Tillbaks i Thailand efter 28år.

[timsurin]

Tänkte skriva om mitt första besök i Thailand 2004.

Först lite om min bakgrund.Jag är som flera på forumet adopterad, mina föräldrar hämtade mig i Bangkok 1976 när jag var ca:3 veckor gammal. Har så klart inget minne ifrån den tiden men enligt mina föräldrar så sov jag som en stock nästan hela vägen till svedala ända till det var dags att landa på arlanda, då satte jag igång på allvar att djävlas hehehe, gråta,göra på mig ja allt man inte bör göra som en 3-veckors baby ska göra på ett flygplan.Mina föräldrar trodde väl att dom fått hem the baby from hell.
Jag vet liksom flera adopterade under den här tiden väldigt lite om min bakgrund,biologiska föräldrar mm så tanken på att besöka Thailand har alltid funnits där.2004 så hade jag till till slut bestämt mig för att åka iväg,för att börja resan på bästa sätt så blev det thai airways.Hade läst mycket om thailand och även försökt att lära lite av språket innan.Man måste ju vara lite förberedd när man ska iväg var min tanke.Blir hälsad av kabinpersonalen på sedvanligt vänligt sätt när jag går ombord på planet.sawaddi ka.ni vet och sen är man på väg, redan på planet så inser jag såklart att min thailändska inte kommer räcka speciellt långt,hamnar brevid en medelålders thailändsk kvinna med sin son som direkt börjar prata thai med mig, och då menar jag verkligen prata,vi är väl ungefär över estland när jag till får en chans att förklara att jag är född i thailand men adopterad och inte kan språket så bra.Trodde hon skulle bli fly förbannad men inte då.Hon kunde väl ungefär lika mycket engelska som jag kunde thai men vi hade kul hela vägen ner endå.Så efter 10 timmar landade vi till slut i BKK,det var en konstig känsla att kliva av planet och vara “hemma” igen efter 28 år,med båda fötterna på thailändsk mark så att säga.Väntar i passkön och kommer till slut fram till passkontrollanten, hon tittar snabbt igenom passet och säger sen en lång mening på thai..fattar ingenting.Frågar lite generat om hon kan ta det på engelska,jodå,ta av dig kepsen och titta in i kameran tack.hahahahha.i thought you could speak thai..you born here sir..look born bangkok.Ja det hade hon ju rätt i hahahhaah.När jag väntar på bagaget så slår det mig för första gången att jag ser ju ut som alla här.Känslan av att vara accepterad kom krypande så sakta.Tar en taxi in till Bangkok som enligt svedala mått är tokbillig och checkar in på hotellet.Efter en snabb tupplur så bestämmer jag mig för att gå en liten sväng för att röra på benen lite.Runt hörnet är det en massa stånd med försäljare som försöker sälja saker till turister och jag funderar på att ta en annan väg då jag hatar påstridiga gatuförsäljare, men ändrar mig och går den vägen endå, ingen bryr sig om mig eller försöker sälja nåt till mig, kommer på att jag är ju thai,klart som fasen dom inte bryr sig om lilla mig som kommer gående.
Fortsättning följer om ni vill (börjar bli lite sent) :salute:

[Nille]

Det här ser vi fram mot. Mer :cheers:

[Rosarin]

Åhhh underbart Tim!!!!

Känner så väl igen mig i det du skriver om i passkontrollen. *ler*
De stirrar i passet och ser att man är född i Bangkok och sedan kommer det en massa ord på thai och själv står man där som en leende fåntratt och förstår inte många ord av det som sägs….*fnissar åt tanken*…

Ja, Tim, du ska se att vi hittar sanningen till slut.
NÅGON måste ju kunna berätta för oss hur allt gick till, på riktigt.

Vi ses vännen!

🙂

[Herr Chang]

Hej timsurin,

Mycket intressant berättelse. Jag vill se en fortsättning!

Herr Chang har talat.

[Tony_h]

Ja vi ser fram emot fortsättningen. :thumbright:

[timsurin]

Innan jag fortsätter så har jag glömt att berätta att jag reste med min pappa första gången, det hände en del roliga situationer pga av det men det kommer vi till senare.

Första veckan i Thailand så bodde vi på Montien hotell i Bangkok på Syurawongse road, samma hotell som mina föräldrar bodde på 1976 när dom hämtade mig. Vi skulle vara i thailand 3-veckor så det var en massa som skulle hinnas med, farsan som är storfantast av historia och gamla byggnader hade sina planer,jag som ville rota lite i mitt förflutna hade mina. Andra dagen åkte vi till barnhemmet där jag hade varit under mina första veckor, där barnhemmet enligt papperna skulle ligga var det istället en affär men mycket kan ju hända under 28år tänkte jag. Sen så bar det iväg med tuk-tuk (min idé hahahahha) tillbaks till hotellet för att möta upp våran guide där.Ett bra tips om det är första gången i thailand är en egen guide, det blir mycket mer personligt än om man ska fösas runt i grupp.Våran guide Rosie mötte upp oss på hotellet med ett leende när hon fick syn på mig, ahhh you are born here in thailand, welcome home, var det första hon sa till mig.Att gå igenom allt som hon visade kanske blir lite långt men det var klart värt varenda krona, kungliga palatset så klart, en tur på floden, hennes egna favorit ställen och mycket mer.Tanken slog mig under den här dagen att han där borta som är så lik mig kanske är min bror eller kvinnan där kanske är min mamma.Det måste nog sett ut att när jag och Rosie gick brevid varandra som syster och bror med en blek farang i släptåg (förlåt farsan hahahahah).
Innan vi tog adjö för dagen så sa Rosie nåt som verkligen fick mig att känna mig som hemma.It dosent matter where you live,if you were born here you are thai,and something you should be proud of.Jag gav henne en björnkram innan vi skiljdes åt.
På kvällen så gick pappa och jag en sväng tillsammans, pappa banade väg med kurs mot stånden såklart, kan ju säga direkt att där blev vi stånende ett bra tag.Igen var det ingen som tog notis av mig men farsan däremot hahahahhaha stackarn.Åt middag på Mango tree restaurang (kan rekomenderas,ta vänster efter 7-eleven så hittar ni den) och sen en kort promenad tillbaks till hotellet, nu gick vi dock fel och hamnade på gata med en massa barer och ja ni vet, tjejerna vikade åt pappa som gick före och erbjöd lite av varje fniss…när vi kom på rätt väg så sa pappa att det var ena trevliga flickor det, jag tror inte än idag att han insåg var det var för nåt dom erbjöd, hade ingen lust att förklara det heller hahahahahah.
Fortsättning följer…..skrivkramp. :thumbright:

[Rosarin]

TIM!!!

Du MÅSTE skoja…..
Bodde dina föräldrar OCKSÅ på ett hotell på Surawongse road när de hämtade dig??????

Var det MONTIEN HOTELL????

Där bodde min pappa också, och jag bodde där min sista natt i Thailand som bebis, innan jag flög till Sverige.

Och vet du….jag bodde OCKSÅ där när jag återvände på min första resa tillbaka till Thailand år 2001!

Jisses…..ÄR vi tvillingar eller? *fnissar*
Är du med på ett DNA-test när vi ses ,lillebror? 🙂

Phi-Rosarin 🙂

Ps. Kanske bara tillfälligheter men hur sjukt är det inte att eran guide hete Rosie, det är ju precis vad dom kallar mig här nere när de inte säger Khun-Rosarin, Khun-Rose, eller så./ds.

[timsurin]

Ja visst var det var Montien Hotel..men va skumt,bodde vi på samma rum också :cheers: hahaha. Ja för tusan,fram med nålarna bara,klart jag är med på ett DNA test..vi hörs å syns kram kram vännen. 💡

[Rosarin]

@timsurin wrote:

Ja visst var det var Montien Hotel..men va skumt,bodde vi på samma rum också :cheers: hahaha. Ja för tusan,fram med nålarna bara,klart jag är med på ett DNA test..vi hörs å syns kram kram vännen. 💡

Men SHIT POMMES FRITES!!! *skrattar*

Skulle inte förvåna mig om det finns någon där som också vet vad som pågick, eller åtminstone har ett hum om något…

Jag vet att managern på Montien var en svensk kille för några år sedan som hette Magnus men jag vet inte om han är kvar. Han har iofs säkert inte varit där i 30 år men han kanske vet någon som har jobbat där länge..

Eftersom det verkade vara så hemligt så att våra föräldrar inte ens fick komma och hämta oss hos advokaten förrän det var mörkt ute, måste väl de haft någon slags “DEAL” med hotellet för att de skulle se mellan fingrarna när det kommer faranger som checkar in själva och sedan lämnar hotellet med spädbarn.
Dessutom under flera år…

Jag har bott 2 ggr på Montien i vuxen ålder men det börjar allt bli lite slitet nu.

Lillebror, (jag fyller ju år bara några dagar innan du..hihi) är det ok för dig att jag klipper in det här i min tråd också?
Blev så glatt överraskad och skulle så gärna vilja ha med det här i min tråd också.

Äntligen ett riktigt SPÅR!

Tim, har du fått hem dina papper ännu?
Vet inte varför jag säger det här men jag får bara en känsla av att det står samma födelseadress i våra papper.
Ska bli spännande att jämföra 🙂

hej så länge…

kram syrran 🙂

[timsurin]

Klart du får lägga in det i din tråd storasyter. Jag väntar på mina papper fortfarande, dom bör väl dyka upp vilken dag som helst nu.
Ja det var faktiskt min tanke också med hotellet, att dom har haft en deal med Prajak och gänget.Har pratat med mina föräldrar och det var många svenskar som bodde där på just det hotellet som skulle hämta hem sina barn, en tillfällighet??? nä jag tror inte det. Så fort papperna kommit hem så får du veta vad som står i dom såklart.Kram kram Lillebror…… :drunken:

[Nille]

Jag startad just upp en forumsektion “Adopterad från Thailand”. Många är starka. Läs mer på viewtopic.php?f=47&t=2741

[Magnus74]

Jag har bara en fråga, varför vill man leta upp sina föräldrar när man vet att de inte vill veta av en? De har adopterat bort antagligen för att de inte vill ha barn eller pga av sjukdom eller dödsfall och miljoner andra saker.

Vill man bara träffa sin biologiska mamma och säga : Hej mamma här är jag din dotter , som du adopterade bort?

Fy vilken chock för både den adopterade och för biologiska mamman det måste bli.

Det är svårt att sätta sig in i ett adoptivbarns tankar eller rättare sagt helt omöjligt.

[silverbird]

Mycket intressant läsning – särskilt att få läsa medan ”upptäcksresan till det förflutna” pågår.

Jag bodde på Montien i princip en vecka varje månad under 73-79. Hotellet ägdes av en rik thaifamilj och vid den tiden var en av sönerna General Manager. Kom ibland i kontakt med svenskar som hämtade sina adoptivbarn där. Men adoptionerna på den tiden var väldigt vanliga och vad jag förstod helt legal. Att Montien valdes tror jag mer hade att göra med att detta hotell rekommenderades av de svenskar som var aktiva i ”adoptionsorganisationerna”.

Dessutom var det ett hotell av hög kvalitet med bra priser. Nattlivet utanför var ungefär likadant då som det är idag – även om det då var mest träbyggnader i två alt. tre våningar där ”glädjen spreds”.

Ifall du finner din biologiska mamma så är jag helt övertygad om att hon kommer bli helt överlycklig – den reaktionen är den vanliga. Det var så många barn som adopterades bort under 70-talet med faktiskt en underliggande fin känsla hos modern – hon ville att barnet skulle få en chans till ett bra liv, något hon ansåg var omöjligt om barnet stannade hos henne. Jag skriver modern eftersom i de flesta fallen den biologiska fadern oftast inte fanns ”i närheten” och många gånger var helt okänd.

[Rosarin]

Åh Silverbird, är det sant, vad spännande!

Tack för bra info! 🙂

[Rosarin]

@Magnus74 wrote:

Jag har bara en fråga, varför vill man leta upp sina föräldrar när man vet att de inte vill veta av en? De har adopterat bort antagligen för att de inte vill ha barn eller pga av sjukdom eller dödsfall och miljoner andra saker.

Vill man bara träffa sin biologiska mamma och säga : Hej mamma här är jag din dotter , som du adopterade bort?

Fy vilken chock för både den adopterade och för biologiska mamman det måste bli.

Det är svårt att sätta sig in i ett adoptivbarns tankar eller rättare sagt helt omöjligt.

Magnus, jag vet att du funderar och egentligen menar väl med din fråga.
Det finns säkert många som har funderingar som dina men det är faktikst inte alls säkert att de inte ville ha oss!

De kanske lämnade bort oss av HELT osjälviska anledningar, som att de hellre ville ge barnet till någon som kunde ge dem allt som de själva inte kunde ge sitt barn. Kan du förstå det?

Abort är fortfarande otänbart i Thailand vad jag har förstått och hade våra mammor det valet så hade varken Tim eller jag ens funnits här idag. Förstår du hur jag menar?

Så klart att det är svårt för andra att förstå men vet man ingenting om sin familj eller sitt ursprung så är det inte helt ovanligt att man funderar och undrar. När det dessutom finns saker som inte gått rätt till, undrar man ännu mer.
Tim är i samma sits som jag på många sätt och det här är ett val vi väljer själva. (hoppas det är ok att jag skriver för dig nu Tim, om inte får du säga till)
Vi har valt själva att söka och komma hem igen, och vi har mött en hel del “skit” på vägen.
Vi är bara i början av vår vandring på vägen som leder hem.

[Rospigg]

Verkligen intressant läsning som vi hoppas få en fortsättning på. Att pappa till Tim är fantast av historia och gamla byggnader gjorde inte berättelsen mindre intressant, vi kunde ta varandra i hand. Som pricken på i så kallas min fru Tim. Jo, hon är en tjej som börjar bli lite äldre nu. Så Tim kan tydligen vara både ett smeknamn på en flicka och en pojke, ungefär som namnet Kim. :rabbit:

[Rospigg]

Ett par gånger har jag kontaktat några adoptions-siter för att få reda på lite mera vad de känner till om att söka sina rötter i Thailand utan att få svar. En dålig start kan tyckas om jag hade varit adopterad, att inte ens få hjälp eller information här i Sverige. Nåväl, jag var bara nyfiken hur en adopterad skulle gå vidare efter att ha fått besked från ett Thailändskt adoptionscentrum, om de uppgifterna var väldigt knapphändiga. På TV som hade ett program tidigare om detta hörde jag att det i Bangkok skulle finnas ett slags databaserat personregister för de senaste två – tre decennierna. Var det fanns ( Adress ) uppgavs inte – naturligtvis.

[Rosarin]

Ja det finns på Child adoption center I Bangkok men det startades 1977, dvs. året efter Tim och jag föddes.
Har kontaktat dem men utan resultat 🙁

Välkommen att läsa min story så förstår du hur jag menar 🙂

[timsurin]

Tänkte att det var på tiden att fortsätta min berättelse.

Eftersom vi bara hade en vecka på oss i Bangkok så var det som sagt var mycket som skulle hinnas med. En sak som var viktig var att se den plats som jag var född på. Eftersom tiden var knapp så hade jag inte tid å få reda på husnummret men det var endå en av dom saker jag hade på måste göra listan. Vi kom fram efter en guppig taxi resa till Rongmueng,Patumwan mitt på dan när det var som varmast och gick omkring där en bra stund.Känndes lite underligt att komma till just den platsen där man är född och tänka att mina biologiska föräldrar bor här någonstans. Det var endå en bra känsla att ha fått se platsen med egna ögon, något man gått och tänkt på i många år. Efter det så var det dags för Wat Phra Kaeo och Grand Palace (lite kontrast mot vad man nyss sett :scratch: ) där vår guide ifrån tidigare mötte upp oss. Vi fick en grundlig kurs den dagen i alla kungar och byggnader så det snurrade i skallen..värmen spelade nog in också hahahaha. Nästa dag var det dags att säga adjö till Bangkok för ett tag och det var dags att åka neråt i landet. Hade vi gjort som jag tänkt och hyrt en bil själva så hade vi garanterat varit kvar i Bangkok än idag å snurrat.Hotellet ordnade med med bil och chaufför ner till Hua-Hin som var vårt stopp för den andra veckan.Det kanske inte ser så lång ut på kartan mellan Bangkok och Hua-Hin men jäklar vad segt trots att det gick undan värre ibland.Visste inte att en Volvo 960 kunde gå så fort hahahahhaha.Så kom vi äntligen fram på kvällen efter några timmar till Marriot Hotell där vi skulle bo i ett par dar innan vi fortsatte neråt till Phuket. Runt kl:18.00 så var vi på marknaden och tittade och som en del vet så spelas ju nationalsången precis vid den tiden vilket vi inte hade en susning om. Ja allt stannade faktiskt av för ett kort tag och vi stod där som två fåntrattar och förstod absolut ingenting.Att jag hade en keps på mig gjorde väl inte saken bättre men en snäll tant som sålde tröjor förklarade vad som pågick.Dagen därpå så var det dags för den obligatoriska elefant safarin såklart. In i en pickup tidigt på morgonen och efter en skumpig resa upp i skogen så var det dags att klappa elefanter.Att se dom på någon djurpark är inte lika mäktigt som att stå brevid en stor elefant å mata den med bananer kan man ju säga. Så gungade vi iväg genom skogen tillsammans med vår elefant Pih och hans skötare som envisades med att prata thai med mig hela tiden och knacklig engelska med pappa.Däremellan så pratade han i mobiltelefon å försökte för 300:e gången att sälja ett paraply till pappa…sun look veeeeeeeerrrryyy hot hahahahaha. Jo han gav med sig till slut och köpte paraplyet.

Sista delen kommer så snart vänner… :salute:

[Author]

Posts