma pratar bra svenska -om än inte felfritt.

[KillerRacer]

Del 5 –man ska respektera sin föräldrar

På sin födelsedag ville mamma att jag skulle hålla ett tal. Det skulle inte handla om henne, utan om hennes mamma –min mormor. Det blev aldrig så att jag höll det där talet (varför vet jag inte, det blev bara rörigt den dagen, skule kunna vara därför)

Berättelsen mamma ville att jag skulle berätta var att hon var oerhört tacksam för att hennes mamma bar henne i 9 månader och utstod all smärta barnafödandet innebar. Mamma var tacksam för att hennes mamma gav henne mat, torkade henne på rumpan och uppfostrade henne till den hon är idag.

Jag förstor inte när jag var mindre men jag förstår nu. Varje gång någon släkting lämnade mormors hus (många av mammas syskon bodde hos mormor) och kom tillbaka skulle de alltid ”gab” dvs en ”wai” men vid mormors fötter. Det är tecken på respekt och tacksamhet. En thailändare uppfostras till att visa tacksamhet och respekt. Främst tacksamhet gentemot sina föräldrar och de släktingar som ”offrat tid och möda” för att uppfostra dem, att ge dem mat och husrum etc.

När thailändaren sedan växer upp lär denne sig att man ska återgälda skulden man har till sina föräldrar. Många thailändare bygger därför hus till sina föräldrar när de bott i Farangland så länge att de kunnat tjäna ihop sina egna pengar. Det är den stora drömmen verkar det som, att man ska kunna tjäna såpass mycket pengar att man kan bygga sina föräldrar ett hus som de kan bo i för att visa tacksamhet för att de uppfostrat dem.

På höstens dagar ska en thailändare bli omhändertagen av sina barn, eftersom de själva blivit omhändertagna av föräldrarna när de var små.

Det är svårt att förstå men det är sånt de lär sig. Och thailändarna tycks tänka att det är bra att föräldrarna finns, för utan föräldrarna hade de inte funnits…

[Mojay]

Del 2 Vad händer om man inte hjälper sin familj?

Måste säga att detta är ett intressant ämne, framförallt då du, precis som vi, är uppvuxen i Sverige, men samtidigt hela tiden också får intryck från den thailändska uppfostran och läran.

Dock håller jag med dig på de flesta av dina punkter men berättar lite utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter.

Du skriver ganska rakt hur du anser att det är, men hur tycker du själv. Är det rimligt att din mamma skickar halva lönen till den thailändska familjen, framför allt om hon nu också jobbar dubbla skift och inte har varit hemma så mycket med dig. Känns lite att det blir på bekostnad av din uppväxt.

Jag har varit gift med en thailändsk kvinna och vi var bosatta i Sverige. Är för närvarande gift med min andra thailändska fru och vi är bosatta i Thailand/isaan. Hon har aldrig varit i Sverige.

Likheter och skillnader då mellan dessa två kvinnor. Det är natt och dag.

När min första fru, som jag var bosatt med i Sverige, åkte till Thailand så skulle hon kläs med guld och fina kläder. Det gick inte att åka till familjen utan guld. Hon överöste dem med pengar, från vår lilla reskassa, så vi själva nästa stod utan. Men det var så viktigt för henne att alla skulle se att hon var en dam av klass och att hon hade det gott ställt.

Hon ljög friskt för sin familj och alla vänner hur fint hus hon hade i Sverige och hur mycket pengar hon hade varje månad. Hon fick dem till och med att tro att vi hade en pengaträd i trädgården. Även om det låter som en saga så inbilla dem sig nog iallafall att vi hade obegränsade med resurser. Att jag jobbade dubbla skift framgick aldrig, jag var en så bra man som tog hand om min fru.

Jag sa aldrig något, men jag tittade på henne med undrande blick och fråga mig själv varför det var så viktigt att hävda sig och fara med osanning.

Jag tror att sanningen låg i att familjen stolt skulle kunna visa upp vilken bra dotter dem hade och hur bra hon hade lyckats i livet och att hon tog hand om sina föräldrar och syskon.

Vaför är det så att föräldrarna ser det som en investering att deras döttrar åker till farangland. Varför gratulerar alla thailändare dem som lyckats hitta sin farang. Är det för att thailändarna tror på sagor, nej, jag tror snarare att alla thailändskors lögner får deras familjer att tro att det är så, och sedan att dem i sin tur berättar för alla andra hur bra deras dotter har det som är gift med en farang. Att dottern i själva verket jobbar som lokalvårdare, med en lön under minimumlön i Sverige, kommer aldrig fram.

I Sverige är det inte vanligt att man tar hand som sina föräldrar, de har sina egna löner och pensioner, oftast är det väl tvärtom att föräldrarna brukar hjälpa sina barn lite på ålderns höst.

Att som farang förstå att hennes familj är fattig är inte svårt, vi är relativt intelligenta och kan se detta själva, men från att hjälpa till vid tillfällen till att försörja en hel thailändsk familj, det kan iallafall jag inte se någon rimlighet i.

Jag anser att man tar hand om sin egen familj först och om man därefter anser att man har råd kan man vid enstaka tillfällen bidra med något till familjen. Men man kan inte skämma bort dem.

Hur gick det nu då med min första fru, jo, under tiden vi var gifta skickades det ned 6000 kr per månad och lite extra när lögnerna om en det ena och en det andra ramlade in. Bufflar, motorcyklar och hotande konkurser var väl några av orsakerna. Nu är vi skilda sedan nästan 4 år tillbaka. Hon bor fortfarande kvar i Sverige och har inte kunnat skicka en bath de sista åren. Jag bor i Thailand och träffade hennes familj lite då och då första åren och dem tyckte det var konstigt att hon som sa att hon hade så mycket pengar inte längre ville hjälpa dem.

Dem var bortskämda, dem var vana att det ramlade in minst 30 000 bath extra i månaden. Två av hennes syskon hade helt slutat att jobba då det räckte för deras månadskostnader också. En familjemedlem hade köpt bil på avbetalning och skaffat sig ett dyrare boende. Han blev av med både bil och hus samtidgt som dem andra två syskonen fick stora problem med sin överlevnad. Tror ni dem skämdes något när alla andra undrade vad som hände med deras storslagna leverne och deras dotters outömliga resurser. Dem förstod efter ett tag att det var ju farangen som direkt/indirekt var den som stod för fiolerna.

Hon har inte kunnat sätta sin fot i sin hemstad sedan dess. Till vilken nytta. Bara för att ljuga och spela storslagen.

Jag kan förstå om någon tar hand om ens barn att man skickar lite pengar till dem för deras extrakostnader, men i annat fall så hellre hjälp till självhjälp än att sitta och försörja en thailändsk familj, bara för att det ser bra ut.

Min andra thailändska fru har aldrig varit i farangland, hon har med andra ord inga stories eller andra lögner att komma med vid sina besök hos familjen. Det är för väl, för man blir helt gråhårig när man hör alla familjer som har en dotter som flyttat till farangland och dem drar sina historier om hur mycket pengar och hur rikt deras liv är. Önskar dem som trodde på detta kunde göra ett studiebesök och se deras döttrar slita halvt ihjäl sig som städare eller diska på någon thairesturang.

Självklart har ett antal lyckats hitta rika män eller lyckat starta egen lönsam rörelse, men kanske dem kvinnorna inte behöver hävda sig så hårt som dem som inte har det.

Min nuvarande fru har inte sina föräldrar kvar i livet, vilket kan vara en orsak till att vi har det lättare, men de finns som sagt äldre syskon. Ofta de första åren så bad dem om pengar och menade på att varför kunde inte hon bidra med en några tusen bath så dem slapp jobba. Varför skulle dem inte kunnat få del i sinsoden när vi gifta oss.

I början såg jag hur min fru led, dem äldre syskon gick hårt åt henne, men hon höll ut och sa till mig att om vi ger dem pengar kommer dem att sluta jobba och förvänta sig att vi ska hjälpa till hela tiden. Hon tvärvägrade. Det tog ett år och sedan lade sig allt. Dem kämpar och jobbar på och dem har helt slutat att be om pengar. Relationen är som vanligt och vid riktiga krissituationer kan vi hjälpa till, vilket dem vet om och respekterar.

Det är inte viktigt att min fru bär guld eller strör pengar omkring sig när vi åker till familjen, dem vet vi har hyfsat gott ställt ändå. Om min fru åker själv till marknad eller går på stan är det ingen som vet att hon är gift med farang och slipper alla glåpord som madame med mera.

Jag tycker det är jätteskönt att slippa lögner och att man kan vara sig själv, hela tiden.

Vi bor idag i fint hus med stor tomt, ett lyxboende i hennes familjs ögon troligtvis, men det är ingen längre som säger något.

Jag tror att det är osunt att skämma bort sin thailändska familj och också orättvist att göra det om man har en egen familj. Klart man kan hjälpa till vid “riktiga” krissituationer, men det är också allt.

Jag tror att syndabocks-syndromet kommer fram när man har hjälp ett tag och sedan inte kunnat. Man har i all enkelhet skämt bort den thailändska familjen och när man en dag inte kan så kommer skammen för familjen och detta faller på dottern.

[Nille]

Tack så hemskt mycket för att du delar med dig. För oss med Thaifru och barn är det förstås extra intressant att läsom om din personliga erfarenheter. Släppte både en tår och ett skratt 💡

I övrigt finns det som sagt var baksidor av mynten. Man bryr sig ofta inte om hur pengarna kommer bara de kommer. Jag skulle också vilja säga att dem där hemma sällan är nöjda. När döttrarnas pengar kommer får de också en annan status i byn. Klart man skall hjälpa dem som är gamla och inte kan jobba men till vilken nytta öser man pengar över sin 45 åriga mor och alkoliserade far? Tids nog får man ta hand om dem ändå.

[KillerRacer]

Del 6 –diskussion med moster

Vi satt i telefon jag och min ena moster en gång. Vi diskuterade något och kom in på varför thailändarna hade en såpass snäv världsbild.

Enligt min moster så bryr sig inte thailändaren dels eftersom denne har egna problem med att överleva varje dag (var ska han få tid till att läsa tidning och se på tv?) och problemet är även att många inte kan läsa. Nu är det så att min moster tillhör den äldre generationen, de som växte upp utan vetskap om att det fanns ett farangland, dagens ungar i Thailand är nog högst medvetna om att det finns ett farangland, dock vad exakt de vet om faranglandet vet jag inte.

Mina släktingars liv består i vart fall av att gå upp tidigt, typ kl 4 när solen går upp, förbereda frukosten, väcka barnen så att de hinner vattna plantorna innan de ska till skolan etc. När barnen har skeppats till skolan så drar föräldrarna till risåkern och jobbar. De kommer hem långt efter barnen –någon förälder åker in till skolan och hämtar barnen eller så får någon äldre syskon ansvar för att se till att alla barnen kommer hem. Barnen ser till att förbereda mat och tvättar och diskar när de kommer hem. När föräldrarna kommer så äter de och sedan går de och lägger sig. Det är ett hårt liv de lever, barnen gör hushållsarbeten redan innan de blir tonår. Det är så deras liv ser ut, och såvida de inte får ett riktigt jobb så är det så det fungerar, så varför ska de då bry sig om vad som händer i andra länder? Det är det min moster menar.

[KillerRacer]

min ståndpunkt i det hela är dels att jag behåller mina pengar den dagen jag får ett jobb.

Jag har i 20 år sett min mor bli utnyttjad av sin släkt och min del av familjen har klippt av band till ett flertal redan. Jag har växt upp med det faktum att mina föräldrar bråkat över att släktingar ska ha en beskärd del för att be om mer. Jag var 12 när min morbror kom fram till mig och ansåg att han skulle ha en hundring, själv hade jag inte pengar då eftersom växelkursen inte var tillräcklig för mig att växla och åt nudlar om dagarna för att kunna överleva. (var i thailand själv då) jag är trött på att släkten bara ser min sida av familjen som levande bankomater, en åsikt jag delar med min far.

vad mamma gör med sina pengar är hennes val men tom hon börjar tröttna. hon ser det som en skuld hon betalar för att de uppfostrat henne och även mig. de ser henne som någon med pengar. jag skulle kunna umgås med släkten om det inte vore för pengabiten. när mamma var i thailand så ville de att jag skulle skicka pengar till dem med (jag hade jobb förvisso men jag var ju ändå student, ni kan ju förstå själva) jag försökte förklara att jag inte hade pengar (hyra, mat, alldels räkningar, Sverige är dyrt att bo i!) men inte ens det förstod de. De tänkte att mitt csn på 2,5 k blir över 10k bath (mycket pengar) men de ville inte se den biten där min lägenhet kostade nära 3k. (15k bath =ännu mer pengar)

de ser bara inkomsten, men förstår inte utgiften. Och i grund och botten borde mamma varit smartare. men vad visste hon för 20 år sedan… nu hoppas jag att de som idag befinner sig i pappas situation tänker till.

[KillerRacer]

Del 7 –”Du som fnaskat runt, har du inte råd med bättre kläder?”

Hon var ett fnask, det visste vi. Men nu var hon i Sverige med en sjysst kille, hon var riktigt sjysst med. En dag var de båda hemma hos oss och då började hon gråta. Hon berättade för mamma att en dam på ICA kallat henne för ”fnask”. Hon visste att hon en gång var det. Men det var inte det problemet var. Låt mig börja från början:

En dag hade hennes kille kommit hem från jobbet och sagt ”jag måste handla, kom så åker vi till iCA”. Tjejen tog då på sig mjukisbyxor och t-shirt. Inget lyxigt utan bara lättvindiga kläder, de skulle ju bara till ICA! Inne på ICA tittade en dam på henne med förakt och sade då till henne ”du som fnaskat runt, har du inte råd med bättre kläder?” hon förstod inte (pratade bara engelska) men hennes kille förstod. Han hade blivit arg, inte på tjejen utan på damen. Sedan den dagen fick hon aldrig gå ut i mjukiskläder igen utan var alltid tvungen att gå i fina kläder (även om killen ibland såg ut som en lodis).

Så därför grät hon hemma hos oss för att folk hade sett ned på henne bara för att hon ville vara som alla andra…

[KillerRacer]

Del 8 –Thailändarna

Jag blir lite glad inombords när folk minns Thailand och dess folk som vänliga. Mitt intryck är att thailändare är ett arbetsamt folk som jobbar tills de sliter ihjäl sig (bokstavligt talat!). Många thailändare är nyfikna av naturen. De är stolta nationalister, stolta över Thailand, över sin familj, över det lilla de har. De vill gärna visa saker.

Så fort de har något att dela med sig av så gör de det, det finns väldigt få egoister. Thailändarna är även extremt sociala människor,Thailändare verkar även leva efter det engelska uttrycket ”the more, the merrier” (ju fler dessto roligare). Jag vet att det jag funnit var jobbigast som halvsvensk i mitt tänkande är att man ALDRIG kan planera med thailändare, de bjuder in folk kors och tvärs så att man aldrig vet hur många det blir och de lever enligt ”thai-tid” (dvs de kommer när de kommer).

Trots att de nästan alltid ser glada ut så tycks thailändarna ändå har svårt att tygla sitt temperamenten, bl.a. thaitjejer är ju kända för att snabbt kunna bli arga.

[KillerRacer]

Jag är enda barnet till båda mina föräldrar
jag har dock väldigt många kusiner eftersom mamma har flera syskon som både är äldre och yngre än henne. Med “moster” så har jag menat någon av dem, inte samma (förvirrande men sant). Syskonskaran är allt från 30-60 år tror jag. (vad vet jag, jag tror inte alla vet själva heller)

min mors syskon växte upp hos olika människor, vissa uppfostrades av sin mamma (min mormor) och andra av någon mor eller farförälder till dem så trots de är av samma syskonskara så har de olika uppfostrare. (vilket f.ö. är väldigt vanligt i Thailand) deras uppfostrare tog även hand om barnen (eller om det blev den uppfostraren som fanns på den andra sidan släkten) sedan så jag och mina kusiner hade inte växt upp tillsammans heller, även om jag hade vart kvar i Thailand.

för mammas del handlar allt om hennes bröder och deras söner (de bär ju namnet vidare). men jag antar att inom mamma bor i Sverige så har hon ganska mycket makt i familjen (hon har ju alla pengarna) så hennes status är rätt så stor i familjen, men det hindrar dem inte att behandla henne som skit ibland för det…

[Nille]

Japp, Thailändarna är värdsmästare på att ha sanook och de inbjuder nästan alla, speciellt fattiga faranger får gärna vara med. För en farang upplevs thailändare ofta som vänliga men kanske inte alla thai känner så inför sina landsmän, eller för turister från andra värdsdelar. Thailändare är inte lika vänliga mor araber, indier och afrikaner tex.

Jag tycker du beskrivit delar av din thailändska släkt som ganska egoistiska, även om du här beskrev dem som icke egoistiska, och jag håller med – det finns verkligen 2 sidor av myntet. :cyclopsani:

[Mojay]

@KillerRacer wrote:

men jag antar att inom mamma bor i Sverige så har hon ganska mycket makt i familjen (hon har ju alla pengarna) så hennes status är rätt så stor i familjen, men det hindrar dem inte att behandla henne som skit ibland för det…

Jag menar absolut inget illa, men med tanke på min första fru och många andra som inte gärna berättar sanningen.

Vet din mammas familj om hur hårt din mamma får slita, dubbla skift, och att dina föräldrar inte drar jämt med mera, när det gäller att hon ska skicka pengar, för att dem ska få sina pengar varje månad?

[Mojay]

@Nille wrote:

Japp, Thailändarna är värdsmästare på att ha sanook och de inbjuder nästan alla, speciellt fattiga faranger får gärna vara med. För en farang upplevs thailändare ofta som vänliga men kanske inte alla thai känner så inför sina landsmän, eller för turister från andra värdsdelar. Thailändare är inte lika vänliga mor araber, indier och afrikaner tex.

Jag tycker du beskrivit delar av din thailändska släkt som ganska egoistiska, även om du här beskrev dem som icke egoistiska, och jag håller med – det finns verkligen 2 sidor av myntet. :cyclopsani:

Efter mina snart 4 år i Isaan vill jag påstå att Thailändare är egoistiska och duktiga på att roffa åt sig. Men dem gör det på ett sådant sätt att man som ovan inte märker det.

Visst bjuder dem lite på sig själva när dem kan, men dem låter andra stå för notan, oftast farangen. Om farangen kan så bjuder dem gärna in 50 gäster på ett bräde, om farangen inte finns så är det betydligt lugnare med inbjudningarna.

Dem är också mästare på att bjuda in sig själva, och där äter man och dricker och när dryckenskaperna är slut så stirras det febril i golvet eller i väggen tills “Någon” inköpt mer dryckesvaror. Då kommer dem vänliga lendeena tillbaka.

Vid ett besök hos min frus familj så råkade jag tappa vigselringen, var lite berusad så märkte inget. Det står min frus namn i och datum för bröllopet. Trots det fick jag höra att svågern hittat ringen och istället för att lämna tillbaka den så sålde han den för att slippa jobba några dagar och drack wiskey istället. När jag konfrontera honom så blåneka han och tyckte jag var en idiot som anklagade honom. Hade dock två personer, min frus kusiner som sett honom hitta ringen och desutom skjutsade han till guldsmeden. Dem hade bara svårare att ljuga när mn fru frågade dem.

Min fru säger själv att en thailändare har inga skrupåler eller ingen moral. Dem ser bara till egen vinning först.

[Herr Chang]

Hej Mojay,

“Självklart har ett antal lyckats hitta rika män eller lyckat starta egen lönsam rörelse, men kanske dem kvinnorna inte behöver hävda sig så hårt som dem som inte har det.”

En mycket intressant aspekt! Jag kan knappast kalla mig rik, men däremot är det så att fru Chang driver en relativt framgångsrik rörelse i Sverige. Vad jag har förstått är hon oftast mycket förtegen om detta vid kontakt med andra thailändare, både i Sverige och speciellt i Thailand. Inget skryt om egna verksamheten, för hon vet konsekvenserna. Det är tydligen många som skulle försöka “låna” pengar, lån som oftast aldrig betalas tillbaka…

Och tack till KillerRacer för mycket givande läsning!

Herr Chang har talat.

[Mojay]

@Herr Chang wrote:

Hej Mojay,

“Självklart har ett antal lyckats hitta rika män eller lyckat starta egen lönsam rörelse, men kanske dem kvinnorna inte behöver hävda sig så hårt som dem som inte har det.”

En mycket intressant aspekt! Jag kan knappast kalla mig rik, men däremot är det så att fru Chang driver en relativt framgångsrik rörelse i Sverige. Vad jag har förstått är hon oftast mycket förtegen om detta vid kontakt med andra thailändare, både i Sverige och speciellt i Thailand. Inget skryt om egna verksamheten, för hon vet konsekvenserna. Det är tydligen många som skulle försöka “låna” pengar, lån som oftast aldrig betalas tillbaka…

Och tack till KillerRacer för mycket givande läsning!

Herr Chang har talat.

Hallå Herr Chang,

Så tror jag absolut att det är. Dem som har kämpat och vet att dem har, behöver inte hävda sig såsom många andra som inget har, men som ändå vill vill få alla andra att tro att dem har.

Att visa att man har pengar för inget gott med sig någonstans, allra minst i Thailand.

[KillerRacer]

@Nille wrote:

Jag tycker du beskrivit delar av din thailändska släkt som ganska egoistiska, även om du här beskrev dem som icke egoistiska, och jag håller med – det finns verkligen 2 sidor av myntet. :cyclopsani:

min släkt är trevlig men har dessvärre ett hett temperament och inte förmåga att se någon sida av myntet mer än deras eget. (även om den sidan inte finns på myntet!)

jag skyller på att deras världsbild är fel, och att det är kulturkrockar som sker snarare än deras eget fel. Det är så de har blivit uppfostrade och även det snällaste barn är dömt att bli psykopat om det är det den uppfostras till att tro är normalt. jag har möjlighet att se båda sidorna av myntet och måste jag vara den smartare och förstå deras situation med. Min släkt är nog inte egoistisk på ett själviskt plan, det handlar om hur de är uppfostrade. Min yngsta morbror och moster är lata och vana vid att de andra hjälper dem. de har växt upp så, och de andra syskonen har gjort så hela deras liv, vad vet de om en annan värld? de förväntar sig att jag ska vara likadan mot dem (jag lever ju trots allt på mina föräldrars pengar och min mamma är deras syster) men jag köper inte läget utan är mer kritisk.

Mina andra morbröder och mostrar klarar sig själva, de jobbar och sliter varje dag och så länge de klarar sig själva så hjälper de till. Men när det inte går runt så ber de om hjälp problemet är att de förväntar sig hjälpen när de väl ber om den. det är där felet blir, när mamma väl skickar en liten slant till en familj så ska alla andra med önska sig något.

men som sagt, så fort någon tjänar något så vill de ha del av kakan med iom det är så det fungerar. och de kan inte förstå livet i sverige med räkningar och dyr levdnadsstandard (i thailand kan man jaga sin egen mat)

[KillerRacer]

En annan aspekt angående detta skrävleri som ni missat är:

Tjejer som drar till barerna blir oftast nedsedda av sina familjer. Detta varar tills de får en rik farang! Det är väl även deras sätt att hävda sig efter allt de fått utstå?

[Mojay]

@KillerRacer wrote:

en annan aspekt angående detta skrävleri som ni missat är:

tjejer som drar till barerna blir oftast nedsedda av sina familjer. detta varar tills de får en rik farang! det är väl även deras sätt att hävda sig efetr allt de fått utstå?

Det är väl ganska så naturligt att de flesta som träffat sina thailändska fruar har gjort det på något turistmål. Det är ju ytterst få svenskar som åker till Isaan för att leta efter sin tilltänkta fru.

Huvuddelen av dessa har väl direkt eller indirekt arbetet med faranger.

En tjej som har alla hästar i stallet behöver väl knappast hävda sig inför sin familj.

Måste säga att jag tycker ditt resonemang i denna tråd är ytterst skarp och mycket intressant.

[LadPrao]

Hej KillerRacer.

Dina inlägg är nåra av dom mest givande jag någonsin läst på ett Thailandsforum!!
Av alla Forum! Många plus och väldigt många tack! ;mycket ger mig en aha upplevelse.
Speciellt ger du mig mycket input hur en 40-årig svensk farsa (jag)kan förhålla sig till sin 2-åriga Thai-svenska-dotter.Och många tankar inför framtiden!

Lite kritik;

Jag tycker du gör samma misstag som många skribenter gör; Backpackern, Expaten i BKK, Sexturisten i pattaya, Mannen med fru i Issan, BKK-studenten , förstagångsturisten i Phuket, massturisten i Koh lanta. Många av dom säger “så är det “I Thailand””; men det sannare vore att skriva; “detta är min bild av Thailand”. Alla bilder är egentligen sanna, men man borde säga, ‘enligt min bild av Thailand’ hellre än ‘I Thailand’. I ditt fall är Issan en stor del av Thailand, men inte hela Thailand!

Jag är ingift i en thaikinesisk överklassfamilj i BKK och mycket av det du säger känner jag till till 100%, och ibland skriver du så vackert så jag fäller en tår av igenkännannde :), annat känner jag inte igen till alls!

Thailand har så många ansiket och är så mycket mer månfacetterad än många europeiska kulturen, det är ‘min bild av thailand. 🙂

mvh LP

[KillerRacer]

jag tycker jag skrivit det ett flertal gånger att det är min story och mina intryck. om inte så vill jag förtydliga att detta är mina upplevelser från min uppväxt. och de intryck jag hämtat från att från tidig ålder sitta med mina föräldrar och släktingar när de diskuterat med sina vänner eller pratat om något problem med mig. Det är och förblir min sida av myntet, ett mynt jag inte är säker på om jag kommer kunna se båda sidorna av eftersom det är mitt liv. Jag är thai men jag har aldrig bott i ett tak som läckt eller ätit “kaho niew gimm nam bla” men dessvärre vet jag att alla andra av mina kusiner har. Jag är den lyckligt lottade och dessvärre finns där ingen möjlighet för mina kusiner att berätta den riktiga versionen.

Detta är min historia om de fattiga ute på isans landsbygder under den tid jag växt upp och fram tills idag.
Detta är min historia om de tjejer som kommit till Sverige i hopp om en bättre framtid.

[LadPrao]

@KillerRacer wrote:

Detta är min historia om de fattiga ute på isans landsbygder under den tid jag växt upp och fram tills idag.
Detta är min historia om de tjejer som kommit till Sverige i hopp om en bättre framtid.

@KillerRacer wrote:

Detta är min historia om de fattiga ute på isans landsbygder under den tid jag växt upp och fram tills idag.
Detta är min historia om de tjejer som kommit till Sverige i hopp om en bättre framtid.

Hej Killerracer, jag är medveten om det, och kanske skulle jag avstå från att fortsätta kritisrera en berättelse som jag gillar så mycket och känner igen mig till så mycket och som säger så mycket om ‘I Thailand’ . Men trots allt du säger väldigt ofta ‘I Thailand ‘ i din historia där kandske ‘i Issan’ vore mer rätt?’.

På samma sätt som. på stureplan, i norrland, i Marstrand, på söder, i Älvsjö, Här i dalarna, i förorten, på malmskillnadsgatan, i tensta, bland oss, hos er, i Gävle, i skärgåden, på jobbet, i bostadföreningen, på landet, bland advokater, i fackföreningen, mm är inte är samma sak som ‘i Sverige’. Kulturella skillnader föreligger som tur är.

mvh

[jjonsson]

@LadPrao wrote:

På samma sätt som. på stureplan, i norrland, i Marstrand…

Marstrand av alla ställen 🙂
Men bra exempel, ingen kultur på vinterhalvåret, bara stockholmare på sommarn och resten av tiden ö-kultur!

@Killerracer wrote:

Detta är min historia om de fattiga ute på isans landsbygder under den tid jag växt upp och fram tills idag.
Detta är min historia om de tjejer som kommit till Sverige i hopp om en bättre framtid.

Och mer vill vi höra! :thumbleft:

@Killerracer wrote:

Jag är den lyckligt lottade och dessvärre finns där ingen möjlighet för mina kusiner att berätta den riktiga versionen.

Genom dig kanske :flower:

[hans1977]

Ambitiöst och generöst av dig, KillerRacer, att dela med dig. Jag har läst varenda ord. :cheers:

MvH,
Hans

[LadPrao]

Tja..

Mina kvoteringar blir inte som jag tänkt mig:

OK, detta är min åsikt!

he he, jag nämner väl några mer dåliga exempel på svenska socioekonomiska orter för att att på mitt tarvliga sätt försöka att uttrycka både Sverige och Thailand har större socionomisk diversitet än bara omnämnas som ‘I Thailand’ eller ‘ I Sverige’, vilket skribenten ibland skriver¨; ‘I thailand´ bla bla bla’ eller har du annan åsikt?

Har en andra generationens invandrare i tensta, samma levnadsvillkor som en vilsen sommarstureplanare i Marstrand? (förlåt exemplet,) har en 32 årig frånskild sjubarnsmor i Issan samma levnadsvillkor som en 32 årig ensamstående Chulautbildad oskuld Thaikines i Huaikwang BKK?

Vad jag egentligen vill säga är att Thailand egentligen har större socioekonomisk diversitet än hela västeuropa, men det är min personliga åsikt, och att jag i vissa situationer inte kan identifiera mig med att allting omnämns av skribenten som ‘I Thailand’, utan att det mer bör sägas som ‘I Issan’ eller ‘I min familj’ , annars blir det enorma generaliseringar, eller har du annan åsikt?

Och KillerRacer fortsätt din story den är blánd dom bästa jag sett på ett Thailandsforum.

‘
mvh LP

[Herr Chang]

Hej LadPrao,

Jag vet inte om ens “i Isaan” är tillräckligt specifikt. Ser på ett annat forum att någon tycker man blir underbart behandlad av alla, medan andra påstår att det bara finns giriga lurendrejare där.

Man har sina olika upplevelser av Thailand, och jag tycker nog vi kan acceptera att KillerRacer skriver “i Thailand” när hon menar sina egna upplevelser. Möjligen alternerat med “i min familj” när det är motiverat.

Vill hur som helst se mer material från KillerRacer!

Herr Chang har talat.

[LadPrao]

@Herr Chang wrote:

Hej LadPrao,

Jag vet inte om ens “i Isaan” är tillräckligt specifikt. Ser på ett annat forum att någon tycker man blir underbart behandlad av alla, medan andra påstår att det bara finns giriga lurendrejare där.

Man har sina olika upplevelser av Thailand, och jag tycker nog vi kan acceptera att KillerRacer skriver “i Thailand” när hon menar sina egna upplevelser. Möjligen alternerat med “i min familj” när det är motiverat.

Vill hur som helst se mer material från KillerRacer!

Herr Chang har talat.

Jo du har rätt, ibland önskar jag att jag hade förmågan att bara läsa och njuta, och inte ta allt för allvarligt på uttrycket ‘I Thailand’ 🙂

[Bangkok Life]

Kära Killer Racer!

Att du skriver “i Thailand” gör ingenting alls. Dina iakttagelser och din berättarförmåga är enastående eftersom jag har förstått att du är ganska ung.

Att du kan formulerar dig och låter oss få ta del av detta annars stängda “rum” beträffande Thaifamily är mycket modigt och dina upplevelser i skrift är ovärderligt. Jag är mycket imponerad och jag hoppas att du fortsätter att skriva – i en berättelse är alla medel tillåtna.

Sluta aldrig att skriva för din egen skull eller för oss andra. Jag är dessutom ganska övertygad om att DIN historia är början på en ny tid och en förändring……TACK!

Många hälsningar från mig som också är Thai utanpå men svensk inuti/Susanna

[KillerRacer]

Historierna hittills har stämt bra på ALLA thailändare jag träffat, (med några få undantag) och hittills har det varit bra med “i thailand”. Det är då värt att poängtera att de vi umgås med är inom de lägre klasserna i Thailand. Men även de som räknas som medelklassen (miljonärer och sånt, jag ser högsta klassen som regeringsmän och doktorer etc) har det stämt bra på hittills, av de jag träffat. I många fall av där medelklassfamilj finns har de tagit emot barn från andra familjer för att kunna ge barnen en ordentlig skolgång. (oftast inom den egna släkten)

Där det skiljer sig mellan klasserna som mest är väl att medelklassen oftast inte har barn som jobbar inom barer, och medelklassens barn växer inte upp med att behöva göra hushållsarbeten på samma sätt som landsbygdens. Jag tror aldrig att “I Isan” någonsin kommer bli bra, det är nog mer klassspecifikt snarare än geografiskt specifikt. Och jag vet att de stora geografiska skillnaderna handlar om storstäder (Bangkok i täten) och stora turistorter mot landsbygdsstäder snarare än specifika geografiska områden. Jag vet om att vi delar liv med ett flertal tjejer från både norra och södra Thailand, även dem har jag haft i åtanke när jag skrivit om min familj. Men jag ska försöka bli bättre på att särskilja så att det inte blir för mycket generalisering.

[KillerRacer]

Del 9 – Är min mor en dålig mor?

I Sverige är man verkligen en dålig mor om man inte tillbringar tid med barnen. I Thailand, i vart fall bland de lägre klasserna, är det vanligt att barnen inte växer upp med sina föräldrar.

Jag tänker då på mina storstadssläktingar. De är en familj på 5 personer ( två vuxna och tre barn, två av dem vet jag föddes där, den äldsta är äldre än mig) som hyr ett rum i ett hus i Bangkok och där har de bott så länge jag känt dem. Nu tänker nog många av er som inte vet hut det funkar i Thailand ”Gud vad trångt”. Jag skrev ett rum, jag menade nog typ en hall, det är inte större än min hall i vart fall (våran hall är lite större än en vanlig hall). Ska jag uppskatta så kan jag säga att det är såpass stort att 10 personer kan ligga bredvid varandra (fyra barn då, deras tre och mig) och kanske någon mer, då ligger man utan madrass givetvist (kvadratmetrar och sånt kan jag bara inte uppskatta).

Toaletten som de fem personerna delar i det lilla rummet (ja, det finns en toalett där i rummet) är ett rum som tom studenten i studentkorridor hade fastnat i. Den var faktiskt 1 x 2 meter! (något sånt) Där fanns bara en såndär toalett som bestod av ett hål med ”sits” (sånna man sitter på huk) och en slang så att man kunde fylla en hink för att duscha (ja, toaletten funkade även som dusch) och morgonbehoven. Låt mig säga att min storväxte far som är stel farang hade då aldrig NÅGONSIN tagit sig ut igen om han gått in där för en dsuch! Jag ska aldrig någonsin klaga på liten toalett igen efter att ha duschat där.

Jag tror inte de hade något kök jag såg då inget och varje gång vi åt något så var det en av föräldrarna som hade varit ute och köpt maten som vi sedan satt och åt i det lilla rummet. Jag tror jag börjar förstå varför de inte har bord i Thailand (vart skulle det bordet tagit vägen efter vi ätit klart?)

När barnen blev såpass stora för att gå i skolan skickades de hem till byn. De tyckte att gamla farmor behövde sällskap och barnen kunde ändå hjälpa till i hushållet. Plus de fick gå i en bra skola och hade det bättre på landet än i Bangkok. Så tre barn bodde och växte upp hos sin farmor mestadels av sitt liv, tills farmor dog. Då skeppades de till andra släktingar. När de sedan blev stora nog för universitet så fick de komma tillbaks till Bangkok och gå i fin skola. Nu är de faktiskt fina människor, doktorer och lärare och sånt. Var deras föräldrar dåliga föräldrar?

Samma historia har många andra av mina släktingar som bor i byar runtom. Oftast bodde föräldrarna hos någon av sina föräldrar och blev de många barn så skeppades de runt bland släkt där de fick plats. Dels så var det utrymmesfråga, dels handlade det om att kunna göra nytta, och så var det ju kostnadsfråga med.

När jag var i Hua hin för många år sedan, som semestrare med mina föräldrar, så funderade jag på varför det låg en hög kartonger på (eller om det var bredvid) vägen. På kvällen märkte jag att det lyste inne i kartonghusen och mamma berättade att där bodde folk. Tänk att bo i något som liknar ett kartonghus på en gata tillsammans med dina barn. Jag undrar om de hade någonstans att ta vägen om det skulle regna… Står ”huset ” kvar där än idag?

I byn fanns där många fattiga när jag växte upp. I mitt fina hus av trä och cement med två våningar och där jag hade eget rum (det största huset i byn på den tiden) så hade jag utsikt över ett skjul, lite plåt och vävda väggar. Jag tror skjulet var mindre än det rummet mina släktingar hyrde i Bangkok och inte på långa när lika tätt. Jag minns en dag när det blåste och regnade att plåttaket på skjulet blåste bort. Pappan i familjen som bodde i skjulet (en mamma, en pappa och en bebis) fick springa ut och hämta taket. Som om taket var problemet när det regnade in genom väggarna när det blåste som värst.

Är man dålig förälder som låter sina barn växa upp i hus som inte klarar av regnet?

Mina föräldrar skämde bort mig, jag var ju enda barnet. Men mamma var noga med ett par saker: inga onödiga leksaker (dyrt), inga onödiga köp av kläder (dyrt) och kläderna skulle vara storlekar för stora så att de höll längre. Och gärna ärvda kläder från andra. Mina gamla kläder åkte med i väskorna till Thailand för att ges bort till släkten så fort jag växt ur dem. Det var vad våra resväskor till Thailand innehöll. Istället för massa saker så överröstes jag med upplevelser istället, åka till Thailand en gång om året. Massa resor med Thailändskt anknytning, den ena festen efter den andra. Men ville jag ha något så fick jag det, så mig gick det aldrig bet på. Och i Thailand hade jag mitt rum fyllt med leksaker (de är ju billliga där) och vissa av dem fick följa med till Sverige.

Mina föräldrar är inte på långa när rika men vi har aldrig haft ont om pengar, vi har alltid haft råd med det vi velat ha. De har jobbat på fabriker. Mamma började som städerska för någon av pappas släktingar, sedan städade hon hemma hos folk. Sedan blev det städ inom restauranger och fabriker och sist hamnade hon i diverse fabriker. Hon har slitit min mor, flängt hit och dit mellan sina jobb. Hon var sällan hemma, jag växte mest upp med min far.

Varför jobbade hon så mycket? För det första är hon arbetsnarkoman, som många i min släkt. (Låt mig berätta om min morbror senare) Hon tycker att man ska spara ett kapital så att jag har när jag blir stor (jag är stor nu och klarar mig själv, men utifall att). Sedan ser hon till släkten med.

Jag hade en rätt bra uppväxt, jag saknade inget då. Jag fick göra allt många kunde drömma om. Jag träffade bara inte min mor så ofta som många svenskar hade tyckt varit lämpligt för en mor. Men vi har haft pengar till att resa till Thailand. Jag har sällan fått nya saker eftersom det ansetts vara onödigt (inte bad jag om så mycket heller). Men jag har utvecklat förmåga att hitta på nya saker, kreativitet kallas det. Jag har haft tak över huvudet i ett hus där jag haft ett eget rum. Jag har haft mat på bordet flera gånger om dagen (och oftast två rätter att välja mellan, en thailändsk och en svensk). Vi åt absolut aldrig på restaurang, dyrt och varför? Mamma lagar riktigt bra mat!

Jag växte aldrig upp med lyxigheterna som många barn tar för givet, olika tv-spel, massa leksaker etc. Men jag hade tak över huvudet och alltid mat och två föräldrar som kunde bistå mig med allt jag behövde.

Vilka föräldrar är sämst? Är någon av dem ens dåliga?

[Mojay]

Del 9 – Är min mor en dålig mor?

En förälder som ser till sitt barns bästa, oavsett händelser, är alltid den bästa föräldern.

En liten parantes, föräldrar anser ju att barnen ska ta hand om dem när dem blir äldre, med vilken rätt anser dem att det ska vara så när föräldrarna inte själva har tagit hand om barnen under deras uppväxt. Detta ansvar har i många fall lagst på andra släktingar.

Är barnen en investering för föräldrarnas framtida ålderdom?

[Mojay]

Tänkte sticka ut lite i ett litet tillägg,

Personligen tycket jag att thailändska föräldrar, enligt svenska mått, är dåliga föräldrar, men förstår också varför, så dömer absolut inte ut dem för det.

Finns ju inga barngrupper eller undervisning eller åtgärder för att visa hur dem tar hand om barn. Att lämna barnen vind för våg till familj och släktingar är inte heller speciellt begåvat.

Varför skaffar man barn om man inte kan ta hand om barnet själv eller ens har en bostad/miljö där barnet kan få en trygghet och närhet, åtminstone de första åren tills barnen kommer upp i tonåren.

Blir inte heller så jädrans imponerad när man behandlar småbarn precis som hundarna, en smäll när dem inte lyder.

[KillerRacer]

Min mamma växte aldrig upp hos sina föräldrar. Hon växte upp hos en gammal släkting. Jag är det enda barn i kusinskaran som bott med sina föräldrar (alltså alla andra har bott hos släktingar) även om hon jobbat har jag ändå växt upp hos min mamma! Jag ser det inte som en nackdel att hon inte var där.

Om man är uppfostrad att sånna saker som “närvaro” och att “leva” inte finns, då vet man inte om det. Men jag vet att andra svenskar ser min mamma som en dålig mamma eftersom hon brydde sig mer om sånt som hon var van vid och som är det hon lärt sig från första dagen hon föddes “att jobba för överlevnad”.

I ett land där man blir gammal men där skyddet för de äldre inte fungerar, ska man inte satsa på att skaffa många barn då? Tänk på Sverige för bara hundra år sedan.

Och om man måste jobba och inte har tid för sina barn är det då inte bättre att de får växa upp hos folk som har tid att ta hand om dem och man kan skicka pengar till dem så att de kan få mat? (allihop, även den som tar hand om dem) -fallet med mina släktingar från Bangkok.

Min mening är inte att thailändska föräldrar är sämre än en svensk, de har bara annan prioritet. T.ex. alla andra av mina klasskompisar höll på med sport och annat, ena skjutsen hit och ena skjutsen dit. De ser bara sina föräldrar i bilarna mellan olika händelser. Jag hade åtminstone min far med mig hela tiden när jag var hemma. Och jag gjorde en massa saker med min mor. Mina släktingar hade alltid en massa släktingar runt sig när de växte upp som lärde dem olika värderingar i livet. Gamla har mycket att dela med sig och den gamle som tog hand om sina barnbarn från Bangkok var oerhört glad i sällskapet hon fick! Om en familj kan få många barn så blir släktingar som själva inte kan få egna barn jätteglada över att få ta hand om några barn med. (även om inte alla blir lika glada för att ta ett barn).

Så vad är bäst, växa upp med föräldrar som aldrig har tid eller att bo hos släktingar som har tid?
I min mening har thailändska barn det bra även om de inte bor med sina föräldrar. Det finns undantag men det är inte fel. I Sverige fick jag inte gå i skola i vissa orter eftersom jag var tvungen att studera där mina föräldrar var bosatta. I Thailand är man inte lika kinkig och det är vanligt i den byn jag är ifrån att barn från byar med dålig skolgång fick bo hos släktingar för att studera i byskolan. Det finns för och nackdelar med allt, det gäller bara att kunna se perspektiven.

[KillerRacer]

Del 10 – Min morbror

Min morbror är äldst i familjen. Han stora sorg i livet är att han aldrig fick en son, han är äldst och förväntas då få en son som för namnet vidare. Han har istället en massa döttrar. Min morbror är inte rik, han klagar inte och säger absolut inte att han är fattig men i era ögon är han fattig. Men han klarar sig. Hans mål i livet, nu när han är för gammal för att få en son, det är att kunna köpa ett litet billigt guldhalsband till sin fru. Ge henne något fint för han tycker om sin fru, de har varit gifta i över 30 år.

Min morbror är en arbetsnarkoman. Han går upp 4-5 på morgonen, så snart solen kommit upp. En morgon vid 8 var han hos oss. Mamma och pappa var inte ens vakna (sjusovare, min mor är konstigt nog inte morgonpigg, trots hon är Thai). Min morbror tyckte i vart fall att idag var en bra dag för alla att komma och tömma dammen med honom, ett event pappa och jag älskar att titta på. Min morbror bor i en grannby, det är inte så långt dit men det är ändå en bra bit, man måste köra på landsvägen först och sen komma över den.

Min släkt har en Samra (en trehjulig taximoped som är vanlig i Isan) mamma tyckte en Samra var en bra investering eftersom vi (min familj) ville åka mycket. En samra får plats med stor del av släkten. Men om man ska ha en farang med så krävs det massa saker, t.ex. måste farangen ha en stol om han ska vara ute på risåkern. Min morbror har inga stolar, vad ska han med dem till? Han tycker golvet är en bra stol. Mamma bestämde (hon bestämmer alltid) att pappas fällstol skulle med, den går ju vika ihop. Pappas fällstol är likadan som de man finner på stranden, men gjord av aluminiumaktigt och inte trä och är därför mycket lättare att bära. Men den är stor oavsett om den är ihopvikt eller ej. Och får inte plats i en samra om man ska ha släkten med. Min morbror erbjöd sig att, istället för att åka Samra hem till honom, gå och bära fällstolen hem till honom! Han hade tydligen även gått hem till oss.

Han är inte rik men ändå generös min morbror. När fisken var ur dammen så bjöds alla på massa grillad fisk. Hela släkten på min sida och även de på hans frus sida. Och även grannar och vänner. Lite pengar men riktigt stort hjärta.

Jag tror han tycker om att gå min morbror eller så är han bara snål. Hans familj äger en moped men den behöver hans döttrar för att ta sig till risåkern med (ja, alla döttrarna åker tillsammans på samma moped till risåkern). Själv hade han ett jobb inne i stan i en tid, det är över en mil dit hemifrån honom. Istället för att betala 15 bath för bussen så gick han till och från jobbet.

Han tillhör den gamla generationen min morbror, samma som min mor. Efter att ha haft diverse olika småjobb i Thailand har min mor lärt mig mycket viktiga saker om livet. Klaga aldrig på ett jobb oavsett hur hårt det är. Klaga aldrig på dålig lön. (Tänk mina släktingar som sliter dag ut och dag in på en risåker för att få ris, inga pengar får de från det eftersom de behöver äta riset själva) Jobben i Sverige med alla skydd som inkluderas är helt underbara jobb, jag hatar svenskar som klagar på att deras jobb är tråkiga. Det är oerhört tråkigt att jobba med någon som bara klagar på hur tråkigt jobbet är när man själv bara är lycklig över att ha ett jobb och överhuvudtaget tjäna något. Svenskar tar så mycket för givet!

Min morbror har på något sätt under sitt liv skrapat ihop 20 000 bath, pengar han lyckats bygga ett cementhus för. Jag vill inte nervärdera min morbror, han är stolt över sitt hus (det läcker inte). I huset har hans barn fötts och där växer nu hans barnbarn upp. Man får perspektiv på livet när man får chans att umgås med människor som min morbror, en hårt slitande man som måste jobba för att kunna vara glad. Han blir oerhört grinig om han inte har något att göra.

Min morbror vill jag berätta om eftersom han är nöjd med livet, även om han sliter om dagarna. Även om han inte har pengar över för att kunna köpa sin fru ett litet billigt guldhalsband.

[Nille]

Jag har svårt att hålla med dig om det du skriver om att vara en bra förälder men ändå lämna bort sitt barn.

Min frus bror fick nyligen sitt 3:e barn. Ytterligare ett som han inte kan ta hand om, eller skiter i. Att sätta ett barn till världen kan inte i sig vara en hedersvärd handling. Tror hans historia är mycket vanlig i Thailand. Frågar du honom kan han nog göra en snyftare av den han med men faktum är att han har ett större intresse av sig själv än av sina barn. Tids nog kommer han berätta för sina barn att de skall respektera honom enkom för att det är tack vara honom de finns. När de börjar tjäna pengar vill han säkert ha del. Han är en ytterst vanlig thailändsk kille.

Har han kämpat för att klara situationen? Nej, knappast!

Skrev om hans mellandotter Om Im för några år sedan på min blogg.

I Thailand är man inte i närheten så fattig som i grannländerna. Att lämna bort sina barn till en sån grad som thailändska föräldrar gör kan aldrig vara ok. Visst, de vet inte bättre men det är en annan femma. Det är ju inte som så att majoriteten lever ett sparsamt liv och skickar allt hem direkt… Bra föräldrar skulle de då vara för att de inser att de är dåliga föräldrar och därför lämnar bort sina barn.

I övrigt är man knappast att kalla en förälder om man bortadopterar sina barn, för det är mest vad det liknar. Visst, bussigt att barnen går till släktingar men glöm inte alla barnen som säljs till annat.

Nä, något är sjukt med detta beteende.

[Micke063]

Att lämna bort sina barn till en sån grad som thailändska föräldrar gör kan aldrig vara ok.

Nu kan jag inte så mycket om hur det är i Thailand angående barnuppfostran, etc. Men min fru har två döttrar, 10 och 15 år gamla som hon i mina ögon uppfostrar ungefär likadant så som vi uppfostrar våra barn här i Swedala. Hon är mycket älskvärd mot dom, dom kommer alltid i första hand, etc, etc. Men det som kanske skiljer sig åt är att dom hjälper till hemma på ett helt annat sätt än vad jag är van vid att barn behöver göra. Och javisst, dom hjälper även till hon sina morföräldrar till och från, något som jag inte tror existerar här hemma överhuvudtaget. Så av vad jag har sett så skiljer det inte mycket mellan Sverige och Thailand. (Är precis likadant med hennes brors barn). Så att barnen skulle lämnas bort till en sån grad tror jag kan vara en lokal företeelse eller kanske beroende på vilken samhällsklass man kommer ifrån.
Visst, min fru säger sig kunna lämna bort sina barn för att tex kunna flytta till mig här i Sverige. Men än så länge så är det ju bara något hon har i sin tanke. Dessutom så säger jag åt henne att ta med dom. Men om det så säger hon, Mickey, you don’t understand thai culture. Let me handle this. Så där är vi nu…

Det jag däremot, överhuvudtaget inte kan förstå, är varför man ska skaffa sig barn om man inte är intresserad av dom. Det kan jag däremot garantera inte är en “Thailändsk” företeelse.
Har på min fritid sedan 1990 arbetat ideellt som fotbollstränare för barn och ungdom i olika föreningar och genom åren har det blivit ett och annat lag. Och det jag reflekterat över genom alla åren är just det faktum att vissa barns föräldrar har jag aldrig sett, på varken träning eller match. På sin höjd så ser dom till att dom kommer till samlingarna före match så att dom ska få plats i någon bil för att komma till matchplanen. Jamen… är man inte intresserad av vad ens barn tycker är roligt, eller hur det går för dom? Jag kan i alla fall inte förstå detta fenomen.

Jag har tre egna barn, därav två av dom spelat fotboll, tror inte varken jag eller deras mamma har missat en endaste match genom alla dessa åren dom höll på med det. Mitt tredje barn gillade mera att åka motorcross och gokart. Det gällde att ligga i för att hinna med att dels se på matcher som mina barn spelade och dels att hinna med att meka crossar och åka runt bland olika banor för körningen. Och då hade jag dessutom många av dessa år eget företag som tog ohyggligt mycket tid i anspråk.
Varför gör man det här? Jo för att man älskar sina barn och vill tillbringa sin tid med dom. F.n ska dessutom veta vad åren går fort, så det gäller att hänga på så länge dom vill ha en med. :sunny:

Summa sumarum = skaffa inga barn till världen om ni inte är helt säkra på att ni kan/vill ta hand om dom. Och det måste väl gälla oavsett vilket land man bor i.

[Herr Chang]

Man kan onekligen misstänka att en del thailändare endast skaffar sig barn för att trygga sin ålderdom, och i övrigt är ointresserade av dom.

Jag tror dock snarare det är fråga om ren obetänksamhet, ovilja att använda preventivmedel, tänka på morgondagen etc.

Men jag tycker ändå synd om de barn som ska växa upp utan nära kontakt med sin far och mor.

Herr Chang har talat.

[Marten_G]

Och det jag reflekterat över genom alla åren är just det faktum att vissa barns föräldrar har jag aldrig sett, på varken träning eller match. På sin höjd så ser dom till att dom kommer till samlingarna före match så att dom ska få plats i någon bil för att komma till matchplanen

Att jämnföra det med det thailändska sättet är väl att ta i. De svenska barnen lever förmodligen
ändå med sina föräldrar. Inte är bortlämnade.

Kan bara se på mitt förra förhållande, mitt ex var chef för 2 enheter en i Boden och en
i Gbg. Hon hade var på resande fot mycket. Själv ett eget företag med anställda, som tog upp all min tid.
Här var det våra mycket goa grannar som skötte markservicen vardagar, när vi inte kunde.

Sedan är det ju så att många föreningar ställer krav på att föräldrarna skall ställa upp och
arbeta ideellt och detta fungerar inte för många föräldrar.

Kan tillägga, nu har jag bara tid.

*******************************************

[Nille]

@Herr Chang wrote:

Man kan onekligen misstänka att en del thailändare endast skaffar sig barn för att trygga sin ålderdom, och i övrigt är ointresserade av dom.

Jag tror dock snarare det är fråga om ren obetänksamhet, ovilja att använda preventivmedel, tänka på morgondagen etc.

Men jag tycker ändå synd om de barn som ska växa upp utan nära kontakt med sin far och mor.

Herr Chang har talat.

Jag skulle vilja summera det på det viset med. Det gäller självfallet inte alla men tillräckligt många. Man får dessutom inte glömma bort att barnet skall vara föräldrarnas stoltheter när det efterfrågas (men så är det ju lite i Sverige med).

[Nille]

Hejsan igen!

Några frågor:

1. Du pratar om din svenska pappa men hur är det med din thailändska pappa, har du någon kontakt med honom? Varför separerade din mor med honom. Inte helt ok i Thailand att separera. Att vara frånskilld kvinna står inte högt på listan.

2. Du flyttade till Sverige när du var 4 men hur mycket har du spenderat i Thailand sedan dess? Speciellt de senaste 5 åren. Har du kvar ditt Thailändska medborgarskap?

3. Läser och skriver du thai? Eller du känner ingen yngre människa i Stockholm som gör det? Jag har länge funderat på att dra ihop en thailändsk lekgrupp i Sverige precis som vi gjorde i Thailand. Dubbla kulturer och språk är guld, speciellt om man uppskattar och är stolt över det.

Tack för mig!

[Micke063]

Att jämnföra det med det thailändska sättet är väl att ta i. De svenska barnen lever förmodligen
ändå med sina föräldrar. Inte är bortlämnade.

Kanske inte bortlämnade i ordets bemärkelse. Men ändå…
Min förra fru jobbade på fritids när hon var yngre, men som hon slutade med pga att hon mådde så dåligt av att se vilken misär många barn lever i.
Kan ta ett exempel, höstrusk och mycket utomhuslekar för barnen. En del barn har inte ordentligt med kläder, bla inga vantar eller väldigt tunna stickade bara. Inga ordentliga regngkläder, mm, mm.
Mitt ex tar upp det med barnet förälder som är där och ska hämta sitt barn efter dagens slut. (Detta är en fredag.)
Barnets förälder säger att dom har det så skralt med ekonomin och att det borde vara upp till fritids att se till att barnen har ordentliga kläder, dom menar att dom betalar ju så mycket i skatt så det borde ingå. Och så frågar dom om inte barnet kan få vara inomhus när det är dåligt väder!!!
Det säger dom utan att skämmas samtidigt som dom står med två tunga påsar från systembolaget i händerna.

Jag vidhåller att vi på många håll och kanter inte är så mycket bättre än thailändarna på att ta hand om våra barn.
Dessutom, varför lämnar vi våra barn på dagis, fritids etc 10-12 timmar om dagen. Varför är vi inte hemma med barnen när dom är små?

[Bangkok Life]

Fortsätt skriva Killer Racer – jag har en känsla av att du har en poäng med din historia!!

Jag säger det igen – kultur – är INTE lätt att förstå sig på och jag kan dra liknelser med “gamla Sverige” – skall vi säga 50 år sedan och det har hänt mycket. Välfärden flyttade in och vi har glömt bort hur det var förr.
Eller man kanske inte har lust att kännas vid våra tidigare fel och brister. Thailand har inte haft samma förutsättning som vi vad det gäller utbildning – alla måste få tillgång till detta – Basta.

Att nu Killer Race inte upplever att bli bortlämnad var så problematiskt och att fler med henne blivit det så får vi lita på det!! I Sverige var det likadant – Barnen växte upp med sin mor eller farföräldrar när deras egna föräldrarna arbetade i storstan. Det var inte särskilt ovanligt.

……keep on writing…..mvh Susanna

[ronoh]

@Mojay wrote:

Tänkte sticka ut lite i ett litet tillägg,

Personligen tycket jag att thailändska föräldrar, enligt svenska mått, är dåliga föräldrar, men förstår också varför, så dömer absolut inte ut dem för det.

Finns ju inga barngrupper eller undervisning eller åtgärder för att visa hur dem tar hand om barn. Att lämna barnen vind för våg till familj och släktingar är inte heller speciellt begåvat.

Varför skaffar man barn om man inte kan ta hand om barnet själv eller ens har en bostad/miljö där barnet kan få en trygghet och närhet, åtminstone de första åren tills barnen kommer upp i tonåren.

Blir inte heller så jädrans imponerad när man behandlar småbarn precis som hundarna, en smäll när dem inte lyder.

I grund och botten tror jag att dom allra flesta föräldrarna vill väl.

Min flickväns föräldrar har alltid skickat pengar till henne, skämt bort henne med andra ord. Vad har detta lärt henne? Att man alltid kan få pengar utav sina föräldrar. Hon fick med sig 30000 sek ifrån sin mamma när hon flyttade till sverige. Hon tänkte väl att med dem pengarna klarar jag mig ett tag. Tyvärr så blev det inte så. Chocken kom när hon var tvungen att börja jobba för att pengarna var slut. Hon fick tag på ett deltids jobb. Att jobba som frukostvärdinna när man har en bahcelor det svider…

Hon är ändå relativt högutbildad. Hon kan prata engelska mycket bättre än standard svensken. I sverige placeras man precis som i Thailand i olika fack beroende på härkomst och utbildning. Det är bara att vi inte vill se detta eftersom vi anser oss ha en bra världsbild. Twi twi twi

Det är klart att hon känner pressen att betala tillbaka pengarna som hennes föräldrar slantat ut för henne när hon gick på universitetet och när hon kom till sverige. Dem har dock sagt att det var för att hon skulle få ett bra liv när hon blev vuxen.

Min svärföräldra var med om en tragedi innan min flickvän föddes. Alla 3 söner dog. Detta i sin tur ledde till att min svärfar hamnade på mentalsjukhus under en viss tid. Dock över 26 år sedan. Dom har haft tid och möjlighet att ge min flickvän goda förutsättningar i livet eftersom dem insåg att barn ska man inte ta för givet. Dem kan tas ifrån än lika fort som dem kommit. Efter denna tragedi tror jag att min svärföräldrar har lärt sig uppskatta sina barn oavsett ifall dem skickar pengar eller inte.

Det har hänt vid två tillfällen att min flickvän har skickat pengar till sin thailändska familj, bägge tillfällena har varit födelsedagar för hennes föräldrar. När vi väl är där nere så bjuds det alltid på mat och annat. Jag brukar alltid inann jag och flickvännen skall åka hem till sverige ge dem en liten slant för bensin pengar och mat som dem har gett till oss under våran vistelse. Det fick jag alltid göra när jag bodde hemma hos mina svenska föräldrar. Jag betalade 3000 sek varje månad när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Detta är för att jag skulle lära mig att det kostar leva. Min flickvän har aldrig behövt betala pengar till sina föräldrar och dem har aldrig krävt det ifrån henne. Men det är klart att man vill hjälpa sina föräldrar speciellt när dem har kommit upp i åren. Dem har inte lika lätt som oss att skaffa fram pengar längre. Dem har en statlig pension men den är begränsad.(föredetta lärare/banktjänsteman och rektor).

Det är vad jag har lärt mig ifrån mina föräldrar. Om man blir bjuden så ska man alltid bjuda tillbaka. Om man bjuder men aldrig blir bjuden tillbaka så slutar man att bjuda efter ett tag.

Jag och tjejen brukar även stå för lite små utgifter som när vi satte nya träd på min svågers tomt 1 rai. Då lovade jag(onykter) att jag skulle köpa plantor till honom. 600 baht. En liten gåva. Man behöver inte strö pengar runt sig till föräldrar och andra släktingar. Jag tycker att föräldrar inte ska sätta press på sina barn allt för mycket, det kan gå snett.

Men dem ska inte ge mer än vad dem kan heller. Barnen måste någon gång lära sig att ta hand om sig själva.

[Mojay]

@ronoh wrote:

@Mojay wrote:

Tänkte sticka ut lite i ett litet tillägg,

Personligen tycket jag att thailändska föräldrar, enligt svenska mått, är dåliga föräldrar, men förstår också varför, så dömer absolut inte ut dem för det.

Finns ju inga barngrupper eller undervisning eller åtgärder för att visa hur dem tar hand om barn. Att lämna barnen vind för våg till familj och släktingar är inte heller speciellt begåvat.

Varför skaffar man barn om man inte kan ta hand om barnet själv eller ens har en bostad/miljö där barnet kan få en trygghet och närhet, åtminstone de första åren tills barnen kommer upp i tonåren.

Blir inte heller så jädrans imponerad när man behandlar småbarn precis som hundarna, en smäll när dem inte lyder.

I grund och botten tror jag att dom allra flesta föräldrarna vill väl.

Min flickväns föräldrar har alltid skickat pengar till henne, skämt bort henne med andra ord. Vad har detta lärt henne? Att man alltid kan få pengar utav sina föräldrar. Hon fick med sig 30000 sek ifrån sin mamma när hon flyttade till sverige. Hon tänkte väl att med dem pengarna klarar jag mig ett tag. Tyvärr så blev det inte så. Chocken kom när hon var tvungen att börja jobba för att pengarna var slut. Hon fick tag på ett deltids jobb. Att jobba som frukostvärdinna när man har en bahcelor det svider…

Hon är ändå relativt högutbildad. Hon kan prata engelska mycket bättre än standard svensken. I sverige placeras man precis som i Thailand i olika fack beroende på härkomst och utbildning. Det är bara att vi inte vill se detta eftersom vi anser oss ha en bra världsbild. Twi twi twi

Det är klart att hon känner pressen att betala tillbaka pengarna som hennes föräldrar slantat ut för henne när hon gick på universitetet och när hon kom till sverige. Dem har dock sagt att det var för att hon skulle få ett bra liv när hon blev vuxen.

Min svärföräldra var med om en tragedi innan min flickvän föddes. Alla 3 söner dog. Detta i sin tur ledde till att min svärfar hamnade på mentalsjukhus under en viss tid. Dock över 26 år sedan. Dom har haft tid och möjlighet att ge min flickvän goda förutsättningar i livet eftersom dem insåg att barn ska man inte ta för givet. Dem kan tas ifrån än lika fort som dem kommit. Efter denna tragedi tror jag att min svärföräldrar har lärt sig uppskatta sina barn oavsett ifall dem skickar pengar eller inte.

Det har hänt vid två tillfällen att min flickvän har skickat pengar till sin thailändska familj, bägge tillfällena har varit födelsedagar för hennes föräldrar. När vi väl är där nere så bjuds det alltid på mat och annat. Jag brukar alltid inann jag och flickvännen skall åka hem till sverige ge dem en liten slant för bensin pengar och mat som dem har gett till oss under våran vistelse. Det fick jag alltid göra när jag bodde hemma hos mina svenska föräldrar. Jag betalade 3000 sek varje månad när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Detta är för att jag skulle lära mig att det kostar leva. Min flickvän har aldrig behövt betala pengar till sina föräldrar och dem har aldrig krävt det ifrån henne. Men det är klart att man vill hjälpa sina föräldrar speciellt när dem har kommit upp i åren. Dem har inte lika lätt som oss att skaffa fram pengar längre. Dem har en statlig pension men den är begränsad.(föredetta lärare/banktjänsteman och rektor).

Det är vad jag har lärt mig ifrån mina föräldrar. Om man blir bjuden så ska man alltid bjuda tillbaka. Om man bjuder men aldrig blir bjuden tillbaka så slutar man att bjuda efter ett tag.

Jag och tjejen brukar även stå för lite små utgifter som när vi satte nya träd på min svågers tomt 1 rai. Då lovade jag(onykter) att jag skulle köpa plantor till honom. 600 baht. En liten gåva. Man behöver inte strö pengar runt sig till föräldrar och andra släktingar. Jag tycker att föräldrar inte ska sätta press på sina barn allt för mycket, det kan gå snett.

Men dem ska inte ge mer än vad dem kan heller. Barnen måste någon gång lära sig att ta hand om sig själva.

Jag håller absolut med dig, men i hur många fall tror du att det är så här, 0.05 promille säkert.
Din flickvän kan skatta sig lycklig att hon är en av ytterst få personer i Isaan som har föräldrar med lite pengar.

[Thaisambo]

@Bangkok Life wrote:

Barnen växte upp med sin mor eller farföräldrar när deras egna föräldrarna arbetade i storstan. Det var inte särskilt ovanligt.

Nej, kanske inte. Jag minns den där “förvaringen” från 1950-talet medan föräldrarna arbetade inne i storstaden och det var likadant för åtminstone två generationer före mig. Det var helt normalt.

Även Kungen gjorde så, vår nuvarande kung, Carl XIV Gustaf, är uppvuxen med detta tillsammans med sina systrar på Haga Slott där de fick lära sig allehanda hushållsgöromål m m. Och de var inte ensamma om detta på Haga, jag minns Margaretas Hushållsskola på S:t Eriksplan i Stockholm där man sålde resultatet av bland annat kungabarnens vedermödor (det fanns fler elever än kungabarnen på Hushållsskolan) och även Prinsessornas kokbok, som ska vara urkunden för våra dagars Prinsesstårta!

Vilka återkopplingar till gamla tider och seder i Sverige man kan göra, egentligen! Och så mycket som förändrats på bara det sista halvseklet. Men detta var ett helt normalt sätt att leva på när gamla tiders kärnfamilj fortfarande fanns kvar och flera generationer levde tillsammans och hjälptes åt med olika göromål. Det är vi som i vår tid brutit det gamla sättet att leva, som faktiskt har månghundraåriga anor tillbaka långt in i förkristen tid.

[KillerRacer]

Min thailändske far drog innan jag föddes. Vi pratar inte om det jag och min mor. (dels för att jag inte bryr mig och dels för att hon inte verkar bry sig heller, det är bara när folk frågar som det kommer upp och då är det mest svenskar, thailändarna brukar ta det för givet konstigt nog) Och min farangfar är min pappa (eller ‘pa’)

Tills jag började gymnasiet var vi i Thailand varje år, alltid minst en månad (dyr biljett, och varför åka till Thailand en kortare tid än din jetlag hinner repareras =P ) på somrarna kom alltid en släkting och hälsade på och var och varannan vecka annars var det thaibesök i dittan och dattan ort/stad. Mamma och jag pratar Thai med varandra. Om jag pratar med mina släktingar så är det Isan. Om det är med andra thailändare så pratar jag det språk jag blir tilltalad. Så därför kan jag thai.

Jag växte upp på liten ort, jag och min mor ensam thailändare där i många år, nu finns där rätt så många. Jag fick aldrig chans att ha thai i min utbildning, såsom många tycks ha i storstäderna nu, eftersom där fanns inte folk som kunde lära mig. Min mamma kan förvisso skriva och läsa thai men hon har ju bara grundskoleutbildning… och det har bara aldrig blivit av. Tänkte gå en utbildning på thai med Lunds universitet men tydligen finns inte den längre, lite synd…

Jag har inte varit i Thailand på sjukt många år, man undrar vad tiden gått. Det är nog mest därför jag känner mig avkapad från släkten. De enda jag träffat på nästan 10 år har varit de som kommit och hälsat på i sverige. Så det jag pratar om handlar mest om tiden när jag växte upp och var ett dumt barn som inte mycket visste. Jag vet att saker och ting förändrats men jag vet även att man måste förstå det gamla för att kunna förstå varför saker och ting ser ut som det gör idag.

och Nille, jag har knappt aldrig vart i Sthlm och känner inga där… kommer från en helt annal del av Sverige. Jag tror att nya barn från Thailand skulle uppskatta lekgruppen mer än något annat. Dels, de kommer från Thailand som är oerhört mycket socialare än Sverige. I Sverige där jag växte upp hade jag flera kilometers avstånd till mina klasskompisar. I Thailand fanns där barn i varje hörn och lite till. I Thailand så går man ju ofta bland husen och snackar med varandra, vilket inte är möjligt, ens om du bor i svenska storstäder tror jag, inte på samma sätt. Svenskar stänger sig inne mycket mer. Att komma från ett socialt land och ha en massa lekkompisar och sedan vara ensam utan att träffa någon om dagarna var det jag tyckte var tråkigast när jag växte upp, samma sak med min mor. Hon hade det riktigt tråkigt.

Det är bra att ni gör jämförelser mellan Thailand och “Sverige förr”. Jag tror en vacker dag att Thailand kommer nå upp till “Sverige idag”. Men kanske finns därmöjlighet för er att förstå om ni bara blickar lite bakåt.

[KillerRacer]

Del 11 –Är de fortfarande dåliga föräldrar?

Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt insåg min morbror och hans fru att de inte hade pengar. I många år var de ”kon rabb tjang” dvs de tog vadhelst anställning de fick. Ibland var de risodlare (de hade ingen egen risåker men hjälpte de andra syskonen som hade), ibland så hjälpte de till med husbyggen (inte för att de var snickare eller något men ändå) och ibland så var det småsaker som att hjälpa någon rik i byn med att tvätta och jag tror även de hade en liten kiosk en gång i tiden.

Men en dag insåg de att de inte hade pengar i vart fall, de hade hus och många barn, alla söner men de hade inte pengar. Min moster (min morbrors fru alltså) fick då höra av en väninna att där fanns jobb att få i Bangkok. När lillpojken var 2 så åkte då mamma till Bangkok och kvar i byn blev pappa och en massa söner. Den som tog det hårdast var den äldsta, och efter ett tag glömde lillkillen bort att han hade en mamma som han saknade, han lekte ändå mest med andra jämåriga kusiner och då var han med deras mammor. Jag tror hon jobbade i två år i Bangkok, 12 timmar om dagen. Skickade pengar hem då och då och kom hem en gång i månaden. På två år kan ni föreställa er hennes förhållande till sina söner. Men vad gör man inte för att få pengar så att de åtminstone blir mätta?

Det kommer många nya thaitjejer till området där mina föräldrar bor nu för tiden. Många träffar då min mamma, hon har trots allt bott här i många år och ”vet mycket”. Många är bara några år äldre än mig. Jag kommer aldrig kunna förstå hur man kan ”gifta sig” när man är 15 (det är väl inte lagligt när man är minderåring ens i Thailand men vissa utför ceremoni utan att skriva på pappren) och sedan tro det ska vara för evigt. Innan de hinner fylla 20 så har de redan en skilsmässa på halsen. Många av dem har då barn innan de träffar sin farang och kommer till Sverige.

En dag satt jag, konstigt nog jag eftersom jag bara sitta bredvid och lyssna snarare än delta i diskussioner, i vart fall jag satt och snackade med en av dessa thaitjejer. Hon skiljde sig från sin man ungefär samtidigt som hennes son fötts, han var våldsam och söp och där ville hon inte att hennes son skulle växa upp. När sonen blev såpass gammal att han klarade sig utan sin mamma började hon ta jobb på en go-go bar och där träffat sitt livs kärlek, han bara något äldre än henne. Innan hon träffade honom såg hon sin son varannan månad, hon bodde i Pattaya med en syster och några vänner. Så varannan månad åkte systern hem till byn och varannan månad åkte hon. På så sätt såg de till att den gamle och barnen fick pengar varje månad.

I väntan på visum så var denna tjejen kvar i byn, hennes kille skickade några tusen varje månad så att de åtminstone hade till mat för barnen och den gamle. Och hennes son blev lyrisk över att ha mamma hemma, det hade han aldrig haft förr, i vart fall inte vad han mindes. Skrattandes och med lite sorg i hjärtat berättar hon om sonen i Thailand som ska ha retat sin kusin och sagt ”Ha! Min mamma är bättre än din, hon är här mer än din”.

Hon hade missat många av de stora höjdpunkterna i sin sons liv, kanske de första stegen, de första orden. Men i vart fall hade hon missat första skoldagen för det var hans ‘jai’ som tog honom till skolan. Nu med sin farang såg hon fram emot att få ha sin son hos sig.

Det är nog inte alla som frivilligt missar sina barns liv. Även om de som gör det frivilligt tycks vara många.

En tjej från någon grannstad i Thailand träffade på något sätt en vän till mamma. Vi umgås mycket med dem. Hennes söner stora, en sisådär 14-15 och en över 18. Hon beslutade sig för att lämna kvar sina söner i Thailand eftersom de var stora. Dels insåg hon att de aldrig hade anpassat sig till den svenska kulturen och det svenska livet, de har levt sitt liv på ett helt annat sätt. Och dels ville hon inte att de skulle separeras.

Jag tror verkligen inte det är smart att ta hit barn när de är äldre än 12. Ett tonårsliv är nog problematiskt utan att behöva bli upplyft från ett liv och insatt i ett annat. Det är min åsikt, och det går väl sisådär för de ”barn” jag känner som kom hit när de var tonåringar. Det är även nog problematiskt som svensk som gått i svensk skola att klara betygen, att dessutom behöva lära sig svenska och försöka komma ikapp den svenska utbildningen kan vara tuff för många.

[Olsson]

Oj vad mycket det hände helt plötsligt under de dagar då jag varit offline! Måste säga att det har varit en mycket intressant läsning, om än mycket (5 sidor!). Jag kan dock inte relatera till släkthistorierna vilket gör det hela intressant. Annars känns mycket igen i min uppväxt. 🙂

Ska dock erkänna att jag skummade igenom sida 4 eftersom det börjar bli sent och ögonen trötta men tänkte i alla fall välkomna dig till forumet! Tack för att du delar med dig av historierna! :thumbright:

[Nille]

Det är på ett härligt vis du besvarar de frågor vi ställer i tråden. Sedan undrar jag om du har några funderingar på varför när man separerar i thailand man bryter så hårt? Många gånger pratar mammorna om barnens far som “död”. Tänk på det när det gäller din biologiska far, det kanske inte var så lätt att få hålla kontakt med dig. Dessutom var det ok beteende på den tiden, att börja nytt liv. Han fattade kanske inte bättre. När jag växte upp var man i bästa fall hos pappa varannan helg. Du kanske har syskon!

Trådar som du kanske tycker kan vara intressanta: thailändska tonåringar i Sverige& Thaimaffia i Sverige

[KillerRacer]

@Nille wrote:

Det är på ett härligt vis du besvarar de frågor vi ställer i tråden. Sedan undrar jag om du har några funderingar på varför när man separerar i thailand man bryter så hårt? Många gånger pratar mammorna om barnens far som “död”. Tänk på det när det gäller din biologiska far, det kanske inte var så lätt att få hålla kontakt med dig. Dessutom var det ok beteende på den tiden, att börja nytt liv. Han fattade kanske inte bättre. När jag växte upp var man i bästa fall hos pappa varannan helg. Du kanske har syskon!

Trådar som du kanske tycker kan vara intressanta: thailändska tonåringar i Sverige& Thaimaffia i Sverige

‘oops, tror jag råkade “anmäla” dig nille… tryckte på fel knapp (så om admins undrar så var det jag och en tidig morgon)

Vi kan väl säga såhär, min släkt går att få tag på (det är en hel by full av dem! och även där de bodde fanns där släkt, de bodde tom hos släktingar om inte jag minns fel) och om han hade det minsta lilla koll på var mamma kommer ifrån så kan han fortfarande få tag på mig. Vi har ju knappast bytt adress sådär jättelångt i Thailand och jag och mamma är såpass kända i hembyn att ALLA vet vilka vi är (som sagt, vi är släkt med de flesta). Jag har alltid haft en fadersgestalt i mitt liv så jag saknar honom inte.

Jag minns en kille som jobbade för oss, eller om det var grannhuset. Han hängde i vart fall med oss rätt så mycket. Han berättade ofta om sitt ex som en dag tog dottern och stack till en annan by. Jag känner till de historierna.

Jag vet att min far inte är död (eller, det var inte för att han dog som han förvsann), men han har inte visat något intresse för mig och om man drar när någon är gravid så vill man nog inte veta av barnet. Jag trivs bra som ensamt barn, jag tror inte att syskon hade förstått mig, jag har svårt att få folk som växte upp med mig att förstå mig. Även om jag hade velat ha syskon när jag växte upp så trivs jag nu som ensambarn.

[KillerRacer]

Måste först säga, jag är inte nöjd med detta inlägget. Jag får inte sagt det jag vill ha sagt och det jag sagt verkar så fel. Jag har filat på den länge nu och vill bara släppa den, kanske en dag orkar jag skriva om den för att få fram min poäng tydligare.

Del 12 –Kulturkrockar från ett barns perspektiv

Jag var ju så liten när jag kom till Sverige. Jag minns inget av mitt liv som fattig, ser bara på vissa bilder att vi inte hade det så bra. Eftersom den gamle var benhård med att hennes favoritbarnbarn (jag var enda tjejen den gamle hade hand om och det var stor åldersskillnad mellan mig och de andra kusinerna) så var det min mamma som lovade att jag aldrig skulle glömma mitt modersmål. Det vore ju för hemskt om den gamle inte skulle kunna prata med sitt favoritbarnbarn! Därför har nog det blivit som det blivit, att jag mer eller mindre pratat tre språk om dagen.

Mamma var nog en bra uppfostrare ändå, även om ni inte hade tyckt det med hennes frånvaro etc. Det fanns en stor självklarhet tyckte hon att, trots att jag ändå skulle växa upp i farangland och ha en tryggad framtid med bra utbildning och pengar i de mängder som man aldrig sett i Thailand (betalda studier och så fick man ju barnbidrag! Lyxigt värre), trots allt lyxet som svenskarna tog för givet så fick jag aldrig ta detta lyxet för givet! ”Mai hai ruem toa” (att inte glömma bort sig, dvs att inte glömma vem man en gång varit)

Ville jag ha en leksak i Sverige så var det ”paeng brai” (för dyrt) och ”vi sparar ju till Thailand”. Var det annat som kunde främja min framtid så var det bara att punga ut med stålarna tyckte hon. Böcker fick jag i massor. Likaså en dator.

Som det barn jag var så ville jag ju ändå ha allt jag såg alla andra barn ha. I Thailand blev det på något sätt lättare att få saker eftersom jag skulle ha det tillsammans med en kusin. (dela med sig) En annan mentalitet jag märkte var att mina kusiner såg saker och ting mer som ”vårt” (eller kanske ”ditt, men jag får låna” och ”mitt, men du får låna”) medan jag till en början hade mitt revirtänk ”mitt är mitt”, ska du ha så får du köpa själv. Tänker på alla svenska barn jag växte upp med och inser att det nog är oerhört svenskt ändå. Mamma löste ofta problemen genom att alltid köpa en åt mig och en åt kusiner, så att även de kunde leka med mig (även om de fick samsas om det).

Oavsett om jag hade ”dyra” (15 bath!) leksaker eller inte så insåg jag att många andra av mina lekkamrater inte hade det. Deras leksaker var ändock mycket roligare än mina (leksaker kräver ju som sagt att andra även har, annars inte lika roligt). Minns än idag hur vi ”hoppade hopprep” med hjälp av en massa gummisnoddar som bildade ett litet ”rep” och ibland även hängde vi även en sko i repet så att det blev mer svaj. Kurragömma var även en lek vi lekte mycket. Med hjälp av en handduk lekte vi även en sorts kullek. Kreativitet på högsta nivå! Man måste inte ha pengar för att ha roligt!

Det där med att dela med sig förstod inte jag på samma sätt som kusinerna. Jag var enda barnet och i Sverige så åt jag min specialmat (utan chili) själv. Det är bap i Thailand att låta någon hungrig titta på medan du äter, så i Thailand var det helt plötsligt många fler som nallade mat ur min tallrik, något som var oacceptabelt tyckte jag, kunde de åtminstone inte äta ur sin egen tallrik? Det var ett av de många kulturkrockar jag hade svårt för, med tiden blev det bättre. (Numera är det jag som nallar mat av killens tallrik om det ser intressant ut)
Alla de där små felstegen i början. Allt jag inte visste om som alla tog för givet. Alla felsteg med ”mai di” och ”bap”, allt det där fick jag lära mig senare än alla andra av mina släktingar och så var det alltid en ursäkt ”hon är log farang och vet inte bättre”. De såg det som det var, ett barn i en annan kultur som inte visste bättre, på något sätt förstod de det.

När vi var i Thailand, jag och mina föräldrar, så var jag omgiven av kusiner (och ibland någon sorts släkting jag inte visste ens var släkt med mig). Mina kusiner kom ofta och sov över i huset. Att mamma uppmuntrade barnen att sova över och umgås med mig var till för att jag skulle bibehålla lite kontakt med mitt ursprung, inte ta saker och ting för givet. Dessutom var det väl för att ge barnen en upplevelse utöver det vanliga.

I Thailand var det ganska självklart att jag var högre i rang än de flesta andra barn. Jag vet inte varför, mest troligt för att alla barn respekterade min mor och att jag var spännande som hade sagor om Faranglandet att förtälja. Var jag än gick i byn i Thailand så tisslades och tasslades det om mig. ”Där går hon den där tjejen som bor i Farangland”. Medan jag knappt visste hur man kokade vatten så var det även ibland mina lekkamrater (ibland även yngre! lekkamrater) som fick laga mat åt mig. De fick även hjälpa min mamma att städa, tvätta och diska. Så inte var det bara för lekandets skull de var hemma –lite arbete fick de göra. Det var nog när jag någon gång hade tråkigt eftersom alla andra var upptagna med att arbeta som jag insåg vad bra jag egentligen hade det, om än väldigt tråkigt eftersom jag inte kunde hjälpa till och satt ensam i väntan på att de skulle bli klara.

Släkten fick även åka med på resor, några även med till den turistort vi åkte till. (Vilken turistort det var varierade kraftigt beroende på vad pappa och hans vänner kom överens om) Vissa släktingar åkte med flera gånger till Pattaya, Bangkok, Rayong, Phuket… andra åkte bara en gång. Det är blicken hos de som är i en turistort för första gången som varit värdefull för mig. En sådan sak som en hiss var tydligen oerhört populärt och farangerna (pappa och hans vänner) åkte gärna med oss barn upp och ned med hissarna (jag undrar vad hotellpersonalen tyckte). En annan sak som barnen älskade var vattnet, vare sig det var hotellets swimmingpool eller om det var havsvattnet. Många av dem kunde inte ens simma, att bada i byn handlade ju om de olika dammarna och där var det för djupt för dem att bada om än inte annat så var det även oerhört smutsigt! Själv älskade jag vattnet och lärde mig, än sent om sider, att simma. Om somrarna badade jag som en tok i en svensk insjö med riktigt fint vatten och om vintrarna blev jag ju självklart solbränd i den thailändska solen efter att ha badat i havsvatten.

När jag blev ”stor” dvs. mamma jobbade mer och krävde mer hjälp i hushållet insåg hon att hon gjort fel från början. Min far fick har alltid varit överbeskyddande och tyckt att det är bättre om han gör ”det” än jag. Så så fort jag skulle börja lära mig städa, diska och annat hushållsaktigt så tog min far över och jag fick som vanligt stå och titta på. Så hushållsarbete var jag kass på helt enkelt. När jag blev tonåring så kunde jag inte förstå mig på min mor. Hon tjatade heeeela (konstant och lite till) tiden om att en tjej måste lära sig laga mat och sköta hushållet så att hon kunde bli en bra fru åt sin man. Hon menade på att jag borde lära mig hjälpa till i hushållet. Mitt problem var att så fort jag skulle göra det så hade jag en mor eller far som tyckte att det var bättre om de gjorde det så jag fick aldrig chansen.

Mamma personligen ser ner på de thailändskor som inte uppfostrar sina barn efter ”mai hai ruem toa”. Dvs. de som tar hit sina barn och sedan skämmer bort dem och låter dem glömma den thailändska kulturen och sederna. Hon menar på att bara för att man flyttar till Sverige så innebär det inte att man får glömma bort det gamla, vilket hon tycker att väldigt många barn (och även deras mammor) som kommer till Sverige nu för tiden gör. Återigen, glöm inte släkten! Glöm inte att du en gång varit fattig och se inte ner på folk som har det sämre än dig själv. Hon tänker då på barn som av sina mammor får lära sig att de faktiskt inte alls ätit ”bra daek” (den thailändska ”surströmmingen”) eftersom de skäms för att de en gång tyckt det var så gått. Varför skämmas för att man haft det dåligt?

I mammas kretsar ser man på tjejer på samma sätt som i Thailand och det sprids rykten fort om någon annan thaitjejs dotter beter sig ”mai di”. Jag minns dramat kring när en av tonårsflickorna till en av mammas thaikompisar hade ”spanat in killar” med sina svenska kompisar, dvs. de hade gått ut på ett fikaställe och ätit och där hade de tydligen ”spanat in killar”. Det ser inte bra ut i thailändskors ögon…

Att ha pojkvän var helt otänkbart när jag var yngre. Jag tänker på den gången klassen anordnade ett disko för småbarnen på skolan i Sverige. Det var en liten femårig flicka som sprang runt och kyste killarna. Jag undrar om inte min mor hade dödat mig om jag hade gjort det som femåring, om jag hade gjort det alls… En familj vi känner är sonen farangens sedan tidigare och tjejen har ett par barn med från Thailand och där kan man se en stor skillnad: mannen uppmuntrar sin son att bli en ”tjejtjusare” och sonen har en och annan ”flickvän” som han vitt och brett berättar om för sin far (han är bara en 5-6 år och då gäller ju ingen lag mot bigami). Kvinnans barn är lite äldre, där får tjejerna absolut inte träffa andra killar, ens för att ”leka”. Sådana kulturskillnader…

[KillerRacer]

Någon frågade mig om min kille är svensk eller thai. Han är svensk, en riktig svensk från en svenssonfamilj med 2,5 barn, villa och bil (inga djur dock). Han är med andra ord från den svenska medelfamiljen.

Jag skulle personligen nog aldrig vilja ha en thaikille. Jag tror det finns för stora kulturskillnader, även om jag känner till den thailändska kulturen väljer jag dock att leva mest i den svenska där jag har större friheter. En thaikille som bott hela sitt liv i Thailand skulle bara inte förstå mig, och inte heller en som bott stora delar av sitt liv i Thailand. Kanske är det fördomar, men det jag sett av mina jämnåriga släktingars förhållanden med sina killar får mig i vart fall inte tycka att thaikillar är intressanta.

[KillerRacer]

Del 13 – Pattaya vs. Internet

Jag såg igår något inlägg där någon frågade om ”varför svenskar blir ihop med prostituerade i Thailand” eller något sånt, jag hittar inte tråden just nu men ni som läst den förstår vilken jag menar. Jag läste inte så mycket av den. Kom snarare att diskutera för och nackdelar med att hitta en thaitjej på en bar i Pattaya jämfört med över Internet med en person och här kommer ett inlägg om den saken.

Om man kollar i min by, än finns det bara ett hus med Internet. Det är en släkting som har en affär som har råd att köpa sina barn en dator och råd att betala Internet. Jag tänker på när jag senast var i Thailand (för ung 10 år sedan) och såg min första hemmadator och Internet I Thailand. Det var i Bangkok och jag behövde en dator för att fixa med lite saker (svårt att klara sig utan när man är van att ens liv kretsar kring en dator). Jag fick låna av en släkting till en släkting. Innan jag fick tillgång till datorn fick jag lova och svära att vara försiktig med datorn eftersom den var dyrbar. Släktingen till den jag lånade datorn av drog paralleller med att den kostade 20 000 bath och därför kostade lika mycket som ett hus på landsbygden!

Om man ser det på det sättet, att en dator kostar lika mycket som ett hus så förstår man ju att inte alla har råd med en dator. Det är bara rika människor som har råd med Internet i Thailand. Nätcaféer finns för visso men då krävs det ju datorvana innan man har råd att pröjsa x antal bath per timme. Kommer man från landsbygden och växt upp utan telefon så är steget nog stort innan man kan med en dator. En tjej från isan kan ju därför inte riktigt förväntas att kunna använda Internet som ett verktyg för att hitta sin farang. För att hitta en farang så är det då logiskt att hon letar där farangen finns, dvs på en turistort såsom Pattaya eller i Bangkok. Personen jag diskuterat ämnet med säger då ” Den större delen av männen som rör sig i dom distrikten är män som jag inte kan se har inställningen att hitta en partner att leva sitt liv med, skapa en familj tillsammans med.
Det är inte en bra mamma man söker eller någon att dela sitt liv med.” Det är väl logiskt, vem vill egentligen att mamman till ens barn (eller ens styvmamma till ens barn –tänk vad deras svenska mamma har att säga om det!) skall vara en prostituerad bartjej ?

Isan har dessvärre inte för mycket att erbjuda sitt folk, det är på tok för många människor och på tok för lite jobb. Därför kanske många av tjejerna från Isan jobbar på barer? Men i min mening så är det faktiskt så att bartjejerna är det närmaste en farang kommer en riktig thaitjej eftersom de är vanliga tjejer som inte har samma ekonomiska trygghet som en svensk och därför tvingas jobba på en bar. I Sverige så undrar man ju varför vissa tjejer tar till prostitution, men det kan ju knappast vara av samma anledning som många av de thailändska tjejerna, eller?

Det skulle vara mer autentiskt om farangen hittade sin thaitjej i en by i isan, men vilken vettig farang skulle turista i en by i Isan som han aldrig varit i förut? I byarna finns inga hotell, i byarna finns inte alls de nymodigheterna som en farang behöver. Och vem behöver egentligen leta fästmö i ett annat land så fort han får en eller två veckor till övers? Det är nog inte för att aktivt hitta sin thaitjej som faranger drar till Pattaya, även om det kan vara det tjejerna i Isan tror. Även om många inte drar dit för att hitta sin fru så vem tusan kan säga emot när det väl klaffar? Kanske klaffar det eftersom han tycker att hon är oerhört normal och allt det där, inte alls som en svensk protistuerad kvinna. Ibland så träffar thaitjejen på ett svin som får er alla att skämmas över att ni är män och får henne att tro att hon ska få det bra i Farangland när han bara utnyttjar henne –kanske även misshandlar henne.

Det är en risk tjejerna från Isan tar när de beger sig till turistorter för att finna sin Farang och ett bra liv. Glöm inte bort den delen.

Rika människor i Thailand jobbar bara inte på barer! Varför skulle de göra det om det fanns andra sätt för dem att försörja sig? Kanske därför drömmer de lite ”rikare” och ”mer utbildade” thaitjejerna att leta efter sin farang på Internet? De har ju inte samma behov av att sälja sig.

Svenskar som har svårt att finna kärleken tittar oftast på internet, det är tydligen en del av vår kultur. (Har jag rätt?) På något sätt så är Internet ett sätt att kunna bjuda på sig själv utan att bjuda på hela kakan. Att du är ful märks inte på Internet utan om folk blir kära i dig så faller de för dig som person. På något sätt är Internet en trygghet att även kunna distansiera sig själv. Kanske är det därför många bedragerskor även finns på Internet? Bedragerskor som är redo att utnyttja den desperate Farangen som bara letar lite kärlek. Bedragerskor som du aldrig ens kommer se ett ansikte på.

Nu vet jag förvisso att allt är halva sanningen. Det finns thaitjejer i barerna som bara ser efter pengar med. På Internet kan man även finna kärlek, tänker då på en viss story, de flesta vet vilken jag menar.

Men det är en tanke. Det är skillnader mellan Thailand och Sverige, främst att Sverige har skydd mot fattigdomen, eller försöker ha. I Thailand så är man mer utlämnad. Prostitution behöver alltså inte innebära att man är en dålig människa som knarkar och skiter i allt.

[Mojay]

Hej KillerRacer,

Till och börja med så är jag tveksam till att det ens fanns Internet att tillgå för privatpersoner i Thailand för 10 år sedan.

Jag har läst din tråd hela vägen och tyckte du i början var ganska skarp och hade många poänger, men tvekar lite nu.

Du säger att du inte kommer ihåg hur fattigt ni hade det i Thailand, självklart. Ett barn kommer bara ihåg den kärlek hon får från sina föräldrar, barnen är inte i behov av materia.

Jag är ju inte thai, har bott i Isaan 4 år i streck och innan dess så pendlade jag 3 månader i sverige och 3 månader i Isaan under 2-3 år. Jag är helt säker på att jag är bättre insatt än du då jag ändå vistast här mer än dig i vuxen ålder och i och med det så börjar din historia mer gå äver till en novell än en faktabeskrivning.

Jag vill absolut inte klanka eller kritisera din berättelse, det är ju dina upplevelser, men jag tyckte redan efter ditt sjätte kapital att du tappade det viktigaste, ödmjukheten.

Du kan väl inte se på bilder om du hade det bra eller inte, heller inte lyssna på din mor för jag är övertygad om att hon inte berättar hela sanningen.

Alla barn i Thailand har det bra, på något sätt, därför att dem vet inte annorlunda. Dem vet inte att svenska, tyska, amerikanska barn etc har en annorlunda uppväxt, som inte alls behöver betyda att det är bättre.

Att du har en svensk kille är ju ganska självklart då du i stort är helt svensk själv, och varför skulle du traggla dig igenom de problem din pappa hade när han gifte sg med en invandrare.

Vore intressant att höra hur din “nya pappa” träffade din mamma, åkte han till Isaan eller träffade han din mamma i någon turistort. Kanske din mamma inte berättat ännu.

[KillerRacer]

Mojay.

För ung 10 år sedan fanns Internet för privatpersoner, men då var nog inte Thailand fullt så utvecklat som det är nu. Jag tror precis som du att på de senaste 10 år sedan så har mycket utvecklats. Som det framgår så var det en släkting (till en slätking…) i Bangkok som hade Internet och om det är någonstans saker och ting börjar hända så är det nog i storstäderna. Kanske var det därför min släkting tyckte att 20 000 bath var onödigt dyrt för en dator? För 10 år sedan ville barnen ha TV-spel, numera vill de ha en dator, eller åtminstone en mobiltelefon.

Det går visst att se på bilder hur dåligt man kan ha det. Tro mig. Jag vet även hur människorna har det idag. Min mor försöker varken framhäva saker och ting eller tillbakahålla, det handlar snarare om jag någonsin blir frågvis och vill veta. Om inte annat så tvingas jag höra det mamma inte berättar från andra släktingar.

Jag vet alla kulturkrockar jag hade med släkten. Jag vet vad alla thailändskor sitter och berättar om i köket. Jag har hört historierna sedan jag var liten och jag hör samma historier så fort en ny thailändska kommer och ska hälsa på min mamma. Jag vet att vissa thailändskor vill finna lyckan, jag har även träffat på de som rakt ut sagt (på thai, inte tillräckligt dum nog att säga det till honom) att hon är glad hon träffade farangen och skall ha hans pengar. Den sidan är inget jag önskar umgås med.

Jag vet exakt hur mina föräldrar träffades, jag vet att det var 100% tur. Min mamma är en av de många bartjejerna, jag tror faktiskt inte jag träffat en enda thaitjej som inte varit en bartjej. Och bartjejernas historia är ibland oerhört rysliga. Min mamma hade tur, historien kan jag inte berätta. Men varken hon eller pappa letade partner.

Jag försöker få fram att det som i Sverige anses vara ett vanligt Svensson-liv är något man för all del inte ska ta för givet. Det man inte vet det har man inte ont av. Men jag måste ställa alla er faranger fråga: vad är det som säger att I-landets lösning på problemen alltid är de rätta? Vad är det som säger att ett svenskt Svensson-liv är det rätta?
Det gäller inte barnuppfostran utan även synsätt generellt.

[Mojay]

Jag vet alla kulturkrockar jag hade med släkten. Jag vet vad alla thailändskor sitter och berättar om i köket. Jag har hört historierna sedan jag var liten och jag hör samma historier så fort en ny thailändska kommer och ska hälsa på min mamma. Jag vet att vissa thailändskor vill finna lyckan, jag har även träffat på de som rakt ut sagt (på thai, inte tillräckligt dum nog att säga det till honom) att hon är glad hon träffade farangen och skall ha hans pengar. Den sidan är inget jag önskar umgås med.

Detta har jag också hört så ofta så jag nästan ruttnade, hur fasiken kan man sitta och baktala sin man på detta sätt, samtidigt som männen inte förstod något utan bara satt och log.

Håller med dig fullständigt att det är inte bra.

Det verkar ändå som att din pappa och mamma är väldigt lyckliga och att din mamma hör till den kategori som faktiskt värnar om familjen.

Angående Internet kan jag ha fel, men om jag inte missminner mig hade jag vissa problem att få Internet inkopplat för 7 år sedan i Isaan, men det löste sig dock.

[jjonsson]

@KillerRacer wrote:

Men jag måste ställa alla er faranger fråga: vad är det som säger att I-landets lösning på problemen alltid är de rätta? Vad är det som säger att ett svenskt Svensson-liv är det rätta?
Det gäller inte barnuppfostran utan även synsätt generellt.

För att vi fortfarande tror att vi är lika framstående på som på 50 talet.
Att våra x2000 tåg som stannar pga av lövhalka fortfarande slår Shanghais magnettåg som passar tiderna i 430 km/h
Men så har dom väl inga löv i shanghai heller… eller????

För att vi fotfarande bygger vindkraftverks som står upp trots att asien bygger vindkfaft som ligger ligger ned och slipper effektförlust utan en växellåda och är helt ljudlösa.
Våra är bättre dock.

För att vi fortfarande tror att volvo är svenskt och den bästa bilen i världen.
Den kommer att bli grym framöver, tro mig

För att vi fortfarande tror att vi kan konkurrera med en arbetskraft som kan mer och som är mer motiverad men som arbetar för 12 kr i timman.
Men vi är mycket bättre och därför kan vi ta 1.500 kr i timman.

För att rättvisan mellan föräldrar är viktigare än barnens välbefinnande, bor man varannan vecka hos den ena och den andra veckan hos den andra så delar vuxna på ansvaret, då är allting som det skall vara eller hur.
Det är jämnlikhet och inget är väl bättre för barnen än det!

Vi är helt enkelt ett föredöme och någon som u-länderna bör lära sig av…

Nu är jag grymt ironisk här och provocerar det hela men du har en poäng i din fråga och det är något som jag också funderat mycket på efter att ha mött den andra kulturen och se saker genom de andra synsätten.

Vi missar väldigt mycket i vårt “trånga” synsätt.
Thailand lär mig massor varje dag.
Saker som får mig att vända och vrida på funderingar.
Många av fruns lösningar är mycket faktiskt mycket bättre än mina.
Kanske har jag haft tur och fått en otroligt klok kvinna vid min sida….

[KillerRacer]

@Mojay wrote:

Det verkar ändå som att din pappa och mamma är väldigt lyckliga och att din mamma hör till den kategori som faktiskt värnar om familjen.

Angående Internet kan jag ha fel, men om jag inte missminner mig hade jag vissa problem att få Internet inkopplat för 7 år sedan i Isaan, men det löste sig dock.

Vad jag vet så har isan fortfarande problem med sitt Internet och det är faktiskt TVÅ hem med Internet i byn därhemma, inte en, jag glömde lärarfamiljen med.

min mor bryr sig om familjen så mycket att hon grät sig själv till sömns när jag växte upp. Hon grät sig själv till sömns för att de förstod henne så lite och krävde så mycket. Även om de mestadels är sjyssta och även om jag tycker om de flesta i min släkt så förstår jag att de har svårt att förstå mig och min familj. Det är bara så det är, de har sin kultur och dessvärre lever vi i vår. Men bara för det så innebär det inte att vi har rätt. Kanske man borde hjälpa sin familj mer än vad vi gör i Sverige, kanske gör vi redan rätt. Vem tusan vet? Det är det jag försöker få fram, en helt annan värld och ett helt annat synsätt.

Ibland har vi mer att lära från Thailand, ibland så måste Thailand lära sig mer från oss.

[Herr Chang]

Hej KR,

Det är väl inget fel i att hjälpa sin familj, där kan vi lära oss mycket av Thailand.

Det blir dock fel när inget är nog. När girigheten tar över, och vad man än skickar för summor så är det inte tillräckligt.

Jag äcklas över de thailändare som håller på så. Lyckligtvis är varken jag eller fru Chang drabbade av detta.

Hrr Chang har talat.

[KillerRacer]

@Herr Chang wrote:

Hej KR,

Det är väl inget fel i att hjälpa sin familj, där kan vi lära oss mycket av Thailand.

Det blir dock fel när inget är nog. När girigheten tar över, och vad man än skickar för summor så är det inte tillräckligt.

Jag äcklas över de thailändare som håller på så. Lyckligtvis är varken jag eller fru Chang drabbade av detta.

Hrr Chang har talat.

Jag menade även att i Sverige så skeppas de gamla till ålderdomshem så fort det blir dags. Ibland så glöms de bort på ålderdomshemmet och ålderdomshemmen är inte alltid de bästa. Finns där inte mer vettigt att göra av de äldre?

En av mina vänner bor i ett annat I-land. Hon, sin man, deras två barn, hennes pappa och hennes farmor bor i samma hus. Hennes pappa skjutsar oftast barnen då hon och hennes man jobbar skift på sjukhus. Hon och barnen hjälper till med farmor som nu börjar bli “ålderdomshems-gammal” men de vägrar skicka iväg henne dit eftersom de tycker de kan ta hand om henne själva. Å andra sidan är de doktorer så de har resurser och kunskap kring hur sjuka människor ska hanteras. Men i dagens Sverige där mycket stress förekommer, skulle inte det Thailändska systemet kunna underlätta vardagen?

[Herr Chang]

Visst KR,

Man tar man mycket bättre hand om äldre i Thailand. Det må vara mycket avancerad äldrevård i Sverige, men man får ju känslan att många sitter olyckliga i sin ensamhet.

Att då jämföra med alla äldre jag träffar i fru Changs hemby. De är inte isolerade och verkar vara mycket glada över att få delta i de sammankomster vi har, och dessutom visas det stor respekt för dom.

Intressant också att när fru Chang ska skänka pengar hit och dit så ger hon mest till de äldsta. Här en bild på fru Changs kära mormor 89 år, en mycket trevlig krutgumma!

Herr Chang har talat.

[Travaren]

@Herr Chang wrote:

Visst KR,

Man tar man mycket bättre hand om äldre i Thailand. Det må vara mycket avancerad äldrevård i Sverige, men man får ju känslan att många sitter olyckliga i sin ensamhet.

Att då jämföra med alla äldre jag träffar i fru Changs hemby. De är inte isolerade och verkar vara mycket glada över att få delta i de sammankomster vi har, och dessutom visas det stor respekt för dom.

Intressant också att när fru Chang ska skänka pengar hit och dit så ger hon mest till de äldsta. Här en bild på fru Changs kära mormor 89 år, en mycket trevlig krutgumma!

Herr Chang har talat.

Jag tycker inte sverige idag har något att skryta med när det gäller att ta hand om de äldre. Är man över 80 så är man på undantag vad gäller allt från operationer till äldreboende. Har man tur går det bra har man inte tur går det dåligt. Äldre får bo hemmma ensamma trots att de är senila , glömska och halvblinda. Jag tror inte det är mycket sämre i Thailand :pale: Travaren

[KillerRacer]

Mormor Chang ser otroligt ung ut för sin ålder =) (Killen finner husen i bakgrunden oerhört intressanta och efterlyser fler bilder)

*host* min mormor på 80 klättrar i kokospalmer… (på tal om krutgummor)

Jag “växte” mer eller mindre upp på ålderdomshem eftersom det var en massa besökandes där med, släkt (svensk) och allt sånt. Jag tror även att våra svenska gamlingar hade varit sjukt mycket piggare om de hade haft “normalt” folk runt sig och inte bara omges av äldre människor på äldre dar. Sen blir man även lite ledsen inombords när man ser att vissa människor aldrig någonsin får släkt på besök och det enda de gör är att sitta och vänta på att någon en dag kommer. Även om vårdpersonalen skänker lite glädje i vardagen så är det absolut inget som ersätter släktens besök!

Min mormor i Thailand t.ex. är ju omgiven av en massa barn som mer eller mindre dumpats på henne. De lite äldre barnen hjälper till med maten och sånt, de mindre med annat. Mina manliga kusiner kommer och hjälper till med tunga “killgöra” och sover oftast över “som skydd” (de utgör ju ganska stor måltavla barnen och en gammal mormor, krutgumma eller ej). Mormor klarar sig bra själv egentligen men det är ju barnbarnens sällskap som lyser upp hennes vardag och ger mening med livet. Lämna av småbarnen till skolan, ut och jaga mat med de äldre som inte går i skolan, kanske köpa något gott, hämta barnen från skolan… Man blir mycket piggare om man är aktiv. Även om hon kanske är lite gammal och skulle haft mindre bekymmer om hon inte haft alla dessa barn vars munnar måste mättas så tror jag att hon skulle kasta in handduken om hon inte haft dem.

[Bangkok Life]

Jag är nyfiken på vart din historia skall ta vägen, finns det en poäng? Vill du läxa upp oss, ge oss pekpinnar eller belysa ett specifikt ämne, jag undrar också…..eftersom jag inte förstår?

Du får tänka på att många på detta forum bor i Thailand och känner för Thailändare. Vi känner till problem både stora och små. Vi har god insyn eftersom vi bor här – i Bangkok eller ute i landet.
Det är naturligtvis intressant att höra din historia allas historia men den bör ge oss en slags hint om vad dina skrivelser ger uttryck för.

Du säger att du inte är nöjd med ditt inlägg, inte får sagt det du vill säga och att det blir fel. Du säger att du kanske inte orkar skriva om det för att få fram din poäng. Detta gör oss eller åtminstone mig förvirrade.
Du bör försöka få ner syftet annars blir historien hängande och vi kan varken hjälpa eller ännu mindre förstå. Kanske är inte det meningen…..

Börjar ana att du tycker att svenskar utnyttjar Thailändarna och då måste du bringa mer klarhet i texten.
Keep on writing…..OM JUST DETTA annars kanske vi inte kan eller orkar förstå….!! S

[Nille]

Efter många många år i Thailand kan jag känna igen mig i KR’s inlägg. Grymt irriterad på Thailändare som gnäller på svenskar och detsamma på svenskar som gnäller på Thailändarna, även om jag gnäller själv… :cyclopsani:

Vissa saker är bättre i Thailand och andra i Sverige. Lite beroende på dina preferenser gillar du det ena bättre än det andra. Jag tror alla kan inse att inget av länderna är i närheten av perfekt. Någonstans mittemellan vore kanske bättre.

Just nu har jag familj och tycker Sverige passar bra (även om jag inte tror vi blir kvar här för evigt).

Det tar några år i Thailand innan den första förälskelsen lagt sig och inte förrän då kan man se klart. Att prata om hur det är i Thailand och inte ha bott där som vuxen är förstås svårt. Däremot tycker jag det är mycket intressant att läsa om hur KR ser på det hela. Speciellt intressant blir det förstås när hon skriver om sina upplevelser om att växa upp i Sverige med invandrad thailändsk mor och ny svensk far. Mina barn växer ju upp under liknande förutsättningar. En skillnad för mig kan kanske vara att jag hade ganska goda insikter i deras kultur innan vi flyttade hit (och att hon visste det) och att idiotagerande inte fått fäste.

Du verkar ta åt dig kritik väl vilket borgar för en fortsatt intressant historia om din uppväxt. Men, gärna mer Sverige för min del 🙂 Vad har du för tips till våra fruar? (har redan tipsat om några andra trådar där vi gärna ser dina kommentarer)

[KillerRacer]

Jag tycker svenskar hjälper thailändare. På ett sätt de inte förstår. När de tillsammans skapar en framtid så hjälper svensken thailändskan på ett tyst sätt. Det finns där men det är ibland svårt att ta grepp på.

För svenskar handlar det om kärlek. För thailändare? Ibland kärlek, ibland handlar det om bekvämlighet, kärleken kan kvitta. Jag har svårt att tro att om man siktar in sig på att hitta något så kan man finna kärlek direkt. Jag menar, jag är tjej. Jag är även asiatisk tjej. Jag har träffat en miljon killar som man borde ge en spark mellan benen och ett slag över huvudet så att de fattar att jag vill inte bli bemött som ett raggningsobjekt! Nu pratar jag generellt. Vissa killar har svårare att få tjejer, andra inte. Båda typerna har en tendens att se en tjej som “oj, en tjej” på fel sätt. Det handlar om en hel del raggandes hit och dit medan tjejen bara tycker killen är en tönt. Varför? Killarna har siktat in sig på att alla tjejer är potentiella raggobjekt. Hur mycket de än bedyrar att man är vacker och de älskar en (efter en utekväll på krogen! och efter fler flaskor öl!) så har jag svårt att tro att de killarna väljer ut en för kärlek. Nu menar jag svenska killar i en svensk miljö, kanske tom på studentnationen.

Min jämförelse blir då att om en thailändska åker till en bar för att träffa sin farang så har hon oftast inga krav mer än snäll, ha det ok ställt, kunna ta hand om henne och eventuellt hennes barn och familj. Med en sån lista så borde det passa på fler än en farang. (likt ovan kille som ser alla tjejer som potentiella ragg) Hur många av thailändskorna stannar egentligen upp för att känna efter “är han den rätte?”. Kanske inte ens en farang är något för henne? Iofs så stannar inte alla faranger upp heller och känner efter om “hon är den rätte”.

Jag har en gång i tiden fått höra att “Kärlek är elektroner( det kanske var neutronerna eller protonerna?) som flyttar på sig i hjärnan. Hjärnan får liksom en kick. När elektonerna satt sig på plats igen så upphör kärlek. Innan dess har förhoppningsvist annat skapats, t.ex. ett liv som man trivs med.” Nu vet jag inte sanningshalten kring det men tydligen är det så fysiker förklarar kärlek. Vad jag försöker få fram är att enligt den synen är det kärlek som för ihop människor men det är inte kärlek som håller dem kvar utan det är något annat, kanske en insikt om hur bra livet är och man inte har en önskan om att ändra det.

Jag har varit med om en hel del helthailändska bröllop (alltså thaikvinna och thaiman) i Thailand där kärlek inte finns. Folk gifter sig för att släkten tvingar dem, folk gifter sig för att det är bekvämt. Kanske är det därför så många thailändska män tycks ha en ”mia noi”? För att kärlek inte fanns från början. (Måste även tillägga att jag brukar aldrig få delta i själva ”bröllopsceremonin” utan jag och pappa brukar komma på festen för att äta…)

Jag undrar efter att ha sett kärlek mellan thailändare om thailändarna ser på kärlek på samma sätt som svenskar. Där den svenska kärleken är något fint som delas mellan två människor som känner att de vill tillbringa sina liv med varandra eftersom de känner något fint för varandra. Medan thailändsk kärlek är något som delas mellan två människor som känner att de vill tillbringa sina liv med varandra. (PUNKT!) Den thailändska versionen skippar kärleksbiten och hoppar direkt på insikten om att livet är bra, inga ändringar behövs.

Min poäng är då att även om thailändskan på baren inte har ett hjärta som klappar och försöker hoppa ut ur hennes bröst av kärlek så tycker hon ändå att farangen matchar hennes krav såpass bra att hon kan tänka sig dela sitt liv med honom. Enda kravet hon egentligen har på honom är att han skall ge henne ett liv som är bättre än allt det där. Ni vet, livet på baren, barnen som måste ha mat och utbildning, släkten som behöver bo i ett hus som inte läcker… Om hon en gång lyckades leva i ett thailändskt förhållande med en alkoholiserad man som misshandlat henne och barnen så borde farangen vara värd all hennes kärlek om han är sjysst mot henne. På något sätt blir det ändå så att han får hennes kärlek, men den kärleken är inte kravlös.

Nu är allt detta funderingar som jag har. Men för att återgå till dig, Bangkok_life. Jag tror verkligen inte att farangen utnyttjar thailändskan. Snarare kan det vara tvärtom om man vill se det så, alltså att thailändskan i dessa fallen utnyttjar mannen. Men jag tycker inte det heller. Give some, lose some är det det handlar om. Även om kärleken kanske inte fanns där den dagen farangen tog henne till Farangland så är det ju ändå så att hon stannar hos honom för alltid. Den dagen han blir gammal och klen så är hon där för att ta hand om honom, matar honom, torkar hans mum och rumpa, här ska då ingen in på ålderdomshem! Kanske får de barn tillsammas och får chans att bilda familj. Detta kanske var hennes enda chans att få barn som inte behöver slava på isans risåkrar. Barn som inte senare ska sälja sig. Så jag tror att farangen hjälper sina thailändskor snarare än utnyttjar dem. Båda får det bra med eller utan kärlek.

Ett tillägg: Tro mig, jag har sett ÄKTA kravlös kärlek mellan faranger och thailändskor. Jag vet att kärlek uppstår rätt så ofta, även om förhållandena är dåliga. Många av er kan nog lova och svära att ni har ett sånt förhållande. Jag har även sett faranger som definitivt borde försättas med en stor skylt som vitt och brett talar om hur illa de behandlar sina kvinnor! (både thailändska och svenska)

Nu blev det ett onödigt långt inlägg…

Måste även säga att fler delar är på g, listan är lång. Även en del svenska som du eftertraktar nille. Men ett tag framåt så blir det nog bara kommentarsskrivande iom jag sitter med sommarkurs och har diverse inlämningar. Forumet blir min tillflykt medan jag sitter och försöker producera. Produceringen tycks vara rätt långsam men förhoppningsvist går det snabbare nu när inte solen lockar.

PS: Alla delar är enskilt skrivna, de hänger inte ihop. Kanske borde jag byta ut “del” och ha något mer beskrivande.

[Nille]

Japp, jag tror det är problemet, vi ser på kärlek på olika sätt. Jag brukar referera till Maslows behovspyramid för dem som inte förstår. Och som det som Thaisambo tjatar om: det är mer som i Sverige i början av seklet.

[Rob]

Som sagt förut, en Svensk letar efter partner pga kärlek/känslor. En Thai letar partner för att överleva.

Men varför fundera för mycket, realiteten i det hela är ju i grund o botten den samma. Om du har ett bra utbyte när det gäller känslor/åsikter/aktiviteter mm med din Thai respektive varför då analysera sönder saker och ting?

Samma sak om du sitter i en bar och pratar med en Trevlig Thai människa, ska man då sönderanalysera situationen och tänka “ja den här snubben sitter o pratar med mig för att han har betalt för det” eller ska man släppa det och bara ha trevligt och skita i VARFÖR man har trevligt.

Jag hoppas att det är någon som förstår vad jag försöker poängtera här.

[Travaren]

@Rob wrote:

Som sagt förut, en Svensk letar efter partner pga kärlek/känslor. En Thai letar partner för att överleva.

Men varför fundera för mycket, realiteten i det hela är ju i grund o botten den samma. Om du har ett bra utbyte när det gäller känslor/åsikter/aktiviteter mm med din Thai respektive varför då analysera sönder saker och ting?

Samma sak om du sitter i en bar och pratar med en Trevlig Thai människa, ska man då sönderanalysera situationen och tänka “ja den här snubben sitter o pratar med mig för att han har betalt för det” eller ska man släppa det och bara ha trevligt och skita i VARFÖR man har trevligt.

Jag hoppas att det är någon som förstår vad jag försöker poängtera här.

Håller med! Det är ett jävla ältande om ett förhållande mellan en asiat och en farang. Varför är det inte samma pekpinnar på relationer mellan farang och farang?

I alla relationer på jorden så blir det till slut den ekonomiska biten som blir viktig. Att få ett drägligt liv helt enkelt. Den heta kärleken varar ju bara 2 år sen tar det praktiska vid.

Så tror jag att det är. :salute: Travaren

[KillerRacer]

@Rob wrote:

Som sagt förut, en Svensk letar efter partner pga kärlek/känslor. En Thai letar partner för att överleva.

Men varför fundera för mycket, realiteten i det hela är ju i grund o botten den samma. Om du har ett bra utbyte när det gäller känslor/åsikter/aktiviteter mm med din Thai respektive varför då analysera sönder saker och ting?

Samma sak om du sitter i en bar och pratar med en Trevlig Thai människa, ska man då sönderanalysera situationen och tänka “ja den här snubben sitter o pratar med mig för att han har betalt för det” eller ska man släppa det och bara ha trevligt och skita i VARFÖR man har trevligt.

Jag hoppas att det är någon som förstår vad jag försöker poängtera här.

Du har en poäng. Jag håller med dig. Jag sade det mest för att betona min ståndpunkt. Även om jag säger många saker som är självklara för dig så finns det ändå människor som ser som absolut inte förstår. Och det finns oerhört många som inte förstår varför faranger raggar upp en tjej på en bar, och heller inte varför unga tjejer väljer att ingå förhållande med män som är lika gamla som deras pappa.

Å andra sidan vill jag även tillägga att som “svensk” tjej (uppväxt i Sverige) med thailändskt utseende så får jag aldrig någonsin sitta och bara ha det trevligt när ny bekantskap ska stiftas. Många andra tjejer i min ålder kan eftersom ingen skaffat fördomar om dem. En europeisk tjej är ändå europeisk, en av er, och hon kan ha vilken bakgrund som helst. En asiatisk tjej är oftast sedd som någon som en gång blivit uppraggad på en bar i Thailand.

Även om jag aldrig någonsin jobbat på en bar och mest troligt aldrig någonsin kommer göra det så är det så folk ser mig. Om jag går till en studentnation så har jag genast en miljon killar efter mig som vill höra min historia. Jag går inte till en studentnation för att berätta om mig som asiat utan för att ha kul och träffa folk och kanske berätta om mig som person. Oftast inleds snacken på engelska och jag svarar oftast på samma språk folk pratar med mig. Så oftast råder det förvirring när någon av mina kompisar eller hans kommer och ska snacka och vi båda inser att vi båda pratar svenska. Ibland spelar man den dumma asiaten som inte förstår svenska fram tills en av mina kompisar kommer, ibland inte.

Om jag är på en helt vanlig klubb så kommer inte en kille fram till mig randomt. Jag har värderingar som många svenska unga tjejer. Jag är 22, jag har inget intresse av gamla gubbar. Ni får förlåta mig, men jag tycker verkligen inte det är okej när en man på 50 år kommer fram för att ragga på mig när de normalt inte skulle ragga på svenska tjejer i min ålder.

Ibland undrar folk var min kille är. Tiden innan jag träffade min nuvarande så tyckte jag det var en oerhört korkad fråga att människor faktiskt antar att jag har kille per automatik eftersom jag har thailändskt utseende. Nu kan man förstår att de frågar eftersom de kan ha sett mig med min kille.

Kontentan av det hela. Jag måste faktiskt analysera varje situation där en främmande människa kommer fram till mig för att snacka. Jag kan inte sitta och bara ha det trevligt och snacka med en vilt främmande människa.

Kanske beror folks fördomar mot mig på att jag för några år sedan flyttade från ett område där alla kände till mig och helt plötsligt hamnade i en stad där ingen kände mig. Folk antar så mycket. Eftersom de inte känner till min bakgrund så kommer fördomarna fram. Jag menar även om det på senare år kommit många thaitjejer till området där jag växte upp så vet de flesta ändå vem jag är eftersom det är ett område jag rört mig i mycket och växt upp i.

Dessa fördomar är inte bara svenska. Jag antar att när jag och killen åker till Thailand så ser de mig som en bartjej som fick sig en ung farang (det är ingen större åldersskillnad mellan oss)

Värt att tillägga är ju att många människor även är nyfikna på mig, vill veta om mig. Men problemet är att jag är den typen som är medveten om att om jag berättar för mycket så har jag någon som kan förfölja mig, ringa flåsande samtal eller skicka konstiga sms (har hänt) så oftast vill jag inte berätta utan anledning.Särskilt försiktig blev jag ju efter jag flyttat eftersom mitt sociala skyddsmät var långt bort.

Men om någon farang som lever i ett thai/farang-förhållande skulle vilja snacka med mig så är det ju helt andra skäl. Dem kan man ju ingå diskussioner med. Precis som i denna tråden kan jag berätta om saker jag vet och de känna igen det och de kan berätta saker de vet och jag känna igen. Det blir inte en ensidig diskussion där jag berättar om mig utan att veta något om dem. Jag är social så det är ju inte för att vara otrevlig jag ibland ignorerar folk IRL utan det är för att skydda mig själv. Om det är något du ska lära dina barn Nille, särskilt om du har döttrar så är det just det. Att de aldrig får berätta för mycket om sig själva för okända. Bara för att de är tjejer så kommer deras tonårsliv vara oerhört mycket jobbare än alla andras, särskilt nu när fördomarna om thaitjejer växer.

[Nille]

Detta är nästan ett nytt ämne att spinna vidare på. För du för dig att bryta ur vissa inlägg så säger du bara till mig. Ämnet tenderar att försvinna om det ligger inblandat i annan huvudtråd.

[KillerRacer]

Yes sir, känner du för att bryta ut något så är det bara att göra det. Jag är oftast dålig på sånt.

[Enis]

@Bangkok Life wrote:

Jag är nyfiken på vart din historia skall ta vägen, finns det en poäng? Vill du läxa upp oss, ge oss pekpinnar eller belysa ett specifikt ämne, jag undrar också…..eftersom jag inte förstår?

Jag läser KillerRacer´s inlägg precis som jag läste “Sightseeing” av “Rattawut Lapcharoensap” dvs som små kortnoveller som får en att tänka efter både en och två gånger.

/Enis

[Bangkok Life]

Heja KR!
Ja, det är nog fler ämnen och fler trådar, börjar förstå att allt inte hänger ihop och det är helt o.k – fint att du fortsatte och att du benar. Många bra tankeställare har du….

Klart att jag också känner igen dina barupplevelser men jag kan trösta dig med att det blir bättre med åren. Låt folk hållas, gå därifrån eller säg till på skarpen. Idioter finns över hela världen. Tänk dig hur kändisar har det same, same….men här på forumet är det enkom tänkande individer…
Keep on writing/S

[KillerRacer]

@Bangkok Life wrote:

Heja KR!
Ja, det är nog fler ämnen och fler trådar, börjar förstå att allt inte hänger ihop och det är helt o.k – fint att du fortsatte och att du benar. Många bra tankeställare har du….

Klart att jag också känner igen dina barupplevelser men jag kan trösta dig med att det blir bättre med åren. Låt folk hållas, gå därifrån eller säg till på skarpen. Idioter finns över hela världen. Tänk dig hur kändisar har det same, same….men här på forumet är det enkom tänkande individer…
Keep on writing/S

Bra att vi förstår varandra nu. Jag försöker få folk att förstå. Måste även säga att denna tråd representerar min hjärna och mitt tankesätt. En hel del rörigt. Ibland så tänker jag på något för att släppa det för en annan tanke och sedan återkomma. Mycket hopp och dålig röd tråd med andra ord, både här och i min hjärna. Dessvärre får ni leva med det. Därför ser nog tråden ut som den gör med. Jag förstår ni hade tyckt det varit lättare om det hade funnits en röd tråd.

En annan tanke slog mig. Jag har åtminstone haft kontakt med thailand i hela mitt liv och vet var jag kommer ifrån. Jag har inget att dölja och inget jag skäms för. Ibland undrar jag om inte adopterade har ett rent hvete när folk frågar och man svarar “jag är adopterad så jag vet inte”. Jag gör nu antagandet att adopterade blir lika mycket påhoppade på stan som jag blir. Kanske någon vill (eller redan har, jag har inte kollat) berätta om hur det är att växa upp i Sverige som adopterad?

@Enis wrote:

Jag läser KillerRacer´s inlägg precis som jag läste “Sightseeing” av “Rattawut Lapcharoensap” dvs som små kortnoveller som får en att tänka efter både en och två gånger./Enis

Det är nog så jag tänker att ni ska läsa det. Delar ur mitt liv som får er att tänka till lite. Försöka dela med mig från alla de olika människor som har en tyst historia i mitt liv och påverkat mitt synsätt.

[richie]

Mycket intressant skrivet. Väntar på fortsättningen.
Tänk inte på att du kanske ha en poäng hela tiden i alla småstorys utan den kommer med helheten. I vilket fall är det bara trevligt att läsa och det är sällan man får höra en historia från någon som dig.

Hoppas bara du tänker på att du inte blir för utlämnande. Inte för att jag tror det är så mycket risk men av det du skrivit skulle det nog inte bli alltför svårt att ta reda på vem du är. Några trådar får med tiden 1000-tals träffar så man vet ju aldrig.

Men låt inte mig hindra dig, jag tyckte själv jag gjorde lite av det misstaget, att inte tänka så mycket man skriver och flummar runt vilt om saker som i andra ögon blir en sanning.

Men kör på, tycker inte du skriver något du skall behöva skämmas för så det blir nog bra ändå.

[KillerRacer]

Jag är fullt medveten om att saker och ting är väldigt utelämnande. Vissa saker berättar jag helt enkelt inte. Tack för din omtanke Richie men jag är väl medveten om Internets onda sida. Som sagt, jag är Thaitjej jag är en större måltavla. Jag skriver hela tiden med Internet i åtanke. Det hade funnits en miljon saker jag skulle vilja ta med men inte kan just pga av att detta är Internet. Jag antar att många redan googlat mitt nick.

[Enis]

@KillerRacer wrote:

Jag antar att många redan googlat mitt nick.

Nääää men nu…. hittade inte mycket…..en sci-fi nerd bara 😉

/Enis

[KillerRacer]

@Enis wrote:

@KillerRacer wrote:

Jag antar att många redan googlat mitt nick.

Nääää men nu…. hittade inte mycket…..en sci-fi nerd bara 😉

/Enis

alla andra forum jag hängt på är tydligen borta.. min spelstats är borta =( damn, jag som var så kass…

[Herr Chang]

Hej KR,

OK du är 22 och har inget intresse av 50-åringar. Det kan man ju förstå.

Jag blir då nyfiken på vad du anser vara acceptabel åldersskillnad? Jag är 50 och fru Chang är 38. Är det OK?

Herr Chang har talat.

[KillerRacer]

@Herr Chang wrote:

Hej KR,

OK du är 22 och har inget intresse av 50-åringar. Det kan man ju förstå.

Jag blir då nyfiken på vad du anser vara acceptabel åldersskillnad? Jag är 50 och fru Chang är 38. Är det OK?

Herr Chang har talat.

Alltså, om andra väljer att ha stor åldersskillnad spelar mig ingen roll. Men jag som är 22 och student vill ju då helst av naturliga skäl ha någon i min ålder. Dels, som jag nyss skämtade om, jag är en gamer och även om jag är kass så kan jag sitta uppe halva natten och spela. Jag gillar scifi. Emellan lite rundor med diverse spel sitter jag och killen ofta och tittar på någon scifi-serie. Nu vet jag att det finns människor som är 50 och gillar scifi och att lira dataspel men de är få.

Sedan är det all den där sociala biten. Om jag vill gå en runda på krogen så anser jag att om jag vore ihop med en 50-åring skulle vi inte ha samma värderingar på vilken sorts krog.

Sedan är all den där barnfrågan. Det blir mer problematiskt ju äldre mannen är, han kanske kastar in handduken och lämnar mig änka etc…

Nu är det så att de thailändskor i min ålder jag träffat som inte haft för avsikt att lura faranger faktiskt tycker att det är skönt med åldersskillnad eftersom killar i deras ålder (då menar de faranger) oftast är väldigt omogna. En farang som är 10 år äldre är mer ikapp dem i ålder.

Jag försöker leva mitt liv nu, utan barn, utan tanke på allt det där vuxna. En äldre mycket äldre man funkar inte i min planering just nu.

Personligen så anser jag att en kille kan vara upptill 10 år äldre än mig. Men å andra sidan om jag tar dig och fru chang som exempel nu. Ni är 38 och 50, det är förvisso 12 års skillnad. Men samma åldersskillnad om det varit jag så hade killen varit 35, är väl rätt “ok”. Men om jag hade varit 12 så hade han varit 24. Och vänder man på steken. När hon är 80 så är du 92. Nu var kanske 12 år ett dåligt exempel. Men det jag försöker få fram är att ju yngre man är desto större roll spelar de där få åren. Men ju äldre du blir desto mindre viktigt är det.

Som sagt, jag är inte till för att döma, trivs du och fru Chang tillsammans så stort grattis, ålder eller inte ålder.

Tillägg: när jag nämnde 50-åringarna så menade jag mer att folk tar sig mer frihet att tro något eftersom jag är asiat. De hade aldrig raggat på en svensk tjej i min ålder.

[Herr Chang]

Hej KR,

Tack för svaret. Jag förstår mycket väl att åldersskillnad är relativt. 50 mot 38 är inte samma om 22 mot 34. Även om det är samma antal år.

Intressant nog verkar många svenskar tro att fru Chang är cirka 25 år gammal. Detta är ju mycket smickrande för henne. Min ålder kan dom förstås bedöma mycket bättre… Och då är man inte populär i vissa läger 😉

Men jag ska inte påstå att vi haft särskilt mycket problem då vi exponerat oss offentligt. Någon enstaka gång kanske, men inget som känns besvärande. Folk kanske tänker det ena och det andra, men dom säger sällan något.

Herr Chang har talat.

[Enis]

@KillerRacer wrote:

Nu är det så att de thailändskor i min ålder jag träffat som inte haft för avsikt att lura faranger faktiskt tycker att det är skönt med åldersskillnad eftersom killar i deras ålder (då menar de faranger) oftast är väldigt omogna. En farang som är 10 år äldre är mer ikapp dem i ålder.

Hmmm de thailändska kvinnor jag har omkring mig, dvs frugan och hennes vänninor….skulle jag då inte klassa som mogna trots deras ålder…..

/Enis – som även han har barnasinnet kvar.

[richie]

Jag skulle nog hålla med Enis där. Jämfört med svenska tjejer är Thailändska oftast oerhört barnsliga om man skall jämföra. Thailändska högskoletjejer = Svenska fjortisar till sättet (om man tar bort den utmanande klädseln coh fjortisfyllorna så).
Finns ju naturligtvis många undantag, speciellt där man ex. av fattigdom tvingas ta ansvar som en vuxen människa för att familjen skall øverleva.

[Olsson]

Vilken ålder är det på de thailändskor du träffat? Runt 20-25 kan jag tänka mig att den svenske mannen i samma ålder kanske drar det korta strået mot mannen på 30-35 år som säkerligen har bättre ekonomi och större vilja att skaffa familj och barn.

Jämför vi sedan en man från Thailand och en från Sverige i samma ålder så framstår nog svensken mer som mogen. Men inte har jag sett en äldre thai-man med en yngre thai-fru, men här kan jag ha fel.

[KillerRacer]

Eftersom min mamma tillhör den äldre generationen 50 och uppåt så har de flesta lite äldre män än de själva. Alltså de som kom hit för minst 20 år sedan. (Det kanske finns undantag men jag växte bara upp med äldre thaidamer och vet då ingen som kom hit som under 30 på den tiden)

Numera verkar det som om de thailändskorna som kommer nu ligger mer mellan 18-30 där de flesta i vårt område (värmland och dalarna) är runt 20 med killar i 30-årsåldern.

För att tillägga så upplever jag det vara enormt stor skillnad i tankesättet mellan mammas generation och de som kommer nu. Det västerländska har väl hunnit ikapp mer och det “krid krid samai bolan” (gamla tankesättet) finns inte lika mycket hos de yngre.

Det stora generationsbytet där man märker större skillnader inom den nya generationen har väl hänt efter jag flyttade hemifrån för några år sedan. Det ryktas i vart fall om att många under 20 ska ha kommit till hemorten eftersom de svenska ungdomarna på hemorten åker till Thailand för att festa. De som jag umgicks med när jag fortfarande bodde hemma har nog hunnit bli runt 25 nu och de ter sig väldigt mogna i mina ögon (kanske är det för att de har barn och jobbat sedan de var 15 och mer hade ett liv som liknade mammas)

jag skapar en ny tråd kring detta så att vi kan diskutera det vidare under:
ar-thailandska-kvinnor-mer-mindre-omogna-an-de-svenska-t4832.html

[KillerRacer]

Suttit ett par dagar med studier och annat som tydligen skall kallas ”liv”. Eftersom mycket händer just nu rent privat så har jag kommit att reflektera mer och mer kring hur mitt liv började. Även om jag för stunden egentligen ämnat skriva om ett helt annat ämne som jag jobbat på sjukt länge nu utan att få till det så skriver jag ändå del 14 om mig själv.

Kanske ni förstår mig bättre, kanske detta även kan bidra med förståelse för det ämne jag egentligen ämnade skriva. Jag tror detta är del 14 –rätta mig om jag har fel.

Del 14 – Min historia från början I
Mitt liv började, som ni nog redan känner till, utan en far. När min mor var knappt tonåring (minns inte om det var 12 eller 14) så fick hon jobb som barnpassare hos släktingar som bodde i en stad långt från byn. Där kom hon mer eller mindre att bo tills dess att vi flyttade till Sverige. När hon blev äldre började hon jobba inom restaurangbranschen och detta innebar många arbetstimmar. När jag föddes så innebar det i vart fall en stor krasch mot hennes tidigare liv. Man kan omöjligen ta hand om ett barn och jobba samtidigt men något sådant som ”mamma ledig” fanns inte för henne. Pengar måste in, särskilt om man har ett barn. Den gamle som jag nämnt om tidigare, hon är en släkting, på vilket sätt kvittar. Mamma och några av hennes syskon bodde och uppfostrades av den gamle så på något sätt är det dit vi vänder oss till när vi behöver hjälp, dvs vi som i alla vi som växte upp hos den gamle.

Den gamle hade knappt varit utanför changwatten innan jag föddes. Men när jag föddes tvingades den gamle ändå att flytta till min mor i den stora staden och ta hand om mig medan mamma jobbade. Efter ett tag kom jag sedan att flytta med den gamle tillbaks till byn och bo där tillsammans med några av mammas bröder och systrar med respektive samt deras barn. Mina kusiner som bodde hos de gamle var alla pojkar och jag var minst 10 år yngre än dem.

Ni som är gamla och redan har vuxna barn som flyttat hemifrån för miljoner år sedan vet det där när de säger att ibland så saknar man småttingar och därför skaffar sig äldre par en sladdis när barnen är utflugna? I Thailand har man nog inte det problemet. Man får helt enkelt andras barn att dras med…

Att jag var bortskämd från början är inget att dryfta om. Jag har mer eller mindre varit bortskämd hela mitt liv. Men att den gamle kom att favorisera mig råder det nog ingen tvekan om. Hon och jag vi var ett. Hon hade sett mig sedan den dagen jag föddes och vi var sällan ifrån varandra. Dessutom var jag sladdis och enda tjejen!

Min mor såg jag då och då. Hon kom till byn när hon hade lite ledigt och ibland så följde jag med till staden – i släptåg av den gamle.

När jag var 3 träffade mamma farangen som sedemera kom att bli min far. Jag lekte ofta med mina ”bröder” och de var suveräna bröder kan jag säga. De skjutsade mig till skolan (jag gick på ”annoban”) varje dag. Cykeln vi hade hade mamma vunnit på en ”ngan gachat” som tydligen skall ha varit en stor festival/event i Thailand som går av stapeln i slutet av januari eller om det var i februari… Mitt enda minne av ”ngan gachat” var när jag fortfarande bodde med mina bröder och vi alla ”syskon” gick runt och tittade på karusellerna och sådant. Vi hade inte råd att åka några av karusellerna men vi hade råd med en sockervadd som vi alla delade. Jag minns att de vuxna tyckte att det var oerhört korkat att låta mig äta sockervadd eftersom jag hade kletat ner mig ganska mycket… Varje år vi var i Thailand efteråt så undrade mina bröder alltid om vi stannade tillräckligt länge för att jag skulle kunna vara med på en ”ngan gachat”, dessvärre åkte vi alltid hem till Sverige innan.

Jag hade en bror som fortfarande gick i skolan samtidigt som mig men han började alltid tidigare än mig och slutade alltid senare än mig så någon annan fick alltid skjutsa mig. Dagen innan pappa kom till byn så hade det nog blivit en miss i kommunikationen så det kom ingen för att hämta upp mig när jag slutat. Grannbarnen var i min ålder och några var lite äldre så de gick hem själva så jag tog följe med dem. Halvvägs hem så kom då en bror och plockade upp mig. Jag fick en utskällning för att jag hade gått själv, de menade på att faranger kunde komma och röva bort mig till farangland och där äta upp mig… På något sätt så liknade man faranger med ”jack” som är jättar och jacks äter upp människor.

När mamma sedan kom till byn dagen efter med en farang i släptåg så kan ni väl gissa om inte det skapade lite panik bland oss småbarn! Sjukt vilket minne man kan ha egentligen…

Inom loppet av något år så flyttade jag med mamma till Sverige och jag fick veta att faranger inte alls äter barn… Det jag saknade mest av allt var att ha haft sjukt massa bröder som jag kunde leka med varje dag och därpå en massa grannbarn som jag kunde gå till. I Sverige handlade det om en massa skjutsande hit och dit för att kunna träffa folk, vi bor ute på landsbygden.

Jag får hoppa snäppet bakåt i tiden igen. Mamma var ju i Sverige på turistvisum innan vi fick permanent uppehållstillstånd. Under den tiden fick hon lära känna ett par thailändskor hon kom att umgås med. På den tiden så var det inte så många thailändskor i Sverige alls och det fanns då inga thaimatsbutiker som det finns nu. Så helt utelämnad i ett nytt land med nya människor och ett språk hon inte kunde förstå något av så var hon glad för att ha träffat någon hon kunde prata med. Ingen av mina föräldrar kan ett ord engelska mer än det där vanliga ”hello”, ”yes”, ”no”…

Med de grunderna kom jag då till Sverige. Pappa jobbade, mamma var hemma med mig. Hon började lite på SFI och jag fick hänga på, jag hade ingen stans att ta vägen… SFI blev inte långvarigt. Det är då ingen jag känner från Thailand som gått SFI länge. Sedan gick det första året i Sverige, det var inte ens ett år innan vi åkte tillbaka. Pappa hade bestämt sig för att iom han hade en familj nu så skulle han trappa ner i jobb! Vi stannade sjukt länge i Thailand vet jag första gångerna. Jag vet inte alls hur långt det var i tid men det var ändå så att de passade på innan jag började skolan.

När jag kom tillbaka till Thailand så var det då ett som var säkert: att mitt liv hade förändrats. Nu var det strikt förbjudet för mig att gå någonstans själv! Man var rädda för kidnappare.

På något sätt så är sovandet en konstig sak bland thailändarna. Den gamle menade på att hon hade saknat mig under den tid jag varit i Sverige och att jag borde sova bredvid henne. Mina bröder tyckte samma sak. Problemet med stort P kvarstod: det fanns bara en enda dörr i hela huset man kunde låsa (med hänglås), det fanns förvisso ett rum till där mina bröder sov men det hade inget lås och de vuxnas sovplatser hade inte ens en dörr. Så lösningen blev att den gamle fick sova i samma rum som mig och mina föräldrar och vi låste dörren med hänglås innifrån rummet så att inga kidnappare och tjuvar skulle komma på natten…

Var jag än gick i byn så kände alla igen mig. Alla ställde en massa jobbiga frågor och jag färväntades svara, vissa frågor var bara knäppa. Jag imponerade i vart fall stort med att visa att jag kunde svenska, thailändska och isaan. Jag insåg snart att min språkfärdighet blev en börda eftersom jag skulle sitta och översätta åt min far med… Medan alla barn hade en egen barnhörna där de åt så satt jag på en stol med de vuxna. Det var riktigt fint folk, byhövdingen med hela rådet, en massa lärare och poliser och sådant. Så har det mer eller mindre varit hela mitt liv. Men iom kusinskaran blivit större så började jag alltid på golvet med de andra för att sedan förflyttas till vuxenbordet efter jag ätit klart. Vad mamma gjorde? Snackade nog med sina vänner eller var upptagen med att passa upp på de fina gästerna.

I Thailand var jag och pappa stora radarparet. Vi behövde varandra han och jag. Han behövde mina språkkunskaper och jag behövde en vuxen (kidnappningsrädsla) så vi gick alltid tillsammans. Allterftersom åren gick hade vi även någon kusin i släptåget med som visade vägen eftersom jag slutade känna människorna som var mina släktingar.

Ju äldre jag blev dessto mer blev påtryckningarna runtom. En massa släktingar som kom och visade upp den ena efter den andra som de ville att vi skulle ”hjälpa”, dvs ta med till Sverige. De gånger jag åkte själv så hade jag alltid med en massa bilder som skulle visas för mamma och pappa på tjejer som de kunde tänkas ta till Sverige. Jag var oerhört trött på det. ”Så jvla bra är inte Sverige” tänkte jag ofta för mig själv. Sverige var bra (och är fortfarande bra), men inte SÅ bra.

Å andra sidan med tanke på vilka referenser de hade så kan man förstå att de tänkte så. Vi byggde ett hus, mamma ville det för att visa ”bonkon” till den gamle, ett hus som inte läcker och har ordentliga lås på dörrarna så att inte saker blir snodda. Plus det nya huset var en bekvämlighet för min far. Han lyckades komma genom golvet med benet två gånger på det gamla huset… Det var helt enkelt inte byggt för en storväxt farang! Inte heller orkade han sitta på huk över toaletten som dessutom var en bra bit bortanför huset.

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är oerhört smart. I Sverige pratade jag hela två språk mer än min omgivning, i Thailand dock bara ett men i båda länderna så räknades det som en oerhört stor begåvning…(Jag fattade själv redan då att det inte var något märkvärdigt men alla andra tyckte det) I skolan har jag fått lära mig mer om världen än min omgivning (exklusive mina klasskamrater då) och det var ju något alldeles speciellt att kunna saker. Med tanke på mig som referens så kan man tänka sig att thailändska mammor vill ha hit sina barn. Jag var dock inte världens bästa referens, jag har bara lätt för att lära samtidigt som jag eggades av min omgivning att lära mig nya saker jag kunde skylta med.

Om inte annat så hade jag en förmåga att kunna sitta och lyssna på när andra pratade. Återigen en referens bakåt: Vi kommer från en glesbebygd landsbygd och de flesta människor jag träffade när jag var liten var vänner till mina föräldrar. Få av dem hade barn och nästan ingen var i min ålder och de som var det träffade jag otroligt sällan. Även om jag hade vänner i skolan så var det ändå en bra bit till dem så jag kanske träffade dem efter skolan men på helger åkte vi alltid någonstans.

Jag växte upp med att gå mellan kök och vardagsrum. Thailändskor i köket som snackade och svenskar i vardagsrummet som snackade. Ibland gick jag med ett meddelande mellan rummen, typ ”de undrar om ni vill ha mer kaffe” eller ”mi gafe aig mej? Kao ka aig” (finns det mer kaffe, de vill ha mer).

Hela mitt liv har jag då växt upp med att få två olika synpunkter på saker och ting. Ena gången kanske farangerna pratade om något som senare togs upp av thailändarna och vice versa. Allt detta tillsammans med ett gott minne har givit mig en möjlighet att analysera, skratta och få huvudvärk av alla dessa dumma, urbota korkade faranger och thailändare. Thailändare för att de är ett envist folk som benhårt håller på traditioner utan att ifrågasätta, svenskar för att de envist ifrågasätter traditioner och kräver svar som inte finns samtidigt som de själva egentligen saknar riktiga traditioner! Det är på senare år faranger börjat förstå thailändarna har jag märkt. De jag växte upp med körde sina översittarfasoner och bestämt hävdade att ”Farangland är bättre”, den nya generationen faranger lär sig före de beträder nya kulturer och respekterar att det finns andra kulturer mer. För 20 år sedan hukade thailändarna sig som slavar inför faranger men nu så börjar de slå emot mycket mer.

Jag håller på det bestämda att Sverige är ett svagt land. Vi lär oss om krig som vi aldrig var med i! Svenska nationalsången hör man bara om svenska landslaget spelar. Jag får ofta frågan ”vad finns det för svenska maträtter” när jag är i Thailand, vad ska jag svara på det? Så fort någon ska visa lite auktoritet så dämpas alla försök med diverse lagar och paragrafer. Även auktoritet ifrågasätts i Sverige. Med Thailand som referenspunkt så tycker jag att Sverige är oerhört svagt, men Sverige är oerhört mycket mer fritt och ger större möjligheter. Men man lackar ur, särskilt nu när jag bor i Skåne, kring hur lite makt de stora auktoriteterna har. Å andra sidan, är Thailand definitivt inte det bättre landet med förtryck men de är då så mycket effektivare. Vad som är bäst? Inget av dem, en kompromiss som Nille så dimplomatiskt sade.

Så Sverige är inte SÅ bra, men kanske det är bättre än att vara kvar i Thailand? Nu när jag vet hur livet ter sig. Jag är den ende i släkten som har något som liknar universitetsutbildning. Jag kan vara arbetslös och ändå få in pengar. Jag har föräldrar som har råd att skicka en månadshyra om det går åt fanders någon månad. Så visst. Jag har fått lära mig att ifrågasätta människor oavsett vilken status. Jag har lärt mig källkritik och värdera kunskap. Jag har lärt mig om andra länder än de jag växte upp i. Jag vet hur stor världen är, dvs inte större än jag kan hantera. Jag vet att hela världen ligger öppet för mig. Jag vet att livet är för kort för att hinna göra allt jag vill på, hinna göra allt jag vill uppleva eftersom det finns så mycket i denna värld. Så visst. Jag vet att jag som tjej är minst lika värdefull som en kille. Jag vet att jag som tjej har rätt att hävda mig minst lika mycket som en kille. Så visst. Jag vet även det viktigaste av allt: att jag har oerhört mycket att vara tacksam för och att uppskatta.

Är Thailand verkligen så hemskt? Nej, absolut inte. Jag hade nog blivit en bättre människa om jag växt upp i Thailand. De thailändskor som kommit på senare år menar på att jag är smart men jag kan inget värdefullt. Jag må kunna mycket fakta och sånt men jag kan inget om livet. Jag vet hur man fiskar och sånt, jag växte ändå upp på landsbygden. Men sånt som att odla saker är jag kass på. Laga mat gjorde jag nästan aldrig, detsamma med diska och tvätta. Vad händer om diskmaskinen eller tvättmaskinen går sönder? Om på något sätt jag skulle hamna på en öde ö mitt ute i ingenstans så skulle jag få äta grillad fisk varje dag, om jag någonsin lyckades göra eld, annars blir det väl sushi…

[Smurf1975]

sushi är gott 🙂

En intressant tråd

[KillerRacer]

Bara en sak jag kom att tänka på: När jag var 15 eller nåt så skulle min bror (en av dem) visa mig hur man eldade. Mitt problem var att jag hade ingen aning om hur man använde en tändare (vaddå jag rökte ju inte så…) och jag tror aldrig han någonsin skrattat så mycket åt mig…. Vissa saker tar man för givet att andra också ska kunna… Någon pytteliten kusin fick visa mig hur man använde den där förbenade tändaren… Sedan kan man ju diskutera om småbarn bör kunna tända en brasa.

[KillerRacer]

Del 15 – Min historia från början II

Det kom då en tid då jag började skolan. Mamma började jobba. Pappa gick ned i jobb. Min far var den äkta typens ungkarl, han hade räknat med att dö som ungkarl antar jag. Han trivdes bra med sitt ungkarlsliv men anpassade sig rätt bra när jag och mamma kom in i hans liv och vände upp och ner på allt. Jag umgicks för det mesta med min far när jag växte upp, fick hans värderingar och synsätt som ståndpunkt medan mamma alltid fick förklara sin. Det blir väl så automatiskt antar jag, pappa hade samma syn som de flesta andra medan mamma var ”konstig”. Men jag hade ändå båda synsätten och fick välja, det är underbart att få chans att välja ett synsätt! Det är det alla andra saknat i min omgivning, att matas med rätt och fel från början, lite som thailändarna i Thailand tycker jag. De växer upp med att saker är som de är och tänker inte så mycket mer på det. Med hjälp av det svenska synsättet där allting ändå förr eller senare skall ifrågasättas så blir det ändå mer rätt för mig att värdera synsätt. Att mamma hade ett annat synsätt innebar dessutom att det var ”ok” för mig att inte alltid hålla med det svenska.

Jag förstår att det jag skrev nu blev väldigt förvirrande och jag känner själv att jag inte förklarar det bra. Kontentan är väl att man får de värderingar omgivningen tillåter en, ibland frågar man inte varför. Men i mitt fall så hade jag två rätt och inget fel och jag får fråga mig själv vilket av dem som jag anser skall vara rätt eller fel. Är man uppväxt med två rätt och inget fel lär man sig snarare att se saker som ”mer sannolikt att ligga närmare sanningen” än att saker och ting bara är ”rätt” eller ”fel”.

En sådan här sak som döden. Mamma lärde mig att man återuppföds och ni vet allt det där buddhistiska tänket. Min far tyckte helt enkelt man bara slutade leva, punkt. I skolan lärde jag mig om kristendomens syn, man dör och hamnar i himlen hos gud och Jesus. Jag har valt min mors sätt att se på saker och ting. Att hamna i himlen där en massa andra människor redan finns vore otroligt jobbigt, se Thailand som redan är överbefolkat! Sedan vad tusan ska man sysselsätta sig med i himlen i all evinnerlighet? Det vore i vart fall otroligt långtråkigt. Att bara dö och sluta existera vore konstigt. Mest sannolikt och roligast (ja, ”roligast”, inte ”troligast”) blir då att man dör och föds på nytt någon annanstans. Varför inte… försök motbevisa mig! (Alla förutom Thaisambo dvs)

Mamma och jag fick ofta vara med och föreläsa i skolan om Thailand, dess seder och kultur etc. En chans för andra att upptäcka en ny värld tyckte läraren, själv tyckte jag det var jobbigt. Det jobbigaste var att inse att man visste så mycket om en annan värld, en värld man tog för givet och andra bara inte visste fanns. Jag var van att Thailand bara fanns, i och med skoltiden var jag tvungen till att läsa om det, sätta riktig vetskap kring det jag redan visste.

Jag brukar tycka att allt blir så mycket lättare bara man inget vet. Varför bry sig om hur saker och ting fungera när man bara vet att det fungerar? Så fort man vet så börjar man ju tänka på det för mycket eller så blir man rädd, tänk om det INTE funkar? Typ min far, han älskar naem (vitlökskorv) och kunde äta flera sådana råa. Problemet är att han inte äter rått kött (man kan ju bli matförgiftad!). Han slutade älska naem den dagen han fick veta att det var rått kött. Numera äter han den bara stekt…

Å andra sidan har jag blivit bättre på att ifrågasätta saker. Jag vet ju att mycket av thailändarnas sätt att se på saker är kulturellt och religiöst. Med kunskap kring hur saker och ting fungerar så blir det klarare. T.ex. så skrev jag ju i svamptråden att thailändarna hade ris för att se om där fanns giftsvamp, något jag inte trodde på men skrev för att varna så att andra inte skulle äta. Jag tyckte inte det fanns något belägg för den informationen, trots att flera sade det. Det visade sig att det ändå var möjligt enligt Thaisambo. Nu känner jag inte Thaisambo personligen men han hade bra argument, det är väl det jag behöver. Ett bra argument stödd av lite fakta för att kunna tro.

En sådan sak som att respektera äldre för att de är äldre och vart med om mer och på så sätt vet mer är något jag inte köper. Jag respekterar folk som respekterar mig. Jag vet att folk har fel, även jag har fel, och att man har fel har inget med ålder att göra. Att äldre vet mer för att de varit med om mer kan vara sant. Men behöver de veta något om just DET? En av mina bröder fick ett klistermärke med ett nazikors på en gång, jag har ingen aning om hur var eller varför. Han visste inte vad det var men jag visste eftersom jag växt upp kring folk som levde under andra världskriget. Jag fick berätta för honom, det var ändå minst 10 års skillnad mellan oss (jag har ingen aning om hur gamla mina bröder är men den yngste är ca 10 år äldre) och jag var yngst och berättade något som för mig är allmänkunskap medan han trodde det var något tv-påfund… Återigen logiken, jag visste för att jag läst/hört berättas och jag lever i en värld där sådan kunskap är allmänkunskap (eller har jag fel?) han gör det inte. Det gör inte honom dummare, han kan så mycket mer om andra saker som jag inte kan en jota om. Han löser problem med samran genom att använda cocacolaburkar, glasspinnar och gumminsoddar… Jag har ingen aning om hur man startar en sådan sak fast jag sett mina bröder göra det en miljon gånger!

När jag började skolan blev min värld oerhört komplicerad. Det var då jag även kom att träffa andra människor än bara thailändare och deras män… Det var då jag fick perspektiv på saker och ting. Ibland måste man bara höra dumma kommentarer utifrån för att kunna förstå hur andra tänker -vissa gånger är de dumma kommentarerna inte alltför dumma bara man tänker efter.

[KillerRacer]

Del 16 -Min historia från början III

När jag var 10 så började den första stora vågen av thailändskor komma. Mamma, som ju kände sig oerhört ensam och utelämnad när hon kom till Sverige, tyckte det var trevligt att umgås med de nya thailändskorna så att de inte fick samma problem som hon.

På något sätt så kom jag att få jobba som tolk. Det började nog med att ett par kom till mamma och ville att hon skulle hjälpa dem lite eftersom de hade oerhört svårt att kommunicera. Mamma föreslog efter ett tag att jag kunde hänga med dem om de ville ha en tolk. Mamma jobbade och skötte hushållet och ibland jobbade hon övertid så hon hade inte tid själv men jag hade bara skolarbete som jag redan gjort under vardagarna. Paret tyckte väl det var en bra idé (jag tror iofs att hon tyckte det var en bra idé men han egentligen inte), sagt och gjort så kom de och hämtade mig en fredag och jag sov över under helgen. Jag satt och översatte när de ville prata och lärde tjejen lite standardord och flitig som hon var så skrev hon ner. Jag störde mig oerhört mycket på att de överuttalade orden, typ ”takkkkkööö”. Vartenda litet ljud skulle de skriva ner för att få ordet rätt. Så om ni hör thailändskor som överuttalar sina ord så är de dessvärre ett resultat av min inskolning…

Tiden gick, hon fick UT så att hon kunde stanna i Sverige. Gick på SFI. Jag har sagt det förr, SFI är inget bra. I vårt område så är problemet att det finns för många invandrare som får bidrag för att gå SFI. Dessa människor stör tydligen oerhört mycket under lektionerna så de thailändskor jag känner fick aldrig en chans även om de ville lära sig. Så vissa fredagar så kom paret och hämtade mig och jag gick igenom hennes SFI-material med henne så att hon förstod. Vissa gånger så bjöd de med mig på resor med. Jag hade det riktigt trevlig, hade inget att klaga över och båda var riktigt trevliga (och är). Dealen var väl mer eller mindre att för mat och diverse resor till olika roliga event så fick de en tolk. Det var nog tur jag var barn, det mesta gick på barnpris hade nog varit dyrt om jag hade varit vuxen.

Tjejen fick i vart fall senare ett jobb och kom i kontakt med andra svenskar och fick lära sig språket ordentligt, inget SFI-tjaffs utan hon fick mer eller mindre lära sig prata för att kunna göra sig förstådd. Det tror jag är det bästa sättet för någon att lära sig ett språk, att tvingas prata. Ibland berättade hon för mig om hur de skrattat åt hennes misstag. Mamma hade exakt samma inskolning, lära sig på jobbet av arbetskamrater som skrattar med henne och rättar henne så att hon blir bättre.

Det kom sedan fler thailändskor och paret rekommenderade mig så jag fick göra samma sak med fler par. Exakt samma historier, övernattningar, översättningar, traggla SFI-böcker, resa runt och se nya saker och äta thaimat och ibland så lärde jag dem laga svensk mat. Jag var ingen bra kock men jag hade sett mamma laga mat i vart fall så jag kunde ändå förmedla för thailändskorna hur man lagade till svensk mat, om inte annat så kunde jag läsa på paketen och förklara åt dem. Vissa svenskar jobbade på andra orter och kunde vara borta längre perioder med så under sommaren kunde jag sova över hos thaitjejerna en längre period för att hålla dem sällskap.

Vissa av thaitjejerna hade barn som de tog med och de umgicks jag med. Jag hjälpte barnen med läxorna ibland. Det är nog det jobbigaste med mitt liv. Att mina föräldrar aldrig kunnat hjälpa mig med läxor. Visst pappa kunde sitta och traggla glosor med mig när jag skulle lära mig stava. Grundskolematten kunde han också, han är grym på matte min far. Geografi var vi båda rätt bra på (efter att ha suttit och tittat i kartböcker sedan jag var liten och han hade besökt ”nästan alla länder i heeela världen” –ni anar nog att jag var rätt så naiv när jag var liten ändå).När jag sedan kom till högstadiet så hade jag redan gått förbi mina föräldrar, NO och SO kunde de inte. Jag minns en gång när jag frågade en farang en fysikfråga (måste varit något med tyngd eller kraft, han meckade mycket med bilar så jag tänkte han kunde). Mamma blev lite ledsen för att jag inte frågade henne och tyckte jag kunde fråga henne utifall hon kunde, jag tyckte det var dumt eftersom hon inte ens skulle kunna frågan men jag ställde den ändå. Precis som jag visste att det skulle bli så förstod hon inte frågan och blev lite ledsen över att hon var så dum i huvudet… Hon hade det inte lätt, även om hon kanske ville vara mer inblandad i mitt svenska liv så fanns där begränsningar hon inte kunde råda över. De thailändskor jag träffat på som fått barn med faranger har exakt samma problem.

I vart fall, under min tid som tolk så var det en massa privata saker som skulle översättas, hon ville berätta om sin familj. Han ville veta och när han inte förstod så krävde han en förklaring. På något sätt så var det vår hemlighet eftersom jag kände ett förtroende i och med de berättade för mig. Vissa saker vet inte ens mamma eller pappa om. Jag var oerhört professionell, kanske var det därför jag blev rekommenderad?

Även om jag höll klaffen så måste jag tillägga: Det mesta diskuterar faktiskt thailändskor sinsemellan. Att de tumlar runt i sängen 1 gång i månaden eller 10 gånger om dagen samt storlekar på fallosar är ett otroligt hett ämne om (tack så mycket för mina hjärnskador). Jämförelser mellan farangen och thaimän generellt eller exet specifikt. Vardagssaker som bara måste diskuteras ”visst är det otroligt jobbigt när han tillåter att hans barn får peka med foten? Hade det varit i Thailand….”. Allt sådant diskuteras om man är i liten grupp (typ max 5). Är det bara två eller tre så är man mer privat och diskuterar vardagsproblem, bekymmer och dylikt. Är de i stora grupper så varierar ämnena kraftigt beroende på människorna, är där respektabelt folk så mer allvarligt snack och mindre tallung, är det eget folk så spårar det gärna ur.

Ibland är det nog svårt för thailändskorna att förklara för sina män. Att exet ringt för att någon gett honom numret och sagt en massa saker. Farangen som tycker att det är dumt, thailändskan som tycker att allt är hennes fel. Det är nog lättare för dem att berätta för de sina som mest troligt varit med om detsamma och förstår bättre. Sedan så kan de berätta lättare eftersom det är ett språk de behärskar. Ibland måste man bara berätta även om det så är någon som bara lyssnar men inte förstår, det är väl där jag kommer in, jag lyssnar, förstår inte men jag lyssnar sen håller jag klaffen. Thailändskor, lyssnar, berättar om liknande som hänt dem, ger råd och sen kanske det sprids vidare. Svenskar lyssnar, kräver förklaringar och lyssnar, ibland förstår de ibland förstår de inte, ibland förstår de bara fel… Mamma ringer rätt ofta bara för att hon måste berätta för någon, det är nog typiskt thailändskt att berätta om sina problem.

Svenskar å andra sidan berättar inte sånt som är privat för andra. Ibland får någon för sig att berätta något för mig och säger ”berätta inte för henne nu”, det är oerhört sällan men det händer. Jag vet oftast alltid mer om henne än om honom. Därför kanske jag har lättare att förstå thaifolket än farangerna på det sättet, jag förstår men håller inte alltid med.

[gosatta]

äntligen har det blivit en “story” utav det! intressant läsning, får massa impulser att kommentera/ifrågasätta en heldel, men det är ju fortfarande ett barn som talar så ska bli intressant å se vem du blir när vi får läsa om dig bli äldre 🙂

ps.
riktig svensk mat läser man inte på kartongen hur den görs 😉
ds.

pss.
jag kunde inte hålla mig 🙂
dss.

[KillerRacer]

@gosatta wrote:

äntligen har det blivit en “story” utav det! intressant läsning, får massa impulser att kommentera/ifrågasätta en heldel, men det är ju fortfarande ett barn som talar så ska bli intressant å se vem du blir när vi får läsa om dig bli äldre 🙂

ps.
riktig svensk mat läser man inte på kartongen hur den görs 😉
ds.

pss.
jag kunde inte hålla mig 🙂
dss.

Jag är hemsk jag vet… det var dock främst såser jag läste. Sedan måste man ju börja någon stans….
Tänk alla stackars svenskar därute som nu tvingas äta svensk mat man läser på kartonger hur de tillagas…
Kan dock tilläggas att jag numera kan laga mat liiite bättre än förr (ni slipper tycka synd om min kille med andra ord)

Du kan la skicka pm om du känner för det så kanske jag får chans att förklara?

[gosatta]

jag ska försöka hålla mig storyn ut, men blir jag för ivrig så skickar jag ett PM 🙂

rolig läsning!

[KillerRacer]

@gosatta wrote:

jag ska försöka hålla mig storyn ut, men blir jag för ivrig så skickar jag ett PM 🙂

rolig läsning!

Gör det du, dock kanske storyn aldrig tar slut? Jag lever ju än…

[KillerRacer]

Del 17 -Min historia från början III

Jag var rätt så sen med att dricka sprit. Jag var inte nykterist, tyckte bara att man hade så mycket mer roligt utan sprit, om inte annat så var det mindre bekymmer. Nu dricker jag då och då. Jag tror mig ha en rätt så bra syn på sprit: spriten kan skapa oerhört mycket bekymmer!

Efter att ha växt upp med alkohol på thailändskt vis så undrar jag om thailändska barn någonsin får ett svenskt barns perspektiv på alkohol. Mina jämnåriga vänner, alla små fjortisar och de flesta studenter dricker tills de stupar, skryter vilt och blankt om hur fulla de var. Yeah right, hur full då? Dessutom tenderar ju fjortisar till att dricka mer än de tål utan att ta sig en funderare på konsekvenserna.

I Thailand så har man en förmåga att se andar och ting överallt. Ni har väl säkert hört talas om spökena i Thailand. Det finns en massa olika. Jag tror att om spöken finns så är de flesta snälla. Jag tror mycket väl att den gamle kommer förbi då och då och tittat till oss. Det går förvisso mot min syn på livet efter detta men ändå… Varför inte? Jag kan ju ändå inte bli överbevisad…

Jag, liksom alla andra kusiner, sprang ofta till butikerna hemma i byn och köpte sprit och cigaretter. Förvisso köpte jag det mer sällan än kusinerna men det hände, ju äldre jag blev ju oftare blev det att jag vägrade. Den thailändska synen på alkohol är tydligen att det är normalt att männen dricker och de ursäktar männens drickande med att de jobbat hårt. Mina släktingar tyckte jag var oerhört “elak” (elak var väl till att ta i men dum) som förvägrade mina morbröder en belöning efter hårt arbete eller en stund att bara ha lite kul. Särskilt i och med att de som inte bor i byn kanske inte kommer förbi så ofta och då vore det dumt att stå i vägen för bröder som skall umgås lite.

Mina morbröder dricker då och då. Andra män dricker mer, andra mindre. Andra blir mer våldsamma i samband med sprit, andra mindre. Ibland är det i samband med fester bara för att ha kul, ibland är det när de inte har något att göra, liksom för att dränka sina sorger och bekymmer. Alltmer sällan efter ett hårt dags arbete, de börjar bli för ordentliga för det efter senaste incidenten. Mina morbröder har några fula andar i sig säger släkten. De tar över när de börjar dricka. Mina morbröders andar är någon sorts djur. Det är när mina morbröder är som fullast de där onda andarna kommer. Det är då min morbror kan få för sig att den fru han älskar så mycket är värdelös, hade hon inte varit så korkad så hade hon haft ett jobb som alla andra av hennes systrar (som tydligen ska jobba i Bangkok). Hon har funderat på att ta sitt pick och pack ett antal gånger och sticka till sin mamma, men hon är snäll som stannar för när han slutat dricka så försvinner de där fula andarna och han blir normal igen. Det är när de är som fullast de där onda andarna kommer. Det är då två bröder som jobbat sida vid sida på en bit mark kan få för sig att den andra är oerhört lat och borde gjort mer. Det är då de blir våldsamma och en, ibland båda, hamnar på sjukhus.

Dessvärre så växer mina kusiner upp mitt ibland allt detta. Springa och köpa sprit, annars får de stryk. Pengarna kanske de kunde ha sparat till annat eftersom pappa inte har något jobb för stunden. Och sjukhuspengarna kunde man i vart fall sparat till annat bra mycket bättre.

Mina kusiner började smaka sprit på riktigt redan i tidig ålder, det är tydligen vanligt på landsbygden. Det finns tydligen en lag i Thailand som liknar vår åldersgräns för köp av alkohol och cigaretter men vem bryr sig i en by där barnen som köper lika gärna är dina syskonbarn eller åtminstone kusinbarn? Den stora fördelen är väl att de som säljer ut har koll på vilka barn som köper eftersom de oftast går hem till föräldrarna sedan för att vara med på festen (även om de själva kanske inte dricker). Så de barn som köpt sprit för egen del blir påkomna rätt så snart. Kontentan är att det är nog mer troligt att barnen nallar lite ur flaskan snarare än köper till sig själva.

Jämförelse mellan de båda ländernas alkoholkonsumption så:
I Sverige blir farangerna bara lite jobbiga, springer runt och taffsar och kysser fel tjejer för att sedan få en riktig smäll av sin egen. I Thailand så hamnar folk ibland på sjukhus och svävar mellan liv och död.

Om de svenska fjortisarna förstod detta så kanske de fattade hur farligt alkohol var. Thailändska barn ser nog redan i tidig ålder vad alkohol kan göra. Men växer man upp med det som mina kusiner så blir det förr eller senare vardagsmat och är något som är oerhört normalt för dem.

[KillerRacer]

Del 18 -Min historia från början IV

Jag har tidigare sagt att jag nog aldrig kommer välja en thailändsk kille. Det har sina kulturella anledningar snarare än något annat.

Av alla de referenser jag känner till vad det gäller en thailändsk mors val till sin son skulle jag verkligen inte passa in. Jag är ingen uppassare, jag tycker min kille ska vara självständig och klara sig själv medan en thailändsk svärmor nog tycker att jag borde ta bättre hand om hennes son. ”Nehe, har du inte ätit sedan igår bara för att jag jobbat, synd för dig” skulle nog mycket väl kunna vara något jag skulle kunna säga. Jag tror helt enkelt inte att killar är så helt handikappade bara för att de har en lång sak mellan benen…

I Thailand förväntas mannen vara den stora inkomstbringaren medan kvinnan sköter hushållen och bara hjälper till (även om båda kanske jobbar lika mycket). I de lägre klasserna förväntas kvinnan ”hålla käften och tiga” när mannen talar och hon talar inte annat än om hon blir tilltalad –det är förvisso inte så det fungerar men det är så det förväntas vara. Kvinnan skall laga maten och servera den till sin man som jobbat hela dagen. (Notera återigen att hon kanske jobbade med honom men det är det ingen som bryr sig) Om kvinnan inte gör som hon blir tillsagd så är det okej för mannen att smälla till henne. (Vad lagen säger har jag ingen aning om men om det finns en lag mot hustrumisshandel så är det då få jag känner som följer den) Allt detta strider oerhört mycket mot vad jag blivit uppfostrad med. Jag har lärt mig att kvinnan minsann skall bidra med lika mycket som mannen vad det gäller inkomst, mannen ska bidra lika mycket i hushållet, en tjej skall behandlas med respekt och endast värsta typen avskum slår sina tjejer. Det är dessvärre det thailändska sättet de thaikillar som kommit Sverige när de varit äldre har (typ minst 15), i vart fall av de jag träffat. De som bott i farangland sedan de var små är ju mer svenskar i sättet och delar mina värderingar men det är ju en annan femma.

Sedan är det en sådan sak som att hjälpa släkten ett problem jag kan tänka mig vara ett stort hinder. För det första tycker ni väl att nu är jag dum eftersom många av er hjälper tjejens familj lite på något sätt. Själv har jag ju haft en släkt som haft oerhört stora förväntningar på mig eftersom jag fått en chans som ingen annan i släkten fått. Jag har det bättre än de har och de vet det. Det räcker med det tycker jag, jag behöver inte dubbel så stor press. Nu för tiden klarar min släkt sig själv, de har det tufft men det går runt för dem i vart fall och vissa har det tom ganska bra. Tänk om min thailändske kille skulle komma ifrån samma område som jag med samma bakgrund som mina kusiner, kanske hans släktingar är i oerhört stort behov av hjälp för att överleva. Dels hade de nog tyckt att iom jag hade det såpass ”bra” ställt så borde jag hjälpa dem, min släkt å andra sidan hade kontrat med att jag borde hjälpa mina egna snarare än andras (även om de har så de klarar morgondagen). Ni förstår konflikten? Det är absolut inget jag önskar hamna mitt i.

Ett annat problem är väl det faktum att thailändska män tenderar att kunna dra när det bäst passar dem. Dessvärre händer detta oftast i samband med första barnet (börjar hända mina kvinnliga kusiner nu) och att stå där själv med ett barn att försörja är lagomt kul. Det är även en av fördelarna thaitjejerna anser finnas med faranger. Faranger tar oftast hand om sina barn även efter skilsmässa (delad vårdnad etc) om inte annat så blir de försörjningsskyldiga eller vad det nu heter. Thaimännen kan bara dra och då står man där ensam och får försöka försörja ungen ekonomiskt och ungen kanske aldrig någonsin ser sin far igen. Om inte annat så kanske man får en rik thaiman som med alla medel försöker få ensam vårdnad om ungen och man skjälv aldrig ser ungen mer…

Sist och allra minst så tycker jag inte om det asiatiska utseendet på killar. Jag vet inte exakt vad jag inte tycker om, men jag föredrar det västerländska utseendet på mina killar.

Det är oerhört mycket spekulationer men att själv leva i en kulturkrock innebär att jag dessutom vet när man inte bör försöka skapa fler problem. Hade jag varit kille hade det varit lättare, men eftersom jag är tjej så innebär de kulturella skillnaderna oerhört mycket mer.

Det finns kanske mer att tillägga inom detta ämne, i sådana fall återkommer jag. Annars ställ frågor om ni inte hänger med.

[ronoh]

Jag har thailändsk flickvän som är uppvuxen i Thailand, jag måste säga att jag känner mig ganska hårt hållen när det gäller diska och laga mat. Hon kan inte laga mat hon har aldrig lärt sig det. Det har alltid varit hennes stora syster som stått för matlagningen. Hon brukar också slå mig titt som tätt. När jag tex ställer en dumfrågor. Hon är en nästan en halvmeter kortare än mig så jag behöver ju inte hamna på sjukhus när hon slår mig.

Jag känner inte att hon har tagit till sig den delen av kulturen riktigt, men det var kanske det jag föll för. Hennes icke så thailändska tänkande.

När vi träffades så förväntade hon sig dock att jag någon gång skulle vara otrogen mot henne. Hennes tidigare pojkvän hade varit otrogen mot henne, Nu efter 4 år så har hon börjat släppa det synsättet. Jag har varit trogen, och hon skulle lämna mig direkt ifall jag misshandlade henne eller var otrogen. Vad gäller hennes thailändska väninnor som bor kvar i Thailand, så stämmer det du säger om misshandel och hur man accepterar att männen får vara som svin mot sina respektive. Det kan inte vara lätt, men det skulle nog inte vara så lätt för en thailändsk man att komma till sverige med dom idealen. Hade ju förr eller senare slutat upp i fängelse.

Tack för en bra story killerracer…. :hi: :hi: :hi: :hi:

[KillerRacer]

Del 19 -Min historia från början V

Som ni kanske förstår från mina två tidigare inlägg så kom jag in i tonåren högst medveten om vad jag ville och inte ville. Jag hade sett exemplen på alla fel som kunde begås och önskade inte göra misstagen.

Jag var nog otroligt lätt att hanteras med som barn och in i tonåren, jag ville helt enkelt inte göra min omgivning besviken. Som liten var jag bara den där släntaren som gick mellan rummen och var bara ”där”. Jag ställde inte till problem eller något utan jag satt mest och bara lyssnade och såg till att inte vara ivägen, ibland såg jag till att kunna vara till nytta. Ibland blev jag även hetaste topicen när folk skulle ta reda på hur smart jag var. Jag kunde mer än vad som förväntades antar jag, förutom skolan så läste jag ju mycket. Jag minns när jag som 10 år skulle försöka ge mig på vuxenversionen av Ali Baba och de 40 rövarna som mamma hittade på biblioteket. Hon hade ingen aning om vad det var för bok men omslaget var fint. Det var faktiskt en bra bok, fram tills de började halshugga varandra och stycka kroppar… På klassresor fördrev jag oftast bussresandet genom att läsa en bok eller om jag köpte en Aftonbladet eller någon annan tidning vid första bästa kiosk. Jan Guillous ”Vägen till Jerusalem” läste jag ut som 11-åring på tåget hem från klassresan som gått till Stockholm, detta medan alla andra klasskompisar sprang runt till toa och spydde…(De blev otroligt åksjuka och därmed otroligt tråkiga) Att läsa vuxenböcker var inga problem, snarare ett sätt att undvika att ha tråkigt. Ibland fick jag någon bra bok av farangerna som de tyckte jag borde läsa, om inte annat var det tur till bibblan lite då och då. Jag läste morgontidningar med, debattsidor var kul och sedan kunde jag och pappa sitta och diskutera vissa händelser som stod i tidningarna. Så ni förstår nog att alla tyckte jag var oerhört smart. Själv tycker jag bara att jag hade det liv som krävdes för att bli sådär smart som de tyckte jag var. Läsning uppmuntrades och ALLA ville jag skulle läsa så visst läste jag och tack vare en hjärna som har otroligt många minnesceller så kom jag ihåg det mesta jag läste.

Den största skillnaden mellan mig och mina jämåriga tror jag nog att jag var otroligt vuxen till mitt sätt. Faranger pratade till mig som om jag var smart och på en vuxens nivå, jag var inte som mina jämnåriga som man annars daltar med, särskilt inte om jag var den som skulle hjälpa dem fylla i alla viktiga pappren för att få deras älskade till Sverige! Thailändarna tyckte jag var smart men att jag fortfarande var ett barn och de äldre tyckte därmed per auto jag inte visste något, trots det kunde de ändå komma och be mig fylla i viktiga pappren… (Ni förstår, jag var oerhört förvirrad av dubbelbudskapet)

För att påpeka: folk runt mig hade nog ingen aning om huruvida jag var smart eller inte . Jämfört med dem så var jag nog det (de flesta hade hoppat av skolan i otroligt ung ålder men de kunde allt om världen, jag kunde rabbla upp faktan). Det hjälpte nog oerhört mycket att jag hade lätt för att lära samtidigt som jag för länge sedan slutade vara ett litet barn utan kunde allt som var av vikt vad det gällde pappersgöra och om förhållanden. Alla faktorer ledde till omgivningens syn min smarthet, det hade inget att göra med vad svenskar egentligen klassar som smarthet, jag var bara smartare än min omgivning men behövde för all del inte ha varit smart.

Jag var då en självsäker tonåring när jag skulle byta till högstadiet och sedan vidare till gymnasiet. Man kan inte bli annat om man mer eller mindre hela sitt liv fått uppmärksamhet för att man är smart eller ens för att man bara existerar. Ibland kände jag mig som apan i buren, otrolig stor attraktion bara för att man gör normala saker.

Trots att jag var självsäker så var jag samtidigt oerhört medveten om mina brister. Jag var min största kritiker och såg till att jag inte tappade verklighetsbegreppet totalt. Det är ju otroligt farligt om man är självsäker och ingen någonsin bromsar en. Mina föräldrar ville att jag skulle bli det mesta som gick att bli, själv satte jag gränserna utifrån det jag ansåg var realistiskt. Det var väl mitt största problem som tonåring, att ALLA ville mer än jag. Jag kanske ville, men ibland var det bara att inse att det inte går och sedan förklara för alla andra att det går inte eftersom det inte är realistiskt. Jag kan på rak arm ta upp exemplet som att bli tolk. Jag pratar Thai samt en hel del andra språk. Jag skulle mycket väl kunna tolka och jag har hjälpt vuxna i min omgivning genom att tolka mellan dem MEN det största problemet är att jag inte fungerar i formella miljöer eftersom jag aldrig lärt mig thailändskan på en formell plan. Jag kan inte skriva och läsa på thai. Jag skulle kunna försöka lära mig i efterhand men det blir inte samma sak och jag har redan fått in en vana med språket som inte är lätt att tas bort. Jag skulle bli som min mamma när hon skriver på svenska, en hel del konstiga stavfel som man helt enkelt inte fattar. Och SÅ bra thai pratar jag ändå inte! (Har ni hört döva prata? Sådär låter jag i en thailändares öron) Att förklara allt det där för människor som tror att jag är så fantastisk bara för att jag kan saker bättre än dem är oerhört svårt. Man vill ju inte göra folk besvikna samtidigt som man själv måste inse var gränserna går.

Eftersom jag visste att alla vuxna i min omgivning tyckte att jag var smart så levde jag upp till den rollen och levde ett smart tonårsliv:

Att byta skola och skaffa nya vänner som tillhörde nästa steg i livet innebar en hel del analyserande. Om man hänger med grupp A som är populära så innebär det en hel del ”fatal fail”. Grupp A diskuterar bara smink och partajer och oddsen för att de flesta innan årets slut redan hunnit göra barnövningar är stor, sånna vill inte jag umgås med. Grupp B som anses som udda människor är det inget fel på, de har bara andra åsikter, som kanske ibland inte överensstämmer med mina men kanske jag har fel. Så med hjälp av logiskt tänkande kom jag att umgås med de som var annorlunda, inte de som var omtyckta. Det passade mig som ville fortsätta vara anonym och inte känd som den där thailändskan i gruppen, jag var bara en i gruppen. Min thailändska bakgrund där folk skaffat sig föromar om mig bidrog till att jag kunde tackla alla dessa ”konstiga” människor eftersom jag själv visste den hårda vägen att man aldrig ska tro på vad andra säger om andra… Mitt ego innebar även att jag inte behövde skolkamraternas uppmärksamhet för att veta att jag var omtyckt, jag fick nog av den bekräftelsen från vuxenvärlden. I grupp B kom jag att träffa människor som lärde mig att vara den där som kunde provocera med diskussioner, dvs ge upplopp för allt jag inte fick säga till farangerna i vardagsrummet och thailändskorna i köket. Vi snackade förvisso aldrig om faranger och thailändskor utan om andra livsviktiga ting. Jag tänkte mycket och ibland tänkte jag helt enkelt högt och mina vänner fick ta smällarna.

Innan klassresor kunde min far säga ”Du vet vad killar vill, förstör inte din framtid. Använd kondom”. Han la inte till det där snacket om blommor och bin och alla ”du får inte” utan en mening räckte gott och väl tyckte han. Morsan å andra sidan var typen som JÄMT använde sig av ”du får inte” och ”det är inte bra”, en massa tjat med andra ord. Ni kan ju tänka er själva vad ni helst lyssnar till… I vart fall: Jag gick till ungdomsmottagningen i god tif före klassresan och hämtade ut en kondom som jag hade med mig, jag gav bort den ett par år senare till någon som var i desperat behov av en. Jag visste från mina barndomserfarenheter att man som tonåring absolut inte vill ha barn. Jag ville mer med mitt liv än att rota mig, få en unge på halsen. Jag hade sett mina kusiners liv för att inse att man gör ett åtagande när man väl börjar barnaskapandet, om inte annat så är det otroligt synd om mormor som ska behöva ta hand om ens misstag. Så jag var väl medveten om åtaganden och det var åtaganden jag inte ville ha som tonåring och åtagande jag ännu som 22-åring inte vill ha. Jag vill vara fri och kunna leva mitt liv som jag vill ett tag till. Jag har alltid varit högst medveten om mina föräldrars uppoffringar för min skull, aldrig kunna vara i Thailand hela vintern eftersom JAG måste gå i skolan, aldrig kunna göra dittan och dattan för man har en liten släntis med sig. Att alltid planera saker och ting, ja, barn passar inte in i mitt liv. Och jag ville annat än att som tonåring stå där med för mycket att behöva ta hänsyn till. Och jag kände då absolut INGEN tjej som fått ett barn och sedan skaffat sig en ny kille (som inte var farang) så att bara ha en enda kille som tonåring kändes otroligt mycket som slöseri på möjligheter. Jag visste helt enkelt att det var dumt att bränna sina broar för tidigt och jag behövde inte kondomen men det fanns någon som tänkte bränna sina broar men jag gav honom en flotte utifall att…

Jag passade mig för alkohol efter att ha vittnat mina morbröders urspårningar och trots påtryck från vänner så började jag dricka när jag var redo och inte för att det var coolt eller något. Jag hade nog egentligen klarat mig hela livet som nykterist men jag vill inte leva ett tråkigt liv bara för att vara smart, en god drink sitter inte fel men oftast räcker det med en. Jag orkade dessutom inte med att skapa problem för mina föräldrar, jag förstod redan att mitt liv var oerhört bevakat från alla håll och kanter och en scen som involverade alkohol var det sista jag ville ha.

Så, visst har mitt liv bidragit till att jag gjort kloka val. Jag har även gjort en hel del dumma, men inga fatal fails, än i vart fall…

[KillerRacer]

Del 20 -Min historia från början VI

Att det blev min sista resa till Thailand berodde på en hel del faktorer. När jag gjorde den så var jag inte medveten om att det var den sista jag skulle göra på länge. Jag anade förvisso att det skulle bli den sista på några år men att det skulle dröja nästan tio år var inget jag räknade med.

Pga otroligt många tragiska händelser, bl.a. kusiners hastiga bortgång, så åkte min mamma till Thailand väldigt mycket under en viss period. Jag och pappa blev kvar i Sverige eftersom jag inte kunde vara borta från skolan. Skolan gav förvisso dispens för sådana här tragedier, särskilt på grund av omständigheterna (jag lägger inte upp på forumet exakt vad det var men det var otroligt mycket som hände och minst lika mycket strul, thank you Mr Murphy!). Mamma skulle vara borta länge och i ett beslut tillsammans med mina föräldrar ansåg vi att det som var gjort var gjort, att jag dessutom skulle tappa i skolan och förstöra mina framtidsplaner pga allt detta vore helt enkelt onödigt. Dessutom var det lättare för mamma att ta itu med saker utan att jag och pappa skulle vara i vägen. Så mamma kom att åka till Thailand mycket och jag och pappa fick inte följa med. Det slutade med att när jag väl fick tid och råd att åka så kunde inte mamma åka (hon hade ju åkt så mycket) men eftersom jag skulle få svårare att komma undan från skolan så jag fick åka själv.

Väl i Thailand så hade det förflutit lite mer än ett år, kanske närmare två år, sedan sist och pga senaste tragedin så hade mycket förändrats inom släkten, folk jag kände var helt enkelt borta och de som fanns kvar levde sina liv. Även byn hade förändrats eftersom man några år innan hade fått in någon hjälporganisation till byn. Jag tror det var en fadderorganisation eftersom mina mostrar och morbröder förklarade att mina kusiner numera har en farang som sponsrar deras skolgång, ett orosmoln mindre för dem. Det bästa med den nya moderniserade byn var att det fanns mobiltelefoner i flera hem och telefonkiosker i varje hörn, Internet var på g till byskolan, Internet caféer fanns det rätt mycket av inne i stan problemet var att hitta dem. Ni förstår nog att jag verkligen MÅSTE ha tillgång till Internet numera, nörd som jag är men då var det inte lika illa men jag behövde Internet varannan, var tredje dag för att inte bli helt sinnessjuk.

Alla andra år hade jag verkligen tyckt om att vara i Thailand, hade mycket att göra medan småkusinerna var i skolan och på kvällarna lekte vi. Det var helt enkelt en underbar barndom att spendera i Thailand. Det året var annorlunda. Jag kände mig oerhört ensam, verkligheten hade kommit i kapp. Kusiner som var döda. Mina bröder som inte längre bodde kvar, de hade blivit stora och flyttat ut från den gamle med sina föräldrar för att inte vara i vägen. Andra släktingar som var i Bangkok eller någon annan ort för att jobba. De levde sina liv och jag hade levt mitt liv.

I byn och främst inom släkten hade man berättat historier om mig och målat upp en bild som inte alls var lik verkligheten, även detta kom efter alla dessa år att bidra till att resan än blev jobbigare. Det var jobbigt att träffa, för mig okända människor, som ville ställa alla frågor, de flesta exakt samma frågor som ställdes varje gång jag var i Thailand, och sedan upprepa exakt samma svar varje gång. Det var även jobbigt att lyssna på alla klagolåtar som fanns. Hur den ene efter den andra prompt skulle berätta om hur dåligt ställt de hade det och undrade om jag eller min mor kunde hjälpa dem genom att ta dem till Sverige. Ibland fick jag träffa någon kille som de nog ville försöka para ihop mig med. Själv ville jag vara med släkten, alltså de som är barn och barnbarn till min mormor och morfar samt deras respektive till släkt hörde även grannfamiljerna och familjer till de barn jag lekt med. All annan släkt betydde ingeting, de var trots allt främlingar för mig. I mitt fall var inte blod tjockare än vatten.

Jag började även inse hur sjyssta vissa av mina släktingar egentligen var. Föräldrar till mina bröder som skrapade ihop 20 bath till en guay thiew min första dag i Thailand eftersom jag hade berättat för en moster och verkligen tjatat om att jag skulle ha guay thiew så fort jag kom till Thailand. Föräldrarna tyckte helt enkelt att visst ska deras minsting (så kallade de mig, jag var deras ”lok sao la”, lillflicka) ha guay thiew om det är det hon vill ha. Själv tyckte jag mest det var dumt, jag gillade gesten men kände mig otrolig dum. 20 bath för dem var mycket pengar, mina bröder tjänar ett par hundra bath om dagen en bra dag genom att köra samra, ibland tjänar de ingeting alls och allt ska de sedan dela på sinsemellan. Själv hade jag en fin resecheck och ett visakort som gick till föräldrarnas bankkonto så jag hade pengar. Dock var det mycket strul med banken det året men om än det var strul så hade jag i vart fall pengar för att betala för mig utan att leva på andra. I vissa perioder var det så mycket strul att jag faktiskt fick låna pengar av släktingar för att ha några pengar alls. Jag tyckte det var onödigt att vara en belastning för mina släktingar iom jag visste de hade det svårare än mig ekonomiskt, själva tyckte de att iom minstingen var hos dem så skulle hon ha det bra och definitivt det bästa av allt de kunde erbjuda. Det blev fest, en massa thaimat som släkten fixade till, de betalade inte något men de gjorde sig besväret för att fixa till maten. Färsk bambu från vår egen skog, fisk från vår egen damm och dittan och dattan som släkten själva hade odlat och fixat med. Det kallar jag riktig mat det!

Ibland fanns fjäsk mitt i all idyllen. ”Kan jag få pengar till….?” var en oerhört vanlig mening. Min logik var, förutom att vara sjysst mot de som lånade mig pengar var även att vara sjysst mot de som hjälpte mig. Om jag åt mat hos någon eller använde någon till något så var det självklart att de skulle få en slant om de bad om det. T.ex. köpte jag en storpack tvättmedel till någon av kusinernass familj i och med de tvättade kläder åt mig. Mina kläder var en obetydlig andel av deras tvätthög men de hade inte behövt tvätta åt mig och jag slapp så jag tyckte det var en fin gest att åtminstone betala knappt 100 bath för tvättmedlet som skulle räcka ett bra tag åt dem. Jag köpte alltid med mig något att tillaga om jag skulle äta hos mina bröder så att vi alla fick något speciellt och jag fick då maten som jag ville äta, för det tillagade de maten så att jag slapp plus jag fick sällskap. Det var inte mer än rätt tyckte jag att ha med mig, att betala för mig och allt det där. Dessvärre stack det i ögonen på vissa andra. En del av mina kusiner bodde i andra byar runtom och kom då och sov över under helgerna. Vissa gånger kändes det som rentav löjligt men för att få umgås med kusiner som bodde på andra sidan changwatten så krävde mamman att jag skulle ge barnen en viss summa till resepengar eftersom bensin/bussresa kostar. På något sätt gick jag med på det, det fanns logik i det hela tyckte jag då. Värt att poängtera är väl att mamman är gift med min morbror så det blir ingift släkting. Att ingifta släktingar ibland ville ha tag på mina pengar kände jag av. Oftast svalde mina morbröder stoltheten och vägrade erkänna hur dåligt ställt det var medan deras fruar oftast klagade och de skulle definitivt klaga till mig. Historier om hur skolböcker försvinner på raster, hur de inte alltid har råd med pengar till skolmaten och så vidare. Sedan kom historierna om att ”vi” (dvs jag med mina föräldrars pengar) borde köpa dem en TV eftersom det var att tappa ansiktet var gång barnen sprang runt i byn och smygtittade på TV hos grannar och släkt. Det var oerhört mycket klagandes och absolut inget jag ville ta del av på min semester och vad tyckte de att jag skulle göra åt saken? Jag kunde onekligen förhindra något och jag var inte så rik att jag kunde försörja dem. Jämt och ständigt var det snack om att låna pengar, pengar som inte fanns att låna ut och pengar JAG inte hade råd att låna ut och det var inte upp till mig att bestämma. Mycket sånt tjaffs gjorde inte vardagen bättre.

Det värsta av allt var väl det faktum att de avundsjuka spred rykten om de andra. Det var oerhört mycket rykten som florerade och konstigt nog var det alltid de kvinnliga släktingarna som spred dem, de manliga var tysat och skötte sitt och lät mig sköta mitt. Alltid handlade det om pengar, om vem som ville vad med mina pengar och vem som mest lurat mig till att betala åt dem. Jag var förvisso ung, en tonåring, men jag var ju inte dum i huvudet så nog visste jag om det även om de inte trodde det. Man tyckte jag var smart men släkten visste att de andra släktingarna var sluga. Allt detta kunde man sitta och diskutera medan jag satt 2m bort och lyssnade och det var aldrig någon som pratade om mig som om jag fanns där när dessa samtalsämnen dök upp. Jag fick helt enkelt huvudvärk av hur de kunde hålla på.

Men det värsta av allt var inte att försöka sköta den ekonomiska biten utan att försöka hantera den stora förändringen inom släkten. Att inse att vi alla är något äldre än vi var sist gång jag var där. Att inse att mina bröder var vuxna och hade andra viktiga ting än att underhålla lillsyrran. De var då runt 30 och började intressera sig för det motsatta könet, stadga sig och bilda familj, vissa hade tom barn… De höll på med allt sånt som jag inte var ett dugg intresserad av just på den tiden. Aldrig förr hade minst 10 år i åldersskillnad känts som så mycket än just det året i Thailand.

Eftersom det inte fanns så mycket annat att göra i byn än att umgås med släkten så blev det så att jag vissa dagar åkte med till risåkern och tittade på medan de andra jobbade och eventuellt läste ut samma bok för hundrande gången eller så stannade jag kvar hos den gamle och satt och lyssnade på henne, ibland så gick jag till mormor och morbröder/mostrar som bodde där och underhöll dem och småttingarna. Dagarna var oerhört tråkiga så de gånger jag lyckades få loss någon släkting så att vi kunde åka in till stan var en oerhörd lättnad. Att bara tralla runt och köpa mat, ibland småsaker och framförallt den där timmen på nätcaféet. Har ni någonsin sovit över hos någon bekant? Tänk er att göra det otroligt länge och medan bekantingen jobbar, så kände jag mig i Thailand då. Jag var i mitt hus, det hus mina föräldrar byggt åt oss tre, men aldrig mer hade jag känt mig som om jag var gäst hos någon.

Det är otrolig skillnad med att bo i Thailand och att vara i Thailand på besök. Bor man där har man ett liv som man själv bygger, att vara i Thailand innebar för mig just det året att jag fick bygga mig en tillvaro som byggde på andras liv och varje liten sak jag ville göra innebar att jag störde andras liv. Jag var det där djuret som inte hade någon plats i ekosystemet. Det var oerhört jobbigt att inse, vi var trots allt släkt och de var glada att träffa mig, inte bara för mina pengar, men jag platsade bara inte.

Deras bild av mig var samma lilla tjej som de sett alla andra år, hon som levt i farangland och är och hälsar på –hälsa på var det ja! Hon som pratar minst fyra språk. Hon som har bra betyg i skolan. Men vad vet de om flickan som gillar att fiska, nörden som sitter och spelar datorspel och lyssnar på hårdrock och heavy metal. Vad vet de gentligen om mig? Samma sak går åt andra hållet, vad vet jag om dem? Jag vet vilka som är arbetsamma, vilka som vill åt mina pengar och vilka som inte är lika intresserade av pengar. Jag vet vilka som dricker för mycket och jag vet ungefär vilka yrkeskategorier de tillhör, husbyggaren, risodlaren etc. Men vet jag något om deras intressen? Vilka vänner de umgås med? Jag kan minnas att jag endast träffat 3 av mina bröders vänner på de över 10 gångerna vi varit i Thailand åren innan…

Allt det där insåg jag när jag satt och besvarade en massa dumma frågor om mig själv, mitt liv och farangland. Hur lite de förstår mig och även om jag förstår dem (insikten finns där) så är det otroligt lite jag känner mitt eget blod. Det var en ytterst obehaglig insikt.

[KillerRacer]

Del 21 -Min historia från början VII

När jag väl satte mig på planet tillbaka till Sverige var jag oerhört lättad över att slippa Thailand. Jag hade insett att jag klarar mig bäst utan Thailand och mina släktingar klarar sig bäst utan mig. Något jag egentligen anat innan jag åkte ner men något som var definitivt när jag återigen flög upp.

Att försöka förklara att mitt intresse av Thailand under tonåren var mer eller mindre noll var oerhört svårt. När jag dum nog att EN GÅNG förklara att jag tröttnat på Thailand för ett par av mammas thailändska väninnor som frågat varför jag inte åkte till Thailand så fick jag en utskällning och något som liknade att jag hädade. Man kan inte tröttna på Thailand om man är thailändare sade de och målade upp en oerhört fin bild av Thailand medan jag mest tänkte ”jaha, och varför i hvete bor ni i Sverige då?”.

Sedan förvånas jag alltid över att bli utdömd som hädare för att jag inte KUNNAT åka till Thailand. Jag menar, efter min senaste resa började jag gymnasiet och då kunde jag bara åka under sommarlovet och det är ju lagomt kul. Jullovet var extra korta och ibland sträckte sig kurserna även över jullovet så att man hade proven i januari, påsklov kunde jag bara glömma ALLTID låg där en massa inlämningar och prov på veckan efter påsklovet. Gymnasiet gav inte heller extra ledigt som de andra skolorna dittills gjort. Jag hade sommarjobb under somrarna med. När jag sedan flyttade hemifrån handlade det om nästintill samma saker: det finns inga lov på universitet! Att åka under jullov kan jag glömma, oftast åker jag till mina föräldrar efter 20e December för att kanske (stort kanske) fira nyår med dem och åka till Skåne den 1e och skriva en tenta den 2a, då förutsätts det att man mellan 20:e december och 2 januari pluggat. På somrarna har jag jobbat eller läst distanskurser och som tidigare sagt, lagomt kul att spendera sommaren i Thailand. De tyckte helt enkelt att man kunde åka 2 veckor eller något för att vara duktig och bara ha åkt till Thailand oftare (Förstod ni? Deras värld handlade om att jag var en dålig människa för att inte ha åkt till Thailand ofta nog). Att jag dessutom jobbat som en tok under terminerna för att få ekonomin att gå runt istället för sedvanliga studielån innebar även att jag ekonomiskt inte kunde åka till Thailand. När jag påpekade detta ansågs min mor vara en dålig mor eftersom det är hennes uppgift att se till att jag alltid har pengar och för mammas väninnor var det självklart att min mor skulle punga ut med 10k för att betala min resa till Thailand om jag vill. (Ni vet barn ska ta hand om sina vuxna, kritiken här låg i att när barnen fortfarande är barn så ska föräldrarna bistå dem med ekonomin tills barnen blir vuxna och först när föräldrarna blir lite gamla ska barnen hjälpa sina föräldrar) Att jag kände mig vuxen som 18åring för att ha flyttat hemifrån och ville ha min självständighet och klara mig själv brydde de sig inte om. Jag lärde mig snart att hålla klaffen och erkänna mig som en dålig människa!

Men tonåren var i vart fall jobbiga på det planet att jag hade totalt tröttnat på Thailand. Jag ville se andra länder, vilket jag även gjorde. Jag reste mycket inom Europa eftersom europaresor lämpade sig med mina ledigheter från skolan och det var oerhört kul att uppleva andra kulturer. Ibland jämförde jag länderna med Thailand. Jag insåg bl.a. efter min kroatienresa att Kroatien nog var oerhört lik Thailand under min uppväxt, precis innan turismen fått sitt grepp om det. Så Thailand var ändå något som fanns där under mitt tonårsliv fastän jag bara hade tappat intresset.

Resten av min omgivning förstod helt enkelt inte hur jag kunde tröttna på Thailand, eller ens att man fick… Jag menar HELA MITT LIV hade kretsat kring det där jvla Thailand. Alltid Thailand hit och dit. Alla mina föräldrars bråk, min uppfostran, vår umgängeskrets ALLT handlade om Thailand. Efter över 10 år av tjat om Thailand hade jag väl bara fått nog och det borde ändå vara rätt förståeligt! Vi hade inte heller sett några andra länder än Thailand och Sverige (och Norge iofs) förutom de vi mellanlandat i. Iofs min far hade sett ”nästan alla länder” innan jag och mamma kom in i bilden men det är han det. Sedan så skulle alla, precis ALLA snacka om hur underbart Thailand var (och sen kunde faranger tillägga ”är det inte förjävligt att….” där man bla påpekade hur de äldre bodde med i familjen etc och andra kulturella skillnader som ”förjävligt”). Att Thailand inte var underbart fanns helt enkelt inte i andras världar förutom min. Att man dessutom som thailändare hellre ville turista i andra länder och valde att spendera x antal andelar av en Thailandsbiljett till andra länder än Thailand ansågs även det som hädelse.

Att inte kunna berätta om mina problem på det planet när alla andra påpekade att det var dåligt att man inte åkt till Thailand på x antal år var rätt så jobbigt. Om jag gjorde det så förstod man inte och tyckte att jag var en hädare och sade att så kan man ju inte tänka. Detta är tydligen en helt vanlig kris bland barn som är antingen lok krungs eller flyttat till Sverige som ung, som jag. Många andra barn jag känner har sagt till mig att de ”ALDRIG kommer flytta till Thailand” och till och med ”Jag åker ALDRIG till Thailand igen NÅGONSIN” när de är i tonåren. Jag tror att de erfarit samma Thaitjat som jag…

Sedan var det problemet med släkten man aldrig kunde ta upp. ”Det är jobbigt när ’na kao’ hånskrattar åt mig när jag berättar att jag inte har pengar och frågar vad jag är för en farang som inte har pengar”. Att ens ta upp och berätta något sånt för en thailändska är ju bara dömt att bemötas med att man hädar… Att ens ta upp sådana personliga problem var inte möjligt och det var jobbigt, särskilt iom alla uppmärksammade ett problem som behövde förklaras på ett personligt plan. Hur i hvete tar man upp att folk har svårt att förstå en med folk som verkligen inte förstår en?

Och för alla er som hamnade i den svackan: Det är som jag tidigare sagt nog väldigt normalt att man gör. Man behöver nog en paus från Thailand.

[Herr Chang]

Hej KR,

Känner igen det du berättar om behovet att åka till Thailand. Fru Chang känner numera inget större behov, och åker nog hellre ut i Europa än till alla utsträckta händer bland thaisläkten. Tråkigt, men sant.

Tack för en intressant livshistoria!

Herr Chang har talat.

[KillerRacer]

@Herr Chang wrote:

Hej KR,

Känner igen det du berättar om behovet att åka till Thailand. Fru Chang känner numera inget större behov, och åker nog hellre ut i Europa än till alla utsträckta händer bland thaisläkten. Tråkigt, men sant.

Tack för en intressant livshistoria!

Herr Chang har talat.

Den här Fru Chang låter som en oerhört intressant kvinna för mig att träffa som inte känns som alla andra av de jag hittills träffat. Törs man fråga hur länge Fru Chang bott i Sverige? (jag menar nog, törs du svara eftersom jag redan frågar…)

Måste tillägga att efter att ha tittat genom era bildtrådar att denna Fru Chang även ser otroligt ung ut (för att citera killen: “Hon ser ju yngre ut än dig tom!” :pale: )

[Nille]

WoW! Detta blir ju bara bättre och bättre ju!

Hur länge var du i thailand den där gången? Lät som en livstid ungefär!

Jag känner igen mycket av det du beskriver ändå har jag bara tillbringat 3-5 dagar ute i byarna år gången. Vi brukade besöka frugans familj i Soidao typ var 2-3 månad. Ibland drömmer jag om att bo där men det vet jag att jag inte skulle fixa. För tråkigt och för mycket skitsnack.

Har du provat på Bangkok ordentligt någon gång?

En helt annan värld! I love!

Efter din historia känner jag mindre och mindre drag någon annanstans.

[Herr Chang]

@KillerRacer wrote:

@Herr Chang wrote:

Hej KR,

Känner igen det du berättar om behovet att åka till Thailand. Fru Chang känner numera inget större behov, och åker nog hellre ut i Europa än till alla utsträckta händer bland thaisläkten. Tråkigt, men sant.

Tack för en intressant livshistoria!

Herr Chang har talat.

Den här Fru Chang låter som en oerhört intressant kvinna för mig att träffa som inte känns som alla andra av de jag hittills träffat. Törs man fråga hur länge Fru Chang bott i Sverige? (jag menar nog, törs du svara eftersom jag redan frågar…)

Måste tillägga att efter att ha tittat genom era bildtrådar att denna Fru Chang även ser otroligt ung ut (för att citera killen: “Hon ser ju yngre ut än dig tom!” :pale: )

Hej KR,

Fru Chang tackar för komplimangen och jag törs väl säga att hon är 38 år gammal och jag är 50.

Hon har bott i Sverige nästan fyra år, och det lär bli minst tio till enligt hennes plan. Pension i Thailand vid ungefär 50… ett enkelt hus i Isaan och ett något lyxigare i Chiang Mai ska det bli när pengar är ihopsparade. Och till skillnad från nu sabai sabai med ett hembiträde som städar, tvättar, handlar och lagar mat. Jag är riktigt stolt över fru Chang som kan planera på så lång sikt!

Herr Chang har talat.

[KillerRacer]

@Herr Chang wrote:

Hej KR,

Fru Chang tackar för komplimangen och jag törs väl säga att hon är 38 år gammal och jag är 50.

Hon har bott i Sverige nästan fyra år, och det lär bli minst tio till enligt hennes plan. Pension i Thailand vid ungefär 50… ett enkelt hus i Isaan och ett något lyxigare i Chiang Mai ska det bli när pengar är ihopsparade. Och till skillnad från nu sabai sabai med ett hembiträde som städar, tvättar, handlar och lagar mat. Jag är riktigt stolt över fru Chang som kan planera på så lång sikt!

Herr Chang har talat.

Jag berättade det för killen, alltså att fru chang är 38 och inte alls 20 och då kläckte han ur sig det där… Att han sen såg ut som denna smilisen kan man väl säga annat om: :blackeye:

I vart fall, det är “konstigt” att fru Chang redan efter 4 år har alla dessa konstiga idéer som normala thailändskor tydligen inte har (eller ens får ha) men det är väldigt beundransvärt imo.

Nille: Det var drygt 2 mån (Ett sommarlov, sade inte jag det någonstans? :scratch: ) men kändes verkligen som en livstid.
Bangkok är inget för mig. Jag gillar storstan men Bangkokluften kväver mig. De enda gångerna jag varit i BKK har varit om ambassadtjaffs, som knutpunkt för bussresor till turistort samt det där obligatoriska stayet ett par dagar innan vi ska flyga tillbaks till Sverige och Bangkokluften lockar helt enkelt inte. Man kan typ få Bangkok i miniformat överallt annars känns det som… (Annat är det än Sverige där städerna släcker ner redan vid 6!) Sen alla dessa jobbiga turister!

Jag skulle kunnat tänka mig att bo i en by, det är mysigt med släktingar runt en men som sagt det finns ju en hel del problem kring det med. I mitt fall behöver jag ha lagomt avstånd till släkten men allting som är närmare än närmaste stan känns som för nära, om ens det är tillräckligt.

[Nille]

För de flesta tar det tid att lära sig älska Bangkok.

När jag bodde i Pattaya under 2 år (92-94) bävade jag för bangkokutflykterna (handla prylar som skulle säljas). Ville bara därifrån.

Flyttade till bangkok sedan 96 och det vart bara bättre och bättre även om det tog ca 6 månader att börja gilla staden. Och du vet – byarna finns där när du behöver dem…

Bangkok om man måste jobba annars kanske andra ställen är bättre för boende (phuket, hua hin, pattaya, chiang mai).

[KillerRacer]

@Nille wrote:

För de flesta tar det tid att lära sig älska Bangkok.

När jag bodde i Pattaya under 2 år (92-94) bävade jag för bangkokutflykterna (handla prylar som skulle säljas). Ville bara därifrån.

Flyttade till bangkok sedan 96 och det vart bara bättre och bättre även om det tog ca 6 månader att börja gilla staden. Och du vet – byarna finns där när du behöver dem…

Bangkok om man måste jobba annars kanske andra ställen är bättre för boende (phuket, hua hin, pattaya, chiang mai).

Du verkar i vart fall gilla turistorterna, det gör inte jag. Som sagt för mycket turister och för mycket folk i allmänhet. Turistorter känns lite fejk och ytligt på något sätt. Vill jag träffa faranger kan jag ju lika gärna stanna kvar i farangland, ungefär. Frågan är hur man lyckas hitta en ort som har bra Internet och ändå inte för mycket faranger. Lutar nog åt isaan för vår del ändå så kanske lite kompromiss på att man inte alls behöver 100/100 i hastighet… Men om vi ska jobba när vi är i Thailand så blir det nog Bangkok som du säger, bara boende så blir det någon stad i isan och absolut ingen turistort.

[Nille]

Nej faan, turisterna är inte min grej men det finns vissa bekvämligheter man vill ha närhet till. I Ramkamhaeng där jag bodde i Bangkok fanns det inte några turister. Turisterna finns på mycket begränsade delar av Bangkok.

Bra matbutiker, bra sjukhus, bra skolor, och kanske någon sysselsättning (bio, bowling, träffa kompisar, mm) gör inget om det finns tillgängligt Det kan bli lite långtråkigt efter mörkret lagt sig vid 19 tiden ute i byarna. Du slipper turisterna även i Pattaya om du vill – man måste ju inte bo mitt i stan. Du verkar annars inte vara den folkskygga typen?

Mina vänner när jag bodde i Bangkok var till 90% andra utlänningar i samma situation. De var de jag hade minst komplikationer tillsammans med (med några undantag). Några få bra thaikompisar men oftast med internationella erfarenheter. Ute i bushen klickade det inte med många, tyvärr. I slutändan var jag ju bara en skitstövel som snålade med pengar jag inte hade. Det vart mer och mer den enkla vägen även om jag gillar att dra till byn ibland.

Hur vill du bo i Thailand om du fick välja? En snäll och vänlig släkt är ju en utopi för de flesta, så det svaret räknas inte 🙂 Dessutom svårt att förändra det som är, som i ditt fall. Vi kan inte trolla.

[KillerRacer]

Nille, du får helt enkelt vänta! Jag har två topics kvar att behandla innan jag kommer dit! Och dina frågor ligger på listan att avhandla… Så du får helt enkelt sluta vara jobbig och försöka hoppa över ordningen i min lista =P

[Nille]

@Suanil wrote:

Haha! Tålamod är en dygd Nille! 🙂 🙂 🙂

hehe ja bristen på tålamod var ingen tillgång när jag bodde i Thailand kan jag lova :cyclopsani:

[KillerRacer]

Jag har två färdigskrivna delar nu men de måste korrekturläsas och sånt samt så skall den delen nille eftersöker skrivas innan allt åker upp. Tar dock lite tid iom jag tydligen har något som skall kallas liv och just nu är Malmöfestivalen högt upp på listan över saker att göra så får inte så mycket tid att sätta mig ned och skriva…

Lite OT: Någon som ändå ska på festivalen kan la skicka ett PM så kanske vi kan ses någon gång till veckan för lite fika eller något.

[Nille]

Helt rätt – se till att prioritera real life! Ha så kul på festivalen!

[KillerRacer]

@Nille wrote:

Helt rätt – se till att prioritera real life! Ha så kul på festivalen!

*host* real life my ass… Klockan är 5 och jag har ännu inte ens gjort mig iordning och sitter fortfarande på denna dumburk…

[KillerRacer]

Del 22- Min historia från början VIII

Mitt tonårsliv var problematiskt på typ en miljon olika plan. Oftast handlade det om att jag höll mig ordentlig medan ALLA ANDRA skapade problem. Istället för att vara den där upproriska tonårsrebellen som gormar och skriker åt föräldrarna och gör endera dumheten så fick jag lyssna på alla andras dumheter…

Fram tills jag blev tonåring hade det där thai/farang-förhållandet varit jättemyspyssnutteliduttit. Allting var idylliskt, visst båkades det mellan thailändskan och hennes farang men allt var ändå idylliskt. Thailändskan som var hemmafru och var underbar och skötte hushåll, såg till att mat fanns färdigt när mannen kom hem och hade hand om eventuella barn. ”Det finns inget bättre än att vara bortskämd av en thailändska” sade farangerna. Att faranger blev lurade hade jag bara hört talas om, jag rentav hörde rykten om vissa jag träffat som lurat sin ”man” eller vägrats visa för att antytt att hon skulle lura honom. Men först efter min sista thailandsresa skulle jag få en närbild kring hur sviniga thailändskor skulle kunna vara. De där killarna liksom ställde sig på rad för att gråta ut hemma hos oss. (Nu överdrev jag men det kändes lite så just då) Trots att vi inte anade att det skulle gå sådär långt som rent bedrägeri så hade vi (min mor mest, hon kanske påpekade något till mig) åtminstone en liten känsla om att tjejen kunde vara lycksökerska á la bedragerska. Nu frågar ni er kanske varför vi aldrig berättade för farangen innan det gick så långt? Om vi hade gjort det hade vi lagt oss i andra människors liv. Även om vissa faranger blir ihop med lycksökerskor så betyder det inte att det slutar bortitok åt fanders – upp med händerna allihop som med säkerhet kan säga att de inte är ihop med en lycksökerska, upp med händerna allihop som tycker att de inte har ett bra förhållande med sin lycksökerska.- Vad jag försöker poängtera är att människor har brister. Många thailändskor som kommer till Sverige kan ha tron att om man bara får sig en rik farang så kan man ha det sabai sabai men många förändras och inser att om man ska ha det bra och bli rik så ska man jobba! En del av de som kan ha ansetts som bedragerskor har faktiskt blivit riktigt ambitiösa arbetsmyror som kan jobba 10 timmar på en dag, ha någon timmes pendlingsavstånd och ÄNDÅ orka ut i skogen för att fixa guld där och inte förglömma att hon ändå lyckas ta hand om sin farang… Hade vi lagt oss i alla de fallen så hade det då inte kommit många thailändskor till Sverige alls och många faranger varit mindre lyckliga.

Nu var det ett långt sidospår, i vart fall back to topic: När jag kom i tonåren så började farangerna hitta fel sorters tjejer och det var mycket hittan och dittan om det när det väl uppdagades. Varför farangen kom gråtandes till oss berodde väl dels på att jag vart som tolk åt dem och de kände sig lite hemmastadda hos oss på något vis. (Det var ju inte bara oss de kom till) Här gick det bara att konstatera att thaitjejen var dumihuvet men killen behövde prata av sig och det var väl mest det som gjordes. Rykten och ren trashtalk om thaitjejen spreds sedan mellan de andra thailändskorna men det var ju inget farangen fick veta… Det var dock något fall som var unikt, där vi allihop tillsammans fick slicka såren och även jag fick erkänna att jag lurats grundligt och bra. Rätt så ”underbar” känsla det där, att man känner sig som den mest dummaste personen i världen och i efterhand analyserar alla de situationer som lett till ens förfall. När man i efterhand kan se att alla tecknen fanns där men att man ändå var för naiv att inse och att man inte vågat tyda dem så känner man sig otroligt dum vill jag säga. Mest blev jag bara bitter på mig själv för att jag inte var uppmärksam, hallå jag ska ju vara så smart! Hur fn kunde jag bli lurad? Lurad av en THAILÄNDSKA av alla människor?!! Kan bara tillägga att det där ordspråket ”fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me” har aldrig mer känts så rätt som i just detta fallet. Måste även tillägga att många gånger när en thailändare gjort något dumt har jag oftast kunnat ursäkta dem med att jag nog hade gjort samma sak om jag varit i den situtationen och att det kanske är en logisk sak att göra, men att bedra någon kan inte ens jag hitta någon ursäkt för!

Efter alla situationer där farangen lurats och särskilt den situationen där jag inkluderades till skaran som blev lurad så började jag tycka mindre och mindre om thailändskor. Detta bidrog ju inte direkt till att mitt intresse för Thailand väcktes mer om man säger så…

Ett annat tonårsproblem var min mor och släkten. Efter tragedierna så hade mamma gett sig tusan på att nu skall här räddas! De som dog går inte att rädda men de som fortfarande finns kvar skall inte gå samma öde till mötes. Vi kan väl även konstatera att det blivit fler tragedier och bråk genom åren. Och min mor tenderar att ta allting, precis ALLTING, personligt. De minsta olyckorna från att kusinbarnen blir lite sjuka till de största olyckorna tar hon på sig som om hade något att göra med det. Ofta när jag är hemma och besöker så hör man henne säga ”vad ska jag göra?” och menar på hur hon skall rädda alla. Att förklara för henne att hon inte är någon jvla Gud är svårt när hon tar den där rollen så seriöst. Att hon kom till Farangland och har ett bra liv medan alla andra råkar ut för endera det ena och endera det andra gör nog att hon tar allting mer personligt. Att jag dessutom inte är något hon behöver oroa sig innebär att hon får mer tid att oroa sig över alla andra. Det handlar inte om att få saker ogjort, det handlar om att om hon hade gjort just ”DET” så hade olyckan aldrig hänt –det där woulda, shoulda, coulda som många tänker på så fort en olycka är framme – och om hon nästa gång gör ”DET” så upprepas i vart fall inte historien. Det blir inte heller bättre iom att vissa människor tycker att hon skulle kunna göra mer, eller så är det så att människorna precis innan olyckan ber om hjälp som hon tror hade kunnat innebära att olyckan aldrig hände. Att dessutom vara så nära att kunna hjälpa någon och inte hinna retar nog även det otroligt mycket.

Att vissa släktingar aldrig kommer växa upp trots att de är gamla vid det här laget är även ett orosmoln (jag menar inte att de dör på förtid utan att de bara vägrar inse att de inte är 4 år längre) och något mamma ständigt tänker på. Att mormor har hand om för många barn när hon borde ta det lugnare gör att morsan funderat i flera år på att ta hit (läs: adoptera) kusiner, något jag absolut inte tror är en bra lösning utan snarare skulle kunna föranleda till hennes egen undergång. Min mormor tycker att det är hennes ”gammven” (straff för sina synder?) att ta hand om barnbarnen och om hon inte gör det så kommer ingen att göra det så att inte ta hand om sina barnbarn är ”bap” eftersom hon skulle indirekt döda barnen. Kanske ligger det en sanning i det hela men de som är föräldrar till barnen lär ju knappast ta sitt ansvar iom mormor tar hand om dem, vad händer med barnen när mormor kastar in handduken? Vad händer med mormor om man plockar bort barnen, vad ska hon då göra? Massa frågor som ingen tog hänsyn till och jag tyckte bara allt var jobbigt då och tycker fortfarande allt är jobbigt nu. Vad man än så gör så blir allting fel medan ingeting blir rätt…

Sen att mamma slutade hjälpa släkten ekonomiskt efter den gamles död retade vissa delar av släkten oerhört. Numera måste de JOBBA för oss för att få pengar. Dvs passa huset samt lite andra saker för att få pengar. Det är inte samma gratis pengar men de får pengar lite då och då ändå för utfört arbete. För att vara partisk tycker jag att min mor hjälper släkten lite för mycket med tanke på hur missnöjda de verkar vara. Men det är hennes pengar som hon tjänat ihop alldeles själv och hon är vuxen nog att kunna själv tänka på vad hon ska spendera sina pengar på så jag har inget att säga till om i det fallet. Men hennes attityd mot många i släkten är ändå hårdare än förut, hon är inte rädd för att köra över någon om de begår fel: är blommorna döda när hon kommer ner så kan de glömma att de får några pengar NÅGONSIN igen! (Ni vet thailändare och blommor…) Jag tror hon helt enkelt tröttnat på sina syskon (inte alla men många av dem) men problemet kvarstår med syskonbarnen, de är hennes svagheter och det är det tydligen många som spelar på… Så vad ska hon göra? Att inte hjälpa dem för att hon har en dispyt med föräldrarna är en sorts bap med…

Är det värt att poängtera att många släktingar faktiskt har det bra nu? Vissa har det tom så bra nu att de kan köpa guldhalsband, andra har det inte lika bra men de har pengar så att de klarar sig för dagen och kanske någon dag till. Mamma berättar ibland om hur en släkting går på myräggsjakt när hon ringer, eller hur kusiner säljer skräp som d eplockar på gatorna. Andra odlar och säljer. Det handlar aldrig om stora summor men det räcker och det är väl bättre att de jobbar än att de sitter rastlösa hemma? Mina äldre kusiner (inkl mina bröder) jobbar ibland som packeterare, sömmerskor och annat i Bangkok och andra städer så de kammar hem lite pengar till sina familjer så det går ju inte ett dugg bet på dem just nu… Alla har de tak så mycket över huvudet att det kan kallas hus, även om vissa kanske väljer att bo hos mormor istället för att vara själva, så de har ju det viktigaste för att klara sig. Och visst blir mamma SÅ OTROLIGT ledsen när släkten inte förstår och tycker att hon borde hjälpa till lite mer… Även om vissa förstår så är det de som inte gör det som sprider osanningar och snackar skit om henne.

Det är svårt att förklara för släkten hur mycket mamma faktiskt hjälpt dem. För att tala sanning utan förfining så har hon alltid satt dem i främsta rum och mig och pappa i andra rum. Hon har aldrig oroat sig för oss på samma sätt som hon oroar sig för släkten eftersom hon vet att jag och pappa tar hand om varandra. En gång sade hon tom till en av sina väninnor i telefon när hon var riktigt upprörd: ”Förstår du hur förtvivlad jag blir? Tom min man och mitt barn hatar mig för allt jag gjort för mina syskon.” Jag tror inte hon visste jag var i närheten. Men det var i vart fall halva sanningen, jag och pappa hade tröttnat för otroligt länge sedan på denna såpopera och som tonåring blir man ju lite mer egocentrerad så jag tröttnade bara ännu mer. Aldrig någonsin fick det handla om mig! Alltid om alla andra. Min mor började dessutom anförtro sig för mig mer än förut, hon kunde ju inte anförtro sig för släkten eftersom de inte kunde förstå så det lämnade bara mig kvar att anförtro sig åt. Alla thailändskor som vi tidigare umgicks med var upptagna med att umgås med de vänner och bekanta de tagit till Sverige. De var ju inte för säkra att anförtro sig åt eftersom man aldrig visste hur det skulle spridas… Att mamma jobbade innebar även att vi trappade ner mycket med umgängen och började mer hålla oss för oss själva. Vi åkte sällan till andra utan de fick komma till oss. Men ju fler thailändskor det kom dessto mindre kom de till oss eftersom de hjälpte varandra. Det var skönt eftersom jag tröttnat så enormt på att behöva fundera på om det är värt att hjälpa någon eller om denne likt många andra kommer slösa på min tid. Dessutom hade jag egna problem att lösa.

[KillerRacer]

Del 23- Min historia från början IX

När jag valde gymnasiet hade jag två krav: Bra lärare och en bra skola rent allmänt. Efter att ha gått ut högstadiet med flest poäng i klassen och detta mestadels pga att vi haft lärare som saknade behörighet så ville jag ha bra lärare som kunde sina saker. Jag ville inte gå i den skola som de flesta andra av mina klasskamrater skulle gå eftersom där fanns en massa droger och allmänt trasiga människor (det var otroligt många dödsfall i ÖD och självmord för att vara en sån liten skola). Jag valde en större skola lite längre bort eftersom jag trodde jag skulle få en bra utbildning där. Så var inte riktigt fallet men det är en annan historia.

Hade jag vetat hur min gymnasietid skulle bli så hade jag nog gått på den skola jag valde bort. Det jag nämligen inte hade räknat med var att alla thailändskor som bodde i samma stad som jag gick i skolan. På den tiden var det mestadels thailändskor jag redan kände men det tillkom nya hela tiden. Skolan låg inom gångavstånd från stan och jag hade på tok för långa raster (jag kunde ha upp till 4 timmar i håltimma någon dag!) så jag och mina kompisar som mestadels bestod av killar trallade ofta in till stan för att fördriva tiden. På den tiden ansåg jag verkligen att alla tjejer var otroligt fjompiga och allmänt jobbiga (de kunde ju börja skrika för minsta lilla sak och kanske tom börja gråta och allt de snackade om var snygga killar och gossipings) så jag orkade inte med tjejerna i klassen men killarna var roliga.

Ni kan väl gissa att om man går runt i en småstad så träffar man förr eller senare på en thailändska som man känner. Till en början så var det väldigt mycket oskyldigt att de frågade vad jag gjorde. Ni vet i Thailand hur det fungerar: man ser någon och frågar vad de gör eller vad de ska göra för att vara trevlig, även jag har ju gjort det i Thailand. De frågade i vart fall och jag sade som det var, att vi fördrev tiden lite och skulle till nätcaféet eller pizzerian eller var vi nu skulle. Thailändskan kunde då lite oskyldigt berätta för någon annan att de sett mig i stan. Jag antar att diskussionen måste gått ungefär såhär: ”jaha, vad gjorde hon där?”, ”Hon och några killar skulle…”, nästa person kanske var hos någon annan som frågade lite hur det var med mamma och så kanske personen berättade att någon träffat mig i sällskap med några killar en dag och så fortsatte det väl. Mamma jobbade mycket på den tiden så att ringa hem till oss var nästan lönlöst eftersom hon aldrig var hemma och hade tid för att prata i telefon. Då och då hände det väl att min mor fanns tillgänglig för samtal och man frågade efter mig vet jag. När väl thailändskor kom hemmåt så skulle de jämnt fråga mig helt konstiga frågor. ”Är det sant att du har pojkvän? För [insert name] sade att hon sett dig med någon kille”. Konstant fick jag påpeka att det bara var kompisar. När jag gjort det tillräckligt länge så började man fundera på om jag verkligen tyckte om killar och började prata med mig som om jag var lesbisk. ”Det är inte fel att tycka om tjejer vet du”, kunde någon säga efter att ha frågat om jag tyckte om någon. En gick till och med så långt att när vi var på en stor fest så introducerade hon mig för en lesbisk och tyckte vi kunde umgås. Först var det ”du måste träffa någon” sen när vi häslat kom det fram ”hon är också (notera ’OCKSÅ’) lesbisk”. Själv tyckte jag att det var otroligt pinsamt och var allmänt trevlig, lite ledsen gjorde jag henne allt när jag berättade att jag faktiskt hade pojkvän. Någonstans trodde jag väl att om rykten spred sig så kunde jag väl åtminstone stå för fiolerna och nu var det ju jag som sagt att jag hade pojkvän! Det konstiga var väl att informationen aldrig kom tillbaks till oss, antingen hade den där lesbiska tjejen inte sagt något eller så höll de andra det bland dem…

Eftersom jag visste hur det funkade så såg jag till att hålla koll på vad jag gjorde och jag började ljuga. Hemma var det redan så att jag inte berättade, jag ljög aldrig jag bara inte berättade. Först var det det där med att ingen av dem förstod och för att få dem att förstå så var jag tvungen att förklara. T.ex. att bara förklara att jag tog en fika med en kompis ledde ju till frågan ”varför?” att sedan förklara att det var något man gjorde för att vara social så fick man frågan ”måste det vara så dyrt? Får ni inte gratis mat i skolan?” (hur mycket det kostade visste bara jag och det var väl inte mer än 20 kr), ”jo, men det kanske är kul att göra något för att fördriva tiden?” sedan följde allt det där tjatet med att man hade dyra levnadsvanor. Sen att förklara för föräldrarna att man kunde sitta på nätcafé och spela CS och sedan att CS var ett skjutspel var ju inte lätt heller. Skjutspel gör ju så att folk blir mördare… Om jag förklarar att jag pröjsar för att spela på någons dator så kommer frågan ”kan du inte göra det hemma?” och sen att förklara att man omöjligen kan spela CS ute i bushen med ett 56k modem tillhör det omöjliga med två föräldrar som kan noll om teknik. Återigen situationer där allt bara blir fel och att det är jobbigt när INGEN runt en förstår. Det kändes så dumt att kunna så mycket och prata ett språk ingen mer än en själv förstår, precis som när man är i Thailand! Så för att slippa allt det där så berättade jag helt enkelt inte att jag hade varit inne i stan, att jag tagit en fika eller suttit på nätcafé men om mina föräldrar frågade så sade jag ju givetvist att jag vart inne i stan med kompisar men jag tror jag slutade berätta vad jag gjorde, de frågade ju inte.

Jag kände mig ändå otroligt bevakad och kände att jag inte alls kunde göra vanliga saker längre utan att det misstolkades från alla håll. Det jobbiga var väl att det jämnt skulle spridas en massa rykten och det kändes urlöjligt att det var vuxna människor som gjorde det. Under hela min skoltid så blev jag nog aldrig mobbad. Jag tror att någon försökte men jag stod på mig och först i efterhand undrar man om inte det egentligen var ett försök till mobbning. Visst kunde man få dumma kommentarer som ”är du kines?” och bli tvingad att säga att ”nej, jag är inte kines”. Lite OT: En kille frågade det en gång och när jag svarade ”nej, hurså?” svarade han något med att kineser såg ut som jag så han trodde jag var kines. När jag sedan frågade exakt vad han menade med det sade han att kineser har svart hår och sneda ögon. Vi kan väl tillägga att KillerRacer inte har sneda ögon och när hon påpekade detta för killen tillade hon även ”ser du snett eller?” som gjorde att killen blev liiiite retad av sina kompisar och KillerRacer var otroligt nöjd med sig själv… *klappar mig själv nöjd över magen när jag tänker på det*

I vart fall, jag hade mer eller mindre klarat mig undan mobbning hela min skoltid och det var inte i skolan jag kände mig förföljd och mobbad utan det var när jag gjorde saker som egentligen var normala för min ålder. Det var inga fjortistjejer som spred rykten om mig, hade det varit det hade det inte varit så jobbigt eftersom det gick att förklara. Men det är svårare att förklara för mina kompisar att vi ska ha en lögn redo innan vi drar till stan om vi skulle träffa på någon thailändare som frågar vad vi gör. Det är svårare att förklara för svenska kompisar att mammas vänner sitter bakom buskarna och lurpassar på en för att sedan snacka skit om en och sprida en massa konstiga rykten. Jag gjorde det försöket en gång, alltså att försöka förklara, mina kompisar förstod inte utan trodde det var skitsnack och det händer ju inte i deras värld. Det var jobbigt eftersom de inte känner till att helvetet bryter lös hemma. Det är inte så att morsan blev sur på mig för alla rykten utan snarare på de som spred dem, att de inte förstod att det är normalt och att man skall låta mig vara. Eftersom hon var upptaget med sitt och släkten så ville jag inte skapa henne ännu mer bekymmer att tänka på.

Värt att poängtera är väl att de flesta som höll på med den skiten var hemmafruar utan egna barn med svensk anknytning. Jag tror jag då var det enda thailändska barnet som kommit till Sverige såpass ung, alla andra var tonåringar eller lok krungs uppväxta i Sverige. De med lok krungs brydde sig inte eftersom de visste att man som barn gör en massa saker men alla andra hade ingen aning och skulle jämnt påpeka att vissa saker passade sig inte om man är tjej etc. Jag tror egentligen inte att dessa thailändskor egentligen menade något illa men det var ju ändå jobbigt att man alltid snackade om mig baserat på information som gått i flera led och tolkats innan den kommit till dem. Den som jag mötte på stan gjorde ju egentligen aldrig något fel utan var bara artig men jag insåg att om jag kunde styra informationen som skickades ut så hade jag övertaget.

Efter tre år på gymnasiet så tröttnade jag totalt på allting och alla. Släkten, alla thailändskor och livet generellt. Det har aldrig varit frågan om att jag inte ska gå på universitet utan det är något som varit självklart sedan den dagen jag landade i Sverige. Nu när man tänker efter så kanske man kunde tagit ett sabbatsår och åkt till Thailand men just då så var det inget jag ville eftersom läget såg ut som det gjorde. Att åka till Thailand utan egna pengar var inte kul och att leva på föräldrar för att man vill leva ett semesterliv kändes otroligt omoget. Jag började i vart fall universitetsstudierna direkt efter gymnasiet. Egentligen var jag sjukt skoltrött och såg inte vitsen med att spendera ytterligare 5 år av mitt liv med att lära mig något som jag nog inte skulle använda mig av men det var bättre att plugga och stå på egna ben än att leva på föräldrarna. Jag valde universitet som låg långt bort för att få lite distans på tillvaron, att kunna vara okänd och för att ge mig själv möjligheten att klara mig själv. Om man bor granne med sin thailändska mor så kommer hon flytta in förr eller senare och jag ville leva mitt eget liv utan några störningsmoment och en mamma som lade sig i var femte sekund. Att just den utbildningen jag ville gå dessutom bara fanns på Lunds universitet gjorde att det var av så långt nedåt jag kunde komma. Skåne blev det nya landet för mig eftersom vi inte kände någon annan thailändska nere i Skåne och ingen visste något om mig alls. Att vara anonym var min högsta önskan och när jag flyttade hemifrån så fick jag det jag ville ha.

[Nille]

Jag har aldrig förstått den skadeglädje som existerar i Thailand. Jag noterar att det fortsätter i Sverige. Ungefär som om att man rättfärdigar sig själv genom att sänka någon annan?? Kan tänka att din mor hade någon slags storasystersroll i ert community och det gör ju att de istället skickar knivar i ryggen på henne än att öppet motsäger sig det faktumet. Det var väl därför du vart extra utsatt. Phi vs Nong systemet samt reglerna för en wai gör inte heller mycket för att göra livet lättare om du frågar mig. Rangordningen blir tydlig för alla.

Alla dessa tidningar folk köper för att se smaskiga olycksbilder. Olycksbilder som alltid har massor av dräglande publik på dem. Nä, det finns vissa saker i den thailändska kulturen som jag kan ha svårt för.

[KillerRacer]

Vi kan väl analysera det hela: Min mor fick jobba hos släktingar i en annan stad som tonåring och flyttade då hemifrån. När morfar dog medan många syskon fortfarande var väldigt små så blev ju de äldre tvungna att dra sina lass. Så att min mor blev the holy saint när hon fick sig en farang och därmed klev upp sig i världen så kan man ju anta att de andra såg det som en chans att för just vår del av släkten att återvinna något av det som gick förlorat.

Om man tittar på alla andra i byn med vårt efternamn så har många av fruarna egna butiker/ matbodar eller jobbar inom annat med försäljning. Männen är poliser och vissa av dem jobbar tom på turistorter, någon nära släkting är tom chef över något stort distrikt. Vi har även några lärare och lärarinnor. Jag tror några är även i det militära. Så om man bortser från just vår del av släkten så handlar det ju inte om urfattigt folk utan släkten som helhet har faktiskt status. Det känns ändå som om min del av släkten gått miste om något, jag tror inte de hade det så bra när morfar levde men det var ändå bra och det var lättare när det var två vuxna.

De yngre har nästan alltid tagits om hand av de äldre så de är bortskämda, vissa försöker men så går det bara fel och de tappar hoppet. Vissa är bara bittra på allt som kunde varit och önskar sig en annan tillvaro antar jag. Det är väl det där att det sticker i ögonen när mamma lyckats så bra i livet och det genom att träffa en farang, så enkelt men ändå något många av dem inte kan göra eftersom de har man barn och hela köret…

[KillerRacer]

Nu inser jag att jag tänkte fel angående ordet “community”, du menade nog det svenska medan jag tänkte det thailändska. Min mor var en av de första som kom men hon var inte storasystern i communityt, det fanns de som varit där mycket längre än så och de var oftast mycket äldre. Jag kan med säkerhet säga att det var våra gamla bekanta som snackade runt. Det var en hel del tjaffs om det med… Jag tror någonstans att de bara hade för lite att göra… Med tanke på att alla de som jobbade höll sig utanför det hela (de hade inte tid att bry sig om sånna petitesser).

[KillerRacer]

Detta är nog sista delen ur “min historia från början”. Om det finns något att tillägga kanske det blir fler delar men jag ser då inget just nu.

Del 24- Min historia från början X

Det bästa med att flytta hemifrån var ju att vara okänd. Nu hade jag övertaget. Jag kunde välja mellan att svara eller inte svara och jag kunde välja mellan att säga sanningen eller ljuga om någon frågade något. Att alltid berätta sanningen har jag insett att det kan vara farligt: Ungefär samtidigt som jag flyttade hemifrån så blev jag befordrad till klanledare och därmed en ytterst känd person inom vissa sammanhang så att berätta exakt vem jag var och var jag fanns var inget man gjorde. Som klanledare vet man aldrig riktigt vem man retar upp, man vet aldrig heller om alla ens vänner är ens vänner efter rundans slut. Trots att sannolikheten för att någon gamer skulle leta upp mig egentligen är minimal så finns den risken alltid där, det finns trots allt en massa sjuka personer och man retar ju upp folk dagligen och ibland så förödmjukar man dem enormt (både medvetet och omedvetet). Om inte annat så är det dumt att som ensam tjej i en okänd stad att väcka för mycket uppmärksamhet och leda folk hem till en. Killen man träffat ute på tåg eller ragget en sen fredagskväll kan alla vara sjuka innerst inne. Alla perversa samtal och sms man fått genom åren vittnar ju om att det är säkrast att ta det säkra före det osäkra, aldrig berätta för främlingar var man finns och se till att inget går att spåra till bostaden.

Det var ovan inställning jag hade till folk generellt när jag var nyinflyttad. Samtidigt som man ville lära känna nya människor så ville man vara säker. Att vara i thaishopparna och skryta med att man var thai och kunde thailändska skulle man vara försiktig med, jag ville inte hamna på thaibjudningarna och bli en av dem. Om inte annat så kunde det vara kul att tjuvlyssna på samtal mellan två thailändskor som tjattrade om det ena eller det andra. Ibland fick man ett antal par icke så diskret stirrande ögon mot en som egentligen undrade om man var thai (varför ser de alltid så sura ut när de gör så?) men iom att jag oftast ignorerade dem så sade de inte något heller. De frågar inte så jag hade inget att svara på… På grund av jobb och studier kom jag ändå i kontakt med thailändskor som jag umgås med lite då och då men iom man varit så upptagen med att inte leva ett så kallat liv så har det mest varit ytliga kontakter.

Jag fick ändå mitt distans till Thailand, thailändskor och allt annat efter att ha flyttat hemifrån. Det tog ett tag tror jag men på något sätt så växte jag ur det där saken som gjorde att jag tröttnat så enormt på Thailand. Det är absolut ingen hemlighet att KillerRacer tycker om mat och tack vare min mor så lider jag av det där handikappet att jag har ingen aning om hur man lagar thaimat. Varje gång man är i thaishoppen och ska handla något gott slutar det ändå med att det blir något som är lätt att tillaga (nudlar!) och man ändå får abstinens efter morbrors ”lab mo”, mosters ”soup namai” eller de gamlas (må de vila i frid) ”sock namai” om inte annat så längtar man efter mammas matlagning och alla miljoners thairätter som finns som man aldrig riktigt får till. Det finns förvisso några OK thairestuaranger men problemet är att maten aldrig blir samma som när man äter det i Thailand och de har aldrig de där klassiska rätterna som man får på gatan. Jag saknar att dela en ”guay thiew” eller skål med nudlar med kusinerna, att kunna äta ”kanom jean” ute på gatan och definitivt att få sig en skål med färsk ”kang wan” en varm dag. Ju mer jag saknade den genuint thailändska maten dessto mer saknade jag Thailand. Liten kuriosa: Jag hittade hit eftersom jag i mitt kvällsrus letade efter något svenskt ställe som kaaanske skulle ha thailändskt iste (varför i hvete finns inte det???) och av någon mysko anledning fick jag för mig att regga mig och bli kvar. Jvla mage som alltid ska tänka åt en…

På något sätt så växte ändå ett behovt av att åka till Thailand fram om det verkligen var på grund av maten är jag inte säker på men maten gjorde det hela självklart. Det intressanta är väl att det inte bara är hos mig som helomvändningen skett men även de som jag tidigare hört dissa Thailand. Så nu sitter man här och nickar instämmande med herr jjonsson som undrar vad det är som håller en kvar och inte bara ett behov av att åka till Thailand finns utan ett behov av att kunna lämna detta skitland och kanske bosätta sig i Thailand. Jag är ytterst trött på Sverige och har nog aldrig tänkt att bo kvar i Sverige när jag väl tar steget ut i vuxenlivet. Förut har det handlat om att kanske bosätta sig någonstans i Europa eller så, numera kan jag mycket väl tänka mig att bo i Thailand. Jag kommer nog snart skriva ett inlägg om hur jvla trött jag är på Sverige och hur det aldrig funkar men innan dess så har jag ju lovat Nille att besvara hans frågor.

Jag och killen diskuterar det rätt mycket då och då, alltså varför inte bosätta sig i Thailand när vi blir äldre, trappa ner i jobb och tjäna mindre men ändå ha så att det räcker.

Thailand är för mig förknippat med det sociala och även om vi alltid bott på landsbygden i Thailand och i Sverige så märker man skillnader på det sociala. Att bo i Thailand är för mig inte förknippat med att låsa sig inne och inte ha en aning om vad ens grannar heter. När jag växte upp så hade vi ett rejält avstånd till grannarna. Nu när jag bor i en lägenhet i en byggnad som delas med flera hundra människor så har jag dålig koll på hur mina grannar ser ut, vad de heter kan jag läsa på dörren, eller i vart fall deras efternamn. För det mesta ser man aldrig grannarna utan man hör när de kommer och går och träffar man på dem kanske man orkar säga hej, såvida de inte totalt ignorerar en och tittar bort men man har ingen aning om vem man hälsar på, kanske det bara är en bekant till grannarna… Så önskar jag inte ha det i Thailand. Jag har spenderat en del av min uppväxt i en isansk by och det livet är ganska mysigt i teorin. Att jobba bland släktingar, att tralla fritt mellan hus (om än med folk i släptåg) och småsnacka med andra det vore helt underbart. Jag ä dessvärrer van vid en standard som är lite högre än vad lantlivet har att erbjuda och stadslivet är nog bäst för oss, om än så vorde det där idylliska lantlivet ganska tråkigt efter ett tag och vi skulle döda varandra när Internetet har varit nere en längre tid under regnperioden. (Tydligen har byn inte fått bredband än) Det är ingen hemlighet att två nördar som KillerRacer med pojkvän behöver en bra lina så vi kommer nog defintitivt bosätta oss i staden.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott i smeten och det är oerhört bekvämt att ha en livsmedelsbutik runt hörnet, vara omgiven av restuaranger och utsikt över shoppingstråk . Å andra sidan om man bara tittar på läget vi hade i byn när jag växte upp så var det ju inte alldeles olikt en central lägenhet i Sverige, kanske minus shoppingstråket, men det är ju en marknad någon gång i veckan i templet som ligger inom gångavstånd. Att bo granne med släkten har sina för och nackdelar, även om det är mysigt så är det ändå farligt, kanske orkar jag ta upp detta senare. Jag vill ha det normala, inget fancy pantsy. Inga lyxrestauranger, inga lyxmärkesshoppar, inget sånt. Släktingen som har en ”guay thieaw”-shop runt hörnet för 20 bath (tror de kostar mer nu ock) räcker gått och väl, även om jag föredrar butiken lite längre bort för samma pris… Det allra största problemet är att två nördar har Internet som livlina. Vi skulle kunna bo på en öde ö bara vi får vårt Internet och vi skulle dö om vi var tvungna att leva utan! Men storstad är inget som lockar, jag vill ha en småstad hellre än en storstad och absolut inga jvla turister!

Jag kan mycket väl tänka mig ett smått fancy hus i utkanten av en thailändsk stad, det är inget fel på närmaste staden från byn, släkten och storstäderna får gärna vara inom räckhåll och med tanke på alla sätt man kan resa runt i Thailand så finns inget utom räckhåll. Om man ändå ska ha hus, och särskilt i Thailand, kan man lika gärna slå på lite stort. På grund av säkerheten skulle jag nog stänga in huset rätt så ordentligt. Kanske som mamma valde att göra med huset (husen) vi redan har: ett stängsel 2,5 m högt och sedan krossat glas på stängslet så att ingen klättrar över, galler runtom alla dörrar och fönstren när man skall släcka ner för natten, eventuellt slänga in lite bevakningskameror. Lyxiga saker som AC, bubbelpool, städerska och andra tjänstefolk, kanske en hund… Varför inte?

Om jag verkligen fick bestämma skulle vi ta vårt pick pch pack och dra redan nu men så finns det ju något som heter verklighet. Verkligheten är att vi nu knappt har pengar och jag fortfarande studerar. Verkligheten är att vi har föräldrar som bo i Sverige. Om min far dör före min mor så kommer hon i vart fall ta sitt pick och pack och flytta tillbaka till Thailand, hon är lack på Sverige hon med och här finns inte längre något för henne att hämta. Min far tycker om Thailand men det livet är på tok för tråkigt för honom och han orkar bara vara där 2-3 månader per år sen måste han tillbaka till sitt. Jag tror verkligen att mamma på något sätt är lyckligare i Thailand, bekymmer eller inte. Hade jag inte funnits så kanske de hade flyttat till Thailand för länge sedan men nu när pappa fått sina vanor och nya idéer så är det verkligen inte aktuellt. Att de ska flytta utan mig är inte på tal, min far skulle aldrig göra det men min mor är inte orolig för mig, hon vet hon alltid kan komma och hälsa på. Även killen har sina föräldrar och de skulle nog med näbbar och klor motsätta sig en flytt till Thailand, de är liksom min far väldigt rotade i Sverige. Sen är det det där med barn. En vacker dag kommer det väl. Vad är bäst, att låta barnet få möjligheter till en god framtid i Sverige eller i Thailand? Jag tror att man som barn är lyckligare i Thailand, landet känns mer barnvänligt men som karriärsstrateg tror jag att man inte har något att hämta i Thailand. För att leva ett vuxet liv i Thailand måste man verkligen vilja det och det blir problem om man vill annat. Som killen sade ”växer man upp i Thailand så måste man bo där, växer man upp i Sverige så har man möjligheten att välja”.

Som jag ser det nu kanske vi en dag (när framtida kids växt upp och klarar sig själva) väljer att ta vårt pick och pack och försöka trappa ner i jobb men ändå göra något i Thailand. Det skulle bli för tråkigt att i längden sitta och göra ingeting, även om vi har Internet. Det är bekvämt med Thailand, att inte behöva jobba 100% och ändå klara sig någorlunda OK. Det är det livet som lockar oss antar jag. Vem i hvete kom på den idén att människor måste jobba 100% och flänga runt som galningar hela livet ut för att kunna leva? Jag har nog spenderat mer än ett helt år av mitt 22åriga liv på att resa och ta mig till ställen, dvs mellan hem, jobb och studier och det känns som rena rama slöseriet! Problemet är väl hur man gör med pensionen men vill jag ta chansen och jobba som en tok tills 65 och hoppas på att jag lever när jag får pensionen eller vill jag leva nu och hoppas på att jag har tillräckligt när jag väl får pension? Ibland förundras man över hur mycket roligare thailändare har trots att de sliter mer för brödfödan än vad vi gör. Hur mycket roligare de har det utan att behöva planera livet, dividera om vad som är bäst för framtiden. Hur de har det mycket roligare med att bara vandra livet ut utan att se sig om efter valmöjligheterna… Jag vill nog vara gladare, jobba mindre och ha mindre pengar snarare än att jobba mig till döds och vara stenrik, en kompromiss. Som min mor brukar säga ”vad spelar pengar för roll, man kan ändå inte ta med dem när man är död”. Problemet är bara att det roliga som gör en glad kostar pengar… Dumma verklighet!

Så om det är något man som förälder/styvförälder till barn med thailändskt bakgrund skall ha i åtanke är att barnen en vacker dag kanske vill flytta till Thailand. Att barnen kanske kommer vilja jaga sina barndoms lyckliga stunder och vara semesterfirare livet ut. Jag är oerhört glad för att jag fortfarande pratar thai och isan, det breddar mina möjligheter för eventuella jobb i Thailand om jag skulle vilja. Jag är sur för att jag aldrig fick möjligheten att lära mig thai på riktigt, dvs läsa, skriva och allt sånt som man får med när man läser till sig kunskap om ett språk. Änu surare blev jag väl när jag blev erbjuden ett fint jobb under ett sommarlov och insåg att det krävdes att man kunde skriva thai för att kunna ta det (det hade fallit bort medan informationen gått runt). Jag är sur på min mor att hon trodde i sin naivitet att jag skulle vara lyckligare för att jag var bokläst och slapp lära mig de nödvändiga sakerna i livet. Jag kan inte laga thaimat och det är oerhört jobbigt att bli besviken av en fejk thairestuarang när man vill ha en viss maträtt.

Det kanske är värt att berätta att alla andra barn vars mammor inte uppmuntrat dem till att behålla språket har gjort tappra försök att återigen lära sig det men de saknar ändå det där att få gratis, det som en gång var deras födslorätt. Alla andra som liksom jag inte lärt oss skriva och läsa försöker tappert lära oss det på egen hand men det är svårt. Om man tillåter att barnen förnekar sina thailändska rötter så gör man barnen en otjänst. Ibland blir man sur på alla nya thailändskor som totalt förnekar sitt thailändska ursprung och lär barnen göra detsamma. Att de själva gör det kan man väl köpa, det är deras val, men att tro att barnen som nu kommit till det nya heliga landet och är för fina för att vara thailändska barn det är bara dumt och förstör barnens försprång i livet. Att prata ett eller två språk mer än alla andra kan aldrig skada och ha två ben i olika kulturer är aldrig fel heller. Det är även dumt att leva i två kulturer om man inte förstår den ena, om inte annat kan det skapa konflikter när man väl växer upp. Alla ni som nu känner er träffade, försök göra något åt det innan det är för sent!

Thailand har mycket att lära oss allihop bara vi vill ta till oss.

[Nille]

Jag tror Nirvana ligger någonstans mellan Thailand och Sverige, kanske närmre Thailand. Inget av länderna är helt utan fel. Jag tror vi kommer flytta tillbaks typ efter nästa sommar (jaha, då var det offentligt :)).

Det har varit mycket intressant att följa din berättelse så här långt. Du har satt ord på sådant jag bara haft på känn innan. Jag är grymt tacksam för tråden om Thailändskt iste och alla människor du stötte på som fick dig att ta ett break och stanna kvar en stund. Hoppas stunden fortsätter.

Lever du ett svenskt liv i Thailand så kan du spara mer av 30,000 baht än vad du gör på 30,000 kronor i Sverige. Lycka mäts inte alltid i pengar, för somliga, som mig, har friheten över att råda sig själv ett värde det också.

Jag ser inte att du och din kille har något att vänta på. Bättre att dra nu än när barnen börjat droppa ut. Bättre de börjar droppa ut där, det är lättare där. När det är dags för skola kan du ta ett nytt beslut och göra som mig, flytta tillbaks. Inget behöver vara permanent. I ärlighetens namn har jag en känsla av att vi kommer flaxa en del de kommande åren. Vad är det för fel på det? Plugga i Thailand eller från Thailand på distans?

Det är nog viktigare för dig än mig att lära dig skriva och läsa Thailändska eftersom du förväntas kunna det. Högutbildad thailändare som du kommer bli klassad som. Å andra sidan tror jag det finns tillräckligt många internationella firmor som skulle kunna anställa dig enbart för att du har thailändskt arbetstillstånd (det har du va?). Snacka och skriva thai, samt en bra utbildning i grunden ett kraftigt plus.

Så vad skall du bli när du blir stor då? 🙂

[KillerRacer]

Jag är oerhört bitter på mitt liv, har varit ett bra tag. Jag är 22 år (om jag räknar rätt). Jag började annoban i thailand när jag var 2-3? (Vad är normalt?) jag tror jag hade ett år utan skola innan jag började förskolan som 5-åring och jag har gått i skolan nonstop sedan dess. Hur många år blir det? Nästan 20 år? Det är tydligen 90% av mitt liv! 90% av mitt liv har jag spenderat på att läsa om saker jag knappast kommer ha nytta av i längden, jag funderar fortfarande på varför jag prompt behövde lära mig en massa blomnamn för att bli godkänd, eller om varför amerikanska inbördeskriget var så viktigt. Jag tror att det enda jag har nytta av är det jag läser just nu och får mig att spendera så många timmar på detta forum =P Jag har pluggat av och till denna sommaren men mest suttit och väntat på rättningar, vilket inneburit att jag fått tid att hänga här. Jag känner väldigt mycket att jag slösat bort mitt liv på studier, vilket kanske märks. Ibland undrar man om det är värt att läsa ett par terminer till för att få dubbla examen eller om jag borde nöja mig nu. Problemet är tydligen att jag inte lyckats få ett nytt jobb inom min första examen, jag kan allt i teorin men noll i praktiken. Någonstans tror jag att om jag har två examen så ökar jag mina chanser att få ett jobb och hittar man bara rätt jobb så kan man jobba var som helst där det finns en dator. Jobbar man bara inom rätt IT-gren så känns det som om allting öppnar upp sig och man kan ta med sig jobbet var man än befinner sig. Det är väl den delen jag vill uppnå, att någonstans med mina studier kommer jag kanske få mig ett jobb som jag kan ha på deltid och ändå kunna göra roliga saker på fritiden utan att behöva tänka på pengar.

Nille, av alla människor jag träffat så är det de barn som växt upp i flera kulturer som verkar vara tryggast med sig själva. Det kanske ger dem psykiska men om man flänger runt konstant i olika delar av världen och de aldrig får rota sig (det läste jag någonstans man sade om Brangelinas kids) men det världen har att lära är nog det bästa du kan ge dina barn. Man ska aldrig tro att ett land, en kultur eller något är bättre än något annat men upplever man flera delar kanske man kan hitta något man tycker bäst om och det tror jag att man som barn behöver lära sig, att se alla gråskalor som finns och sedan fritt välja, kanske bygga egna bitar till pusslet. Så ta du barnen och fläng runt lite med dem, ha kul och låt dem vara nyfikna på världen! Lev inte det där svenska slentrianlivet som gör dig och din familj deprimerade om 10 år. Är utbildning viktig alls? =P (Nu är jag kass på detta med barn så tro inte på allt det jag har att säga =P )

Jag borde utreda mina rättigheter i Thailand, vilka pappren jag har och inte har. Man ska aldrig bränna sina broar…

Jag missade delen med mina kurskamrater på uni. Många av dem var internationella. Vissa är exchangestudents från andra länder, andra har bara fått uppleva världen pga rika föräldrar eller föräldrar som jobbat utomlands, vissa bara lyckostar med föräldrar på SAS! Vi snackade mycket om detta med Sverige och hur det funkade i andra länder. Även om jag personligen tycker att sverige är ett skitland finns där människor som skulle dö för att få komma hit, och det finns tydligen de som dött medan de försökt!

Tillägg: när jag blir stor kommer jag bli välutbildad och veta allt om allting. Jag hoppas jag kommer bli lycklig!

[Thaisambo]

@Nille wrote:

Jag tror Nirvana ligger någonstans mellan Thailand och Sverige, kanske närmre Thailand.

Det där får mej att direkt tänka på James Hilton och hans bok “Blå månen“, som handlar om Shangri-La.

Boken har enligt Wikipedia bytt namn till “Bortom horisonten” 1982 och det är mycket, mycket länge sedan jag läste den. Men det är en bok som jag minns, jag vet ärligt talat inte längre ens varför.

Men Shangri-La ligger onekligen närmare Thailand än Sverige och finns sedan 2001 också i verkligheten :sunny: .

Tror Du skulle tycka om den boken. Testa!

[Nille]

Ett par saker som skrivs för att trösta och ge dig styrka.

Utbildning är bra, speciellt som inkörsport, men tro mig, man blir inte mycket smartare av att plugga. (visst, det finns undantag) Pluggar man sådan man tycker är intressant och kanske jobbar med kan det sätta sig på ett annat sätt. Det finns inget värre än handlingsförlamade idioter som lutar sig på sin gedigna utbildning. 🙂

När man jobbar handlar det ofta om att lösa problem man inte tidigare stött på, kan man det så skjiljer man sig från mängden – står man handlingsförlamad spelar det ingen roll vilken IQ och utbildning man har.

Och sist men inte minst!!!!

Du är ENDAST 22 år gammal och på väg ut i yrkeslivet. Du har hela livet framför dig. Faan jag började plugga när jag var 32 (du ger mig lite ångest). Visst jag är inte företagsledare men jag klarar mig. Du kan må gott av att bara glida ett par år, hitta glädjen. Oroa dig inte för att tiden glider iväg. Ta ett jobb i din bransch i Thailand även om det blir till en skitlön. I Thailand har du mycket större chans att göra karriär, även på svenska företag. En helt annan sammanhållning där du sticker ut om du sticker ut :cyclopsani: Du vet vad du vill men du vet inte vad du kommer bli – det kan bli något HELT annorlunda du jobbar med när du är 40. Det viktiga är dock att ta med sig alla erfarenhet hela vägen.

[Nille]

@Thaisambo wrote:

@Nille wrote:

Jag tror Nirvana ligger någonstans mellan Thailand och Sverige, kanske närmre Thailand.

Det där får mej att direkt tänka på James Hilton och hans bok “Blå månen“, som handlar om Shangri-La.

Boken har enligt Wikipedia bytt namn till “Bortom horisonten” 1982 och det är mycket, mycket länge sedan jag läste den. Men det är en bok som jag minns, jag vet ärligt talat inte längre ens varför.

Men Shangri-La ligger onekligen närmare Thailand än Sverige och finns sedan 2001 också i verkligheten :sunny: .

Tror Du skulle tycka om den boken. Testa!

Tack för tipset! Kanske PRECIS vad jag behöver läsa! En roadmap för resten av resan liksom.

[KillerRacer]

Kloka ord Nille! Ska jag tillägga att jag jobbat som nästintill allting under mina 22 år både officiellt och inofficiellt och så hade jag ett riktigt bra jobb fram tills jag nästan var klar med utbildningen och sedan blev varslad… Jag kan skryta med att jag som 22-åring har en fil kand när de flesta börjar plugga då. :cheers: Och att jag är den andra personen med mitt efternamn som har en uniutbildning! Alla tror jag var först, men när jag gjorde research till min uppsats hittade jag ett paper av någon med samma efternamn som tydligen även är väldigt avlägsen släkting. Världen är allt bra liten…

Hmm… hur kommer det sig att vi inte är fler med mitt efternamn som har uniutbildning släkten är ändå bra stor kanske något jag får kolla upp :scratch:

Varför känner jag igen “Bortom horisonten” :scratch: Kan jag kanske ha läst den… Eller så tänker jag på något helt annat…
Ha, kolla vad jag hittade: http://www.lovefilm.se/film/22671-Bortom+horisonten.do

[Thaisambo]

@jaiburiram wrote:

Jag tycker nog att KR skall vänta med att sammanfatta sitt liv ett tag till.

Absolut är det så! Det handlar om att växa upp, att vidga sina vyer och referensramar innan man ser sammanhangen, hur nornornas väv ser ut och de färger och nyanser som efter hand växer fram och vad de innehåller.

Vägen från barnkammaren genom livet till dess att vi återvänder till ursprunget är lång och skiftande. Och KR har knappt ens börjat den resan, pusselbitar har hon fått men att lägga det pusslet och se den bild som så småningom framträder tar sin tid.

Håller helt med jaiburiram – och jag själv känner att inte är det mycket gjort på det pusslet trots att jag fyller sextio nästa månad. En egendomlig känsla att veta det, det är inte alls som man trodde för länge sen.

EDIT: Bytte till liten bokstav efter mottagande av vederbörlig erinran – se nedan! :pale:

[Nille]

@jaiburiram wrote:

Jag tycker nog att KR skall vänta med att sammanfatta sitt liv ett tag till.

Vadå, jag trodde detta var prologen?? 🙂

Visst är det som så att livet har många överraskningar i bagaget, goda och dåliga. Det känns som målet för min resa börjar utkristallisera sig. Känns som jag vet vart jag vill iaf. Men det kan jag inte säkert veta – jag är ju “bara” 44 och mycket kan ändras! :sunny:

Var det inte Karin Boye som skrev: det är inte destinationen, det är resan (innan hon tog livet av sig…)

[KillerRacer]

Om ni inte vill läsa negativa saker om Sverige så bör ni nog hoppa över detta. Och detta är ett inlägg som bara är av whinig natur!

Del 25 –Skitsverige!

Sjukvården
Jag och mina föräldrar är nog kända inom sjukvården vid det här laget. Jag har nog aldrig blivit inlagd på ett sjukhus i Sverige men mina föräldrar har stora erfarenhet av både svensk och thailändsk sjukvård. Min första spontana tanke är att de är oerhört mycket mer hjälpsamma i Thailand än i Sverige när det gäller att få sjukvård. Hemma i vår trakt (i Sverige) berättar man skräckhistorier om hur kass vården i Sverige är, om hur man måste vara döende innan de hjälper en. En bekant hade order från farbror doktorn att han måste uppsöka vård så fort han blir lite dålig. Han åkte till vårdcentralen när han hade feber och lite allmänt dålig och fick veta att de tar inte bokning annat än på telefon. Trots att han talade om att han hade doktorns order så vek man sig inte. Han fick åka hem, hans fru hittade honom kollapsad vid telefonen när han försökte ringa och boka tid så hon fick ringa 112 och ambulansen fick åka från vårdcentalen och ut till honom.

För mig som nyinflyttad till Skåne och knappt behövt söka vård i Sverige tidigare var det en total smäll en dag när jag blev sjuk och ville in för undersökning. Först tog det mig någon timme att hitta ett nummer att ringa (jag hade ingen telefonkatalog) och när jag väl hittat ett nummer att ringa fick jag förklarat att jag ringt fel vårdcentral. Iom jag bodde i en viss del av staden skulle jag ringa vårdcentralen i mitt område. Jag köpte det och ringde, vad tror ni inte händer då? Klockan var runt 9-10 och jag fick en telefonsvarare som förklarade att det var fullt och om det var akut så fick man uppsöka akuten eller ringa 112, annars fick man ringa dagen efter. Det här med att vänta eller åka in till akuten gör en ju lite ledsen när man tror att man är riktigt sjuk. Hur ska jag avgöra om jag verkligen är lite sjuk eller så sjuk jag borde åka in till akuten? Det som gör mig upprörd är att min far nästan dog på grund av att vi fick ett sånt besked och bestämde oss för att han nog inte var så sjuk ändå. På natten fick vi ringa 112 på riktigt. Sånna här avgöranden har vi fått göra ett antal gånger, är vi sjuka eller inte? Vissa gånger har slutat med att personen fått läggas in på sjukhus och man konstaterat att det kunde förhindrats om de fått vård lite tidigare. Slå upp Lex Maria säger jag bara…

Det var ett långt sidospår för att åter koppla till Thailand. Jag har varit med små och stora kusiner till ”annamai” som låg i en annan by när vi var mindre, diverse kontroller, sprutor och sånt, men en och annan sår har sytts på”annamai” med. Vi har alltid blivit mottagna även om det bara varit för en kontroll. Själv var jag några turer till ”the clinic” när jag skadade mig. Jag är inte säker på skillnaden men ”anamai” låg i en by medan ”the clinic” inne i ampheur och ”the clinic” verkade vara lite bättre än ”annamai”.

Pappa kände sig lite kass en dag i Thailand och mamma tyckte att de omedelbums borde åka til sjukhuset och kolla upp det. Hon är paranoid min mor och känner man sig lite dålig så skall här undersökas! Jag var inte med men folk (alltså vanligt thailändskt folk) hade enligt min ”na” tydligen skrikit ”farang puai” (sjuk farang) när de såg honom och sjukhuspersonalen kom springandes med en rullstol och allt, DET KALLAR JAG SERVICE! Pappa hade tydligen blivit sjuk på riktigt och fick ligga på sjukhus och en liten KillerRacer fick sitta och roa personalen på ICU med att berätta om farangland. Pappas doktor hade för övrigt utbildats i något europeiskt land och tyckte jag var rolig att snacka engelska med… Vi hade ett eget rum, jag, mamma och någon kusin fick madrasser och allt. Mamma passade på att be om att de skulle göra en massa kontroller på pappa och det var aldrig något tjaffs om det. Var vi hungriga så var det bara att säga till i receptionen så fick vi allt vi ville ha. Det kom förvisso på notan men de hade i vart fall personal som hade tid att kolla upp en och vi fick veta att det inte var något fel på honom för övrigt förutom det han blev inlagd för. En annan gång när pappa blivit sjuk så hade han kollapsat i entrén till sjukhuset och en MASSA små thailändare fick försöka lyfta en 100 kilos farang… Samma ska hände där, en massa undersökningar som både var nödvändiga och på begäran av min mor. Detta var då lokala sjukhus som egentligen inte var faranganpassad.

När jag själv blev sjuk så var det tal om att ringa ambulans. Problemet var att ambulansen inte var tillgänglig så folk fick leta upp en bil och köra in mig. Det är det enda jag har att klaga på thailändsk sjukvård för övrigt, att man måste ta sig till sjukhuset själv och inte kan förlita sig på ambulanserna i Thailand. Fördelen är väl att vi aldrig varit mer än en halvtimme från något sjukhus i Thailand och där föräldrarna bor i Sverige så ligger sjukhusen 2h bort, oftast skeppas man med helikopter vid riktigt akuta fall, annars får man faktiskt åka taxi…

Mamma brukar ta mormor till sjukhus på undersökning när hon är i Thailand. Mormor är inte helt frisk utan lider av någon sjukdom så mamma tycker det är bra att kolla upp henne så att det inte blir värre. Själv tar hon och gör någon kontroll då och då för att kolla att saker och ting är bra och ibland tar hon med sig pappa för att göra en generell kontroll, blod, hjärta etc. Aldrig någonsin har vi blivit nekade vård eller undersökningar i Thailand!

Det är en bra känsla när man vet att man alltid blir välkomnad när man vill ha vård eller bara vill vara lite förebyggande. Det tycker jag Sverige är oerhört dålig på, att jobba förebyggande. Tydligen verkar många andra länder ute i Europa jobba just förebyggande, de tillåter kontroller och undersökningar på vissa yrkeskategorier. Förvisso handlar ”förebyggande” i Thailand om att man skall ha råd att betala för sjukhusvistelsen men jag betalar hellre för att veta att jag är frisk än att jag behöver skeppas med en ambulans i ilfart för att jag inte är det. I Sverige känner man sig jobbig när man tror att man är sjuk, som om sjukvården verkligen inte bryr sig. Är man anhörig och tror att ens förälder ska dö och inte möts av någon som helst förståelse mer än byråkrati så känns det ju värdelöst att betala skatt för något man ändå inte får.

Den enda gången jag hört någon säga något positivt om den svenska sjukvården var när en farang spräckte skallen och man ändå lyckades hålla honom vid liv, hans thailändska trodde inte han hade överlevt i Thailand. Dessvärre dog han efter någon vecka på sjukhus i alla fall… Han var nog redan dömd från början.

En liten kuriosa: Både jag och pappa fick rissoppa när vi var sjuka men i dygnskostnaden ingick ibland att vi kunde välja mat själva om vi ville ha något annat. När pappa blev inlagd första gången för länge sedan så hade kocken ingen aning om vad potatis var så mamma fick pengar och en chaufför så att hon kunde åka till marknaden, köpa potatis åt pappa och tillaga den åt honom!

Det är numera förvisso möjligt med privatvård i vissa städer i Sverige hur det egentligen funkar har jag inte satt mig in i ännu.

Nu stänger vi!
Förut när jag hade jobb som innebar ”vanliga” arbetstimmar så var jag på jobbet 8-17. Skulle där inkluderas pendling så kanske jag var hemma först runt 18-19. Jag gillar det centrala läget, att ha butikerna nära men ibland undrar man varför man har det centralt om butikerna ändå stänger kl 18! Det händer rätt så ofta att jag och mina polare blir utkickade från shoppingcentren kl 18 en fredagkväll när vi som avslutning på en lång vecka är som mest sugna på att shoppa. Sedan tänker jag på alla telefontider är nere mellan 12-1, jaha men om man jobbar alla andra timmar och bara kan då? Söndagar när allting är stängt, förutom restauranger som kanske öppnar vid 1 och matbutikerna. Ingeting verkar anpassat efter att folk faktiskt jobbar normala arbetsdagar…

Ska man ut och festa måste man nästan vara på nationen eftersom det är 25 års gräns på alla partyställen, annars får man gå på fjortisfesterna och partajja med 18-åringarna, eller kanske hänga på pizzerian med snuskgubbarna som dricker öl vid baren. Man blir otroligt lack på hur Sverige stänger ner sig och har noll liv! När jag först flyttade ner så undrade jag var alla ungdomar fanns under fredag- och lördagskvällarna, jag hittade dem på Lunarstorm och fick veta att det helt enkelt inte finns något för en 18-åring att hämta i stan, man är inte välkommen. Kanske därför vissa ungdomar springer runt och vandaliserar? De har inget annat att göra…

Jag gillar det kroatiska tänket med siesta mitt på dagen och sedan längre öppetider på kvällarna. Riktigt jobbigt innan man vant sig (jag lyckades alltid komma på idén att jag ville ha något just mellan siesta-tiderna) men otroligt praktiskt och bra i längden. Vill Sverige inte ha något nattliv alls? Att man ska sitta hemma och uggla efter klockan 6 på kvällen? Jag antar att det har med OB och det så kallade ”liv” att göra att alla vill stänga kl 6 men det är jobbigt för mig som tydligen vill leva ett annat sorts liv. Tackar vet jag livsmedelsbutikerna runt hörnet som drivs av turkar, de tycks aldrig ha stängt. Påminner mig lite om Thailand och när vi kunde gå till butiken runt hörnet till huset i byn och väcka ägarna mitt i natten när v i kom på att vi ville ha något. Eller när vi trallade genom Pattaya kl 1 på natten och det fortfarande var öppet på marknaden.

Förbindelser som inte fungerar
Jag har ibland fått tacka nej till jobb bara för att man inte har bil. Då snackar vi inte om jobb som ligger mitt ute i ingenstans utan jobb som ligger på industriområdet i någon stad. Skulle det inte löna sig att låta en buss gå utanför stora fabriker ungefär när man börjar och slutar? Det skulle förvisso krävas två bussar men jag förstår verkligen inte att alla som jobbar på dessa fabriker har egen bil…

Något annat som irriterar mig oerhört mycket är det faktum att det inte finns ordentliga förbindelser mellan städerna i Sverige. Ska man åka till Dalarna måste man ta en sväng förbi Stockholm och en tågresa tar runt 12h. Ska man till Karlstad kan man inte åka efter klockan 17, dvs när normala mäniskor slutar, och en sådan resa tar runt 7h. Ska man åka mellan Karlstad och Dalarna tar resan med buss ibland uppemot 8h. Är man ute i god tid eller tar sista minuten kan man få tor för 500 annars kan en enkel resa kosta en runt en tusing per person, det är nästan bättre att flyga… Jag spiller alltid en dag på att resa till föräldrar. Reser inte svenskar alls inom Sverige?

Vi reste mycket med buss när vi åkte runt i Thailand. Isan –Chiang mai, Isan-Bangkok, Isan –turistort. Vi betalade alltid i busskassan när vi skulle gå på. Reste alltid på natten och vaknade upp på morgonen pigga och glada i en ny stad, ganska trevligt att sova på bussarna och man slipper spilla dagarna på resandet. Jag minns inte hur mycket de blå bussarna med AC kostade men 1000 SEK på att resa känns hutlöst mycket! Det går fler bussar i Thailand än vad det gör i Sverige, ingen bokning, ingen tidspassningdet är bara att åka dit och hoppa på en buss. Jag tror att hos oss går en buss till Bangkok varje timme. Reser thailändarna så mycket att de faktiskt har råd att sätta in en buss varje timme? Vart reser de?

Jag minns hur jag och några släktingar kunde åka ut till landsvägen och ta en ”doisan” för 15 bath och åka in till stan som låg någon mil längre bort, en stadsbuss i Skåne kostar runt 15 kr… Är det bensinpriset som trissar upp det? Det beror i vart fall inte på brist på folk, jag vet inte vad som är mest packat med folk; en doisan i Thailand eller en stadsbuss i Lund under rushtimmar…

Hutlösa priser
Som thaitjej med 160 cm i höjd och tydligen konstiga förhållanden mellan ben och resten av kroppen så tycks jag aldrig hitta några jeans som passar, alla blir för långa och släpar så mycket i backen att de måste sys upp eller vikas upp. Vad jag även inte förstår är hur kommer det sig att folk pröjsar över 1000 kronor för ett par jeans? Är alla rikare än mig eller är jag bara snål? Hade problemet med att jag behövde en T-shirt, gick inte att hitta någon snygg under 500 kronor. Varför lyckas mamma alltid kamma hem kläder som är så mycket snyggare på tempelmarknaden i Thailand för runt 50 bath? Varför ska kläder vara så dyrt i Sverige? Själv köper jag kläder när det är rea, känns som mer normala priser då. Oftast har man kläderna i några år för att sedan gömma dem i garderoben när man tröttnat så aldrig att jag pröjsar överpris! Hittat iofs en butik ute i Limhamn i Malmö som säljer bra och snygga jeans för 150 kronor, det känns som ett bra pris!

För övrigt känns det som om så fort man går utanför dörren så börjar det kosta pengar. Att bara vara social i Sverige kostar pengar. Eller har jag fel? När jag växte upp så var det en massa skjutsandes och bussresandes. Nu är det en massa åkandes med en massa byten. Det är väl så i städerna, särskilt när man inte växt upp här och har en bästis i byggnaden…

Konstiga arbetsregler
Lite imponerad av en thailändarnas ”jag kan jobba dygnet runt”-attityd försökte jag det en gång. Hade fått uppdrag att jobba 7h och blev förfrågad om ett 8h pass på en annan plats. I och med jag jobbade för ett bemanningsföretag så hände det ofta man fick en förfrågan och de kanske inte hade full koll. Enligt lagen får man inte jobba mer än x antal timmar utan anständig vila, i vart fall inte om man är på bemanningsföretag, så det gick ju inte, trots att jag verkligen ville. Tydligen skulle min chef utnyttjat mig om jag hade tagit båda passen, samt minskat möjligheten för andra att få passet. Dessvärre var det ju så att ett av passen blev obemannad eftersom det inte fanns någon att sätta in och jag gick miste om tusenlappen i inkomst.

Personligen hade jag tyckt att jag hellre blev av med jobbet för att JAG var dålig på mitt jobb istället för att någon annan egentligen var dålig men att jag var sist in och därmed först ut att gå… Jag hade även varit lagom glad om jag fått behålla jobbet bara för att chefen inte kan kicka mig snarare än för att jag var bra, särskilt om alla andra visste hur dålig jag var. Det känns som man gör sig själv en större tjänst om man jobbar på ett ställe där folk har nytta av en snarare än att man bara sitter av tiden. Men lagstiftningen ser till att arbetsgivaren inte kan kicka folk titt som tätt, det är bra när man väl få anställning men svårt för en ny att komma in.

Något jag inte förstår är varför den svenska regeringen inte vill att svenskar ska jobba. Jag är 22 år, blivit varslad 2 gånger på grund av brist på arbete, det var inte det att det inte fanns utan att mitt jobb åkt till kineserna. Min mor har inget att hämta mer från Sverige sade jag förut. Hon kommer kunna pensionera sig om 10 år ungefär och fram tills dess måste hon hitta ett jobb. Hon har en ofantlig lång meritlista och nu går jobben inte att få. A-kassan är på henne, arbetsförmedlingen likaså, själv vet hon inte hur hon ska lösa det, flytta? Är det värt för henne att flytta från min far (han kommer aldrig flytta) och få jobb någon annanstans och bli varslad därifrån också? I svensk lag är det tydligen hennes skyldighet. Om jag skriver in mig på arbetsförmedlingen igen så finns där stor risk att jag hamnar någonstans där jag inte vill vara… Jag vill kunna ha mer kontroll över mitt liv helt enkelt och väljer därför att studera några år till för att ha större chans att kontrollera mitt liv…

Jag har inget emot kineser, indier eller andra folkslag heller. Jag har bara vädligt svårt för våra politiker som tycks driva en konstig politik (ingen regering bättre än den andra) och så undrar jag vart våra svenska jobb är på väg nu när fler företag väljer att flytta utomlands. Statistiken för hemorten är väldigt skrämmande. Förståsigpåarna målar upp en hemsk bild av Sveriges framtid. Jag hoppas markanden återigen vänder när jag har min dubbla examen om något år.

Jag är inte säker på att Sverige är ett bra land att jobba i numera helt enkelt. Min far har lyckats med konsten att få pension efter ett långt liv med hårt arbete. Även han säger att det numera är svårare att få jobb, det var lättare förr helt enkelt, färre människor med vassa armbågar och utbildning. Min lärare hävdar att det arkaiska ökar chanserna för att få det första jobbet, dessvärre har jag gett mig in i en bransch som jag känner på tok för få i. Jag måste leta efter min arkaiske vän, det finns nog någon, eller så hoppas jag på min gode tur och att jag har någon som någon en vacker dag kan uppmärksamma.

Det finns mer att klaga på och om någon orkar skriva om Skitthailand så vore det väl kul det med.

[KillerRacer]

@jaiburiram wrote:

@KillerRacer wrote:

Om ni inte vill läsa negativa saker om Sverige så bör ni nog hoppa över detta. Och detta är ett inlägg som bara är av whinig natur!

Det var mycket gnäll. Är du någonsin nöjd ? Eller måste du ha medhåll först ?

Det finns saker jag är nöjd med. Jag sade att det var en tråd av whinig natur?

[Nille]

Jag tycker vi kan låta Killerracer skriva av sig åtminstone i sin egen tråd. Hon öppnade med en varning. Smaken är som övrigt som baken – och gott är väl det! :flower:

[KillerRacer]

@Nille wrote:

Jag tycker vi kan låta Killerracer skriva av sig åtminstone i sin egen tråd. Hon öppnade med en varning. Smaken är som övrigt som baken – och gott är väl det! :flower:

Precis min tanke. Detta var även en pik mot alla som inbillar sig om att om man bor i ett välfärdsland så är allting frid och fröjd. Hamnar man vid sidan om eller mellan olika system så går det åt skogen. F.ö så undrar jag om det verkligen är så stor skillnad mellan sjukvård i en isansk “småstad” och de i turistorterna?

[pellevsl]

Hejsan KR, jag önskar jag hade din aktivitets nivå på mitt skrivande också :-).

Jag håller med dig 100% gällande skillnaden mellan Svensk och Thailänsk sjukvård.
Nu ioförsig så har jag en bra sjukförsäkring och numera går ofta och checkar upp mig på bra “lyx” sjukhus i centrala BKK, men jag har också bott i TH under en tid när jag praktiskt taget var försäkringslös samt jag har vid ett antal tillfällen följt med min ex-flickvän på sjukhus i Isaan, så jag har en del erfarenhet från dom lokala varianterna också.

Kort sagt, jag skulle välja Thailänsk lokal eller “komunal” sjukvård före Svensk i alla avseenden, utan tvekan. Här får man vård direkt helt enkelt, och ett privat rum med TV och kylskåp samt extrasäng i ett lokalt sjukus kostar mindre per natt än en lunch i Sverige.
Jag fick en gång ett sting från någon typ av insekt, nere i Huayang i Prachuap Khirihan och fick en konstig reaktion av något slag, svullna upp i hela armen. Och var tvungen att uppsöka ett “väldigt” lokalt sjukhus :-). Men vilken vård!!!! Helt otroligt vad dom tog hand om mig. Vi hade naturligtvis problem med språket, självklart, men det gjorde att dom checkade upp 100% av mig eftersom dom inte kunde förstå riktigt vad problemet låg i, även om dom naturligtvis såg min svullna arm. Sprutor och mediciner och armen vart bra på ett par timmar.

Mitt ex, fick smärtor i magen en gång i Isaan, och vart inlagd på sjukhus i en mindre stad i Isaan. Visade sig sedemera att hon hade en cysta i livmodern och något som hette Puss bakom cystan som tydligen var rätt allvarligt när dom två uppträder ihop och faktiskt rätt farligt. Total kroppskontroll av engelskspråkig läkare som hela tiden informerade mig som medföljande, röntgen och ultraljud, dropp, antibiotika sprutor var sjätte timme i 3 dagar, privat rum med egen sköterska (och två brunklädda som vaktade henne på köpet, Jag kommer berätta mer om den här speciella lokala sjukhusvistelsen i detalj i min story “Med öppna ögon”, för den är rätt intressant). Hursomhelst, frukost, lunch och middag samt TV och extrasäng (och handfängsel) på rummet till en total kostnad av THB 2,200, samt att jag och mitt ex fick en inbjudan av den engelskspråkiga läkaren på en öl eller två nästa gång vi kom till stan. Cystan gick tillbaka, “Pussen”?? borta, samt utskriven med hälsan i behåll. Mitt ex vart sedemera uppcheckad på “lyxsjukhus” i BKK, (bara för att vara säker). Men i BKK fick sjukhuset också hela hennes akt från lokala sjukhuset i Isaan, och all sjukvård som hon hade erhållit på det lokala sjukhuset visade sig vara 100% rätt och “lyxsjukhuset” hade inget att tillföra annat än att friskförklara henne men ville kalla henne på jämna återkontroller under en tid.

Om man ska jämnföra det här med min pappas nyligt erhållen sjukhus erfarenhet i Sverige, där han har trots hjärtfel och obalans i hjärtrytm i ca. ett år, blivit kallad på tio-femtontals möten där han haft olika läkare på stort sett varje möte, som måste läsa upp sig varje gång innan dom fattar vad som är felet. Han har praktiskt taget fått svaret “vi ringer när vi har tid med dig” ett antal ggr innan han nu ett år senare har fått en Pacemaker och kan leva ett “under dessa förhållanden” normalt liv där han i varje fall orkar klippa gräsmattan. Det är fanimej otroligt. Jag lovar, att om han hade besökt ett lokalt sjukhus i Isaan i en hyfsad medelstor “by”, så hade han fått en Pacemaker fixad inom loppet av några veckor och till en bråkdel av vad dagens kostnad vart, både i fråga om pengar samt tid och lidande. Visst, man ska våga lita på ett dylikt sjukhus, men idag, 2009, är en Pacemaker operation inte ett super-ingrepp, rätta mig gärna om jag har fel.

[KillerRacer]

pelle: jag kanske inte tittar förbi alltför ofta för stunden men sitter fortfarande och väntar på nästa del i din historia. =)

mina kommande delar får vänta tills allt lugnar ner sig i det så kallade “livet”.

orkar inte tracka ner sjukvårdssystemet just men håller precis med dig, pelle. i sverige har vi allt vi behöver, men ändå känns det som något är fel och det märks på sjukvården framförallt. jag tycker seriöst synd om vår sönderjobbade sjukhuspersonal här i sverige, de ska ha en eloge för att de orkar!

[taah]

Blir ett kort inlagg, for snart ska jag pa lunch!

Finns en anledning till varfor halsoturism blir allt storre o storre i Thailand. Stora, moderna sjukhus med dyra utlandska och utlandskt-utbildade doktorer ar snart ratt vanligt i Bangkok, da manga tycks kombinera resa+sjukvard i staden. Speciellt mkt araber, har jag hort.

Har ar ett exempel, http://www.bumrungrad.com/
Jag akte in dit for ngr ar sen, nar jag var pa semester har i thailand och blev lite sjuk. Min faster ville prompt att vi skulle in pa sjukhus, och oj oj det kandes nastan som jag hamnade pa hotell istallet.

Sa varje gang jag var pa besok har i thailand, sa har jag alltid gjort halsoundersokning, en kontroll. Sant kan man nog inte fa i Sverige, utan speciell anledning. Inte darmed sagt att allt ar daligt i Sverige. Hade en liten snutt problem med diabetes, nagot jag bekraftade i Thailand i julas, och fick en del mediciner. Blev mkt battre ratt snabbt, men var ju tvungen att aka tillbaka till Sverige. Blev att fortsatta kuren genom vardcentralen, och hade personligen valdigt fina erfarenheter av deras mottagande och vard.

Har iofs otroligt mkt hemskheter (och en del guldklimpar) jag kan fortsatta beratta om sjukvarden i Sverige med hanvisning till min (nu bortgagna mor), men det lamnar jag nog till min egen thread ifall jag skulle fa for mig att grava upp den gamla kistan.

Blev lite langre an jag tankte mig 😛

[ronoh]

Det finns ju fördelar och nackdelar med allt här i livet.. Säger jag som bara är 2 år äldre än dig KR. Man måste jobba hårt för att uppnå sina mål. Och man måste jobba ännu hårdare som arbetslös för att hitta sitt drömjobb.

Att skillnaden är stor beträffande sjukvård kan jag hålla med om. Men det är så länge man har en gällande sjukförsäkring i Thailand.. Det har inte jag eller tjejen. När hon blev sjuk i SLE, så fanns det två alternativ

1. stanna kvar och få vård i Thailand(prislapp ca 200 000 sek direkt för diverse operationer och undersökningar) och fortlöppande över livet. Har en bekant till tjejen som fick samma diagnos, hon är thailändare. Deras familj fick betala 10 miljoner baht fram till dess att hon dog. Ur privata fickor.

2. Komma till Sverige på det uppehållstillstånd vi hade fixat innan sjukdomsdiagnosen kom. 900 sek max per år. Lite trögare vård men dock minst lika kompetenta läkare. Bra medicin och alltid det senaste bytts ut mot dem gamla pillerna. Hon måste alltså leva i 10 tusen år med denna sjukdom för att tangera den privata sjukdomskostnaden i Thailand för samma sjukdom.

Allting har både fördelar och nackdelar. KR bra skrivet annars

[KillerRacer]

Oj, var länge sedan jag var här. Eller kanske inte. Tittar förbi lite snabbt ibland utan att logga in. När jag väl är här är jag lika förvirrad som vanligt.

Tänkte med detta inlägg säga “Hej.Jag lever och tittar förbi men ni får hålla ögonen öppna för att hinna se mig!”

[Thaisambo]

Jodå, det ska vi absolut! Hålla ögonen öppna efter KillerRacern alltså…. 🙂

[Nille]

@KillerRacer wrote:

Oj, var länge sedan jag var här. Eller kanske inte. Tittar förbi lite snabbt ibland utan att logga in. När jag väl är här är jag lika förvirrad som vanligt.

Tänkte med detta inlägg säga “Hej.Jag lever och tittar förbi men ni får hålla ögonen öppna för att hinna se mig!”

:flower:

[KillerRacer]

Att adoptera släktingars barn

För några år sedan var min mamma fast besluten om att adoptera ett eller flera av sina syskonbarn. Jag är glad för att hon aldrig gjorde det.

Det kan verka som om man gör barnet en tjänst när man adopterar det men min erfarenhet säger motsatsen. Låt mig börja från början.

Mina tankar baseras på ett antal släktadoptioner där föräldrarna antingen inte haft råd att försörja barnet och därför adopterat bort det för att det ska få ett bättre liv hos någon som har råd med det eller så har föräldrarna inte velat ha något med barnet att göra och barnet växt upp hos släktingar (vissa hos den adopterade släktingen). Barnen har varit mellan 3-10 år när adoptionen skett.

I nuläget gäller detta för samtliga adopterade som jag känner:
De kallar sina adoptivmor för faster eller moster (Na, bpa..) och sin adoptivfar för pappa. Deras relationer med adoptivmödrarna är mer som syskonbarn-faster/moster-relation medan adoptivpappan är mer involverad i barnets liv. Adoptivpappans familj (föräldrar, syskon) ser barnet som om det vore ett biologiskt barn. I Thailand är adoptionen inte sedd som att barnet ”tillhör” adoptivföräldrarna utan mer som om barnet bor hos dem för att få utbildning etc. Samtliga barn har någon form av kontakt med åtminstone en biologisk förälder, vissa mer än andra.

Jag säger inte att barnet inte är lycklig i Sverige hos sin adoptivfamilj. De verkar nöjda. Problemet uppstår först när Thailand kommer in i bilden.

I mina ögon handlar det om lojalitetsproblem. De biologiska föräldrarna verkar inte vilja släppa sitt barn helt utan det är de som barnet kallar för mamma och pappa (mae, pa). Det blir inte bättre av att de i Thailand gör det också, de biologiska för mamma och pappa och adoptiverna för faster/moster och pappa farang. Jag tror att många av de adopterade har svårt att känna att de hör hemma riktigt på grund av detta, dvs. de kallar aldrig adoptiverna för mamma och pappa samtidigt som alla andra gör det ständigt påmind om att det inte är dess riktiga föräldrar.

En annan sak som jag lagt märke till bland de äldsta adopterade: många av dem pratar om att spara ihop pengar så att de kan se till att föräldrarna och släkten i Thailand får det bra.

En del av de adopterade får även samtal från de biologiska föräldrarna som kräver att de ska skicka pengar! Vissa adoptivfamiljer skickar pengar till de biologiska föräldrarna medan andra säger blankt nej. I de fall där pengar krävs så vet jag att barnet har lojalitetsproblem. De riktiga föräldrarna har det svårt men det har ju även adoptivföräldrarna… Barnet vill hjälpa sina föräldrar (och syskon) men det har inte möjligheten.

Oftast är detta inget som barnen pratar om. Det är något man måste märka. Jag tror dessvärre inte att adoptivföräldrarna har insett detta problem. Många adoptivmödrar tenderar även påminna barnet om att det har det bra. Man tänker på framtiden men barnet riskeras ändå skadas.

Det är värt att ha detta i åtanke när man ska adoptera syskonbarn. Man kanske gör barnet en tjänst, eller så skadar man det mer…

Jag gav rådet häromdagen att svensken skulle ha i åtanke det faktum att det inte endast handlar om att barnet ska få en framtid. Det är en massa mjuka kriterier med, barnets känslomässiga problem som en sådan adoption kan innebära. Det gäller att vara medveten om att thailändare inte alls har samma krav på föräldraskap som svenskar tar för givna. Det verkar inte gå att förklara för thailändarna att det inte bara handlar om framtid. Det verkar inte gå att förklara för thailändare att barnen riskerar känslomässiga problem.

Jag har försökt men kanske försökte jag för dåligt.

[Nille]

Mycket bra inlägg!

[KillerRacer]

Ne Suanil, det är nog inte så smart att ge sig in i något sådant. Om du ändå skulle göra det så ta ungen och titta inte bakåt. Problemet som jag upplever det är att adoptivmamman aldrig sätter sig in i rollen som mamma åt barnet. Det blir ett konstigt förhållande av det hela.

[Author]

Posts