Detta ämne har 17 svar, 13 deltagare, och uppdaterades senast för 11 år, 7 månader sedan av 
.
- Inlägg
Klockan var 9.52 thailändsk tid när min lillasyster Elin började banka in till det hotell rum som jag och min kusin Sandra bodde i.
Vi bodde på ett hotell i Södra Patong Beach som hette The Beach House, hotellet hade en svensk ägare som hette Peter som var gift med en thailändska som hette Warapon.
Hotellet låg på strandgatan bara 3 meter till stranden och cirka 400 meter till berget.
Men nu tillbaka till Elin.
Hon stod där utanför och skrek att det inte fanns något vatten i havet.
Jag och min kusin Sandra som hade blivit väckta i 18 dagar trodde inte på henne.
Men hon lyssnade inte när vi sa till henne att hon skulle sticka så till slut blev jag förbanad och började jaga henne när för trapporna.
När jag kom ner där nere så såg jag att thailändarna sprang på stranden och fångade fisken som låg och hoppade.
Långt ute vid lyxbåtarna i det så kallade havet var barn familjerna och badade.
På bron stod en massa turister och kollade ut och som många andra undrade vad som hände.
Min mamma frågade en av personalen på hotellet som hette Sam vad som hände.
Han sa bara “historia” och rykte på axlarna.
Min morfar stod på sin balkong och min farmor och hennes sambo stod på sin balkong och kollade ut.
Helt plötsligt åkte en båt in mot stranden i full fart utan något vatten, när den hade kommit en bit så knäcktes den på mitten.
Bron där alla turisterna stod på började slängas mot alla håll och den delade sig.
Min morfar som stod på balkongen skrek “vad är det som kommer där ute?!?”.
Sedan minns jag bara att Sandra kom och sa “vad händer?”.
Jag vände mig om för att börja prata med henne när jag hörde att min mormor plötsligt skrek “SPRING!!!”.
När jag vände mig om så såg jag att vattnet kom emot oss, jag trodde att vattnet inte skulle komma över muren liksom muren är ju skydd tänkte jag , men när vattnet började rinna över muren så började jag och springa.
Vi sprang upp på tredje våningen som då var den högsta våningen.
Jag och Sandra som var först upp började banka på dörrarna och i ena rummet så öppnade en kille mellan 25-30år.
Han frågade vad vi ville.
Jag skrek “vatten!” och ställde mig bakom honom och skrek hjälp, min kusin hoppade upp i hans säng och började dra i allt för att försöka hitta en utväg.
Min pappa slog in den andra dörren till det andra rummet för att vi skulle kunna se ut mot havet.
Jag satt mig vid säng kanten på golvet och började gråta när jag kom in på rummet.
Efter ett tag fick jag springa in på toaletten och där kräkte jag ner hela toaletten.
När första “vågen” gått tillbaka så hörde jag någon som kallade i trappan.
Det var Warapon och Peter som hade kommit ner från berget.
Jag tittade ut i havet, vattnet var långt ute och det snurrade runder, det såg ut som en tornado.
Min lilla syster(som var då 9år)stod med händerna på rutan och skrek-titta mamma gud hjälper mig att stoppa vattnet.
Min andra lillasyster(som då var 11år)frågade mamma hela tiden-ska vi dö nu mamma?
Min lillebror(som precis fyllt 7år)satt *bara* och tittade rakt ut i luften.
Vi förstod att vattnet skulle komma igen.
Utanför vårt hotell sprang, nakna och skadade människor och skrek på hjälp för att försöka komma upp på berget.
Några hant dit och några inte.
Andra vågen var starkast.
När andra vågen kom så åkte en minibuss med men som tur va så åkte den ner i poolen.
I palmerna hängde människor.
Efter cirka en timme få hörde vi att helikoptrarna började komma. Vi som alla andra trodde att dom skulle hjälpa oss eller iallafall dom som hängde i palmerna.
Men dom tog bara ut en video kamera och började filma oss.
En av personalen på hotellet som hette Sam hade hoppat in på vårt hotell från hotellet bredvid, för han hade råkat springa in i fel hotell och precis när han kom in på Beach House så rasade det hotellet bredvid.
När Sam kom upp till oss var han helt chockad.
Vi gav han lite vatten och jag minns nog inte hur många gånger han sa “Thank you”.
Efter tredje vågen så tog vi chansen att springa upp mot berget.
Min farmor och hennes sambo stod på en annan balkong men vi hade kontakt med varandra.
I korridoren låg där 8 st mopeder och en massa annat skräp.
Det kändes lite som Titanic, med allt som låg och slog i korridoren.
När vi hade klättrat över allt skit så var det bara till att börja springa i full fart.
När jag kollade in i det rum som min mamma, pappa och syskon hade bott i så kunde jag se ut på det hotellet som låg bakom Beach House.
Jag stannade till vid en el-ledning och visste inte vad jag skulle göra då hörde jag att mamma skrek
” HOPPA ÖVER DEN OCH SPRING KOLLA INTE BAK BARA SPRING!”.
Min familj sprang barfot i allt som låg krossat.
Jag var först av alla framme vid pick-upen som stod en liten bit upp på berget.
Jag började skrika åt den killen som stod vid pick-upen .
Han var ljus så antog att han var svensk.
Skrek “idiot, hämta min familj, stå inte bara där”.
Men killen bara tog tag i mig och slängde upp mig på pick-upen.
Efter cirka 1 minut så var alla uppe på pick-upen utan min farmor och hennes sambo som var kvar på den andra balkongen.
Pick-upen körde oss upp till ett hotell i berget som hette Amalia.
Där låg jätte många skadade och bara skrek, dom döda hade dom slängt en filt över och överallt var chockade och ledsna människor.
Vi träffade den familjen som bodde i det rummet som vi hade bankat upp dörren till.
Den äldsta mannen i den familjen hade blivit av med sin tå och dottern i familjen som kunde varit mellan 20-25 år bara satt och skrek hela tiden.
Helt plötsligt var det någon som skrek “TYST!” .
Och alla blev tysta och började lyssna.
Jag vet faktiskt inte om det kom en ny våg då eller inte men efter några sekunder så började alla skrika igen.
Det sprang en svensk kvinna förbi oss och skrek att det var Bin Ladin.
Men det fattade vi ganska snabbt att det inte var.
Jag va akut kissnödig så mormor hängde med mig in på toan på hotellet.
Där inne bjöd dom på dricka så vi tog lite.
När jag gick in på en toa och fick se lera så började jag skrika, trodde att det kom från toaletten och att vattnet skulle komma upp.
Efter cirka 30 minuter så kom Warapon med en annan pick-up som skulle köra oss längre upp i berget.
Vi fick bo hos Warapons syster.
Vid Blue point så vi var nästan längst upp på berget.
Vi fick ett litet rum som vi fick bo i så länge och mina syskon fick tröjor.
jag hade trosor och ett linne på mig.
Efter cirka 2 timmar så samlades vi alla ute på den lilla gården eller vad man ska kalla det.
Alla på vårt hotell hade klarat sig.
Vi fick veta att det hade varit en jordbävning som hade bildat en tsunami, ingen av oss visste vad en tsunami va.
En av kvinnorna som satt där, satt och berättade vad hon varit med om.
Hon hade åkt in i en källare och fått en tuktuk över sig.
Hon var full med blå märken och satt och hostade upp vatten och sand.
Vi ringde Sandras mamma Gulle när vi kommit upp på berget, vi hade lite batteri på telefonen så vi fick prata snabbt.
Hon fattade inget av det morfar sa till henne, men när han sa att Sannes och Dennis rum finns inte mer så förstod hon att det var allvar. Sedan fick vi lägga på för att spara på batteri.
Den familjen men dottern som bara satt och skrek fick Peter köra i väg senare på kvällen, tror dom fick ta ambulans flyg hem.
Hon var verkligen alldeles knäckt.
Vi fick kall ris och ketcup och äta.
Vi fick vara rädda om drickan för vi hade knappt nått.
När kvällen närmade sig fick vi tända ljus för att kunna se något.
Mormor o morfar låg i sängen, mamma i soffan med Elin, pappa på golvet med Rebecka och Vincent, jag och Sandra delade på en filt på golvet.
Man kunde verkligen inte sova den natten, alla ljud man hörde reagerade man på.
Nästa dag så kom Peter till oss och sa att han skulle in till Phuket town för att träffa svenska ambasaden, pappa åkte med han ner för han ville se om han hittade vårt kassaskåp med pengarna och passen i.
Klockan gick och vi satt bara och glodde inne i rummet, ute var det alldeles för varmt att vara.
Efter cirka 3 timmar så kom pappa tillbaka till oss med en blodig fot och kassaskåpet i famnen.
Han hade fått en spik i foten.
Och vad han har sett,han hjälpte de där nere och städa,har han inte velat prata om.
Så vi fick tvätta såret med lite wiskey.
Vid fyra tiden så kom Peter tillbaka.
Vi alla gick ut för att ta reda på vad svenska ambassaden hade sakt.
” Dom kom aldrig ” sa Peter, där hade alla svenska hotell ägare suttit och väntat sedan kl 10 i morse och dom kom inte.
Vi ringde upp Gulle och då sa hon att svenska regeringen gör inte ett skit här hemma.
Sam kom upp till oss på berget och hjälpte oss att få mat och dricka.
Natten mellan den 27- 28 kunde vi inte sova heller.
Den 28e så åkte pappa, morfar och Sam ner och att försöka hitta ett hotell långt ifrån stranden som hade klarat sig .
Då kom dom tillbaka med en pick-up som skulle köra oss till Coconut Village Resort.
När vi kom ner där nere fick vi se allt som vi kom ifrån den 26/12.
Vi körde förbi Beach House.
När jag såg hotellet och hur vattnet var fick jag panik.
Dom höll på att leta efter döda överallt.
En bit fram fick vi stanna och börja gå för dom kunde inte köra längre.
Mopeder kom från alla håll, några ville in och leta efter döda och andra ville därifrån.
När jag fick syn på Ocean så stannade jag till.
Det var ett köpcentrum som vi brukade handla i varje kväll som låg i en källare så där hade cirka 70 personer omkommit.
Morfar fick springa och hämta mig.
Efter ett tag så närmade vi oss Coconut Village Resort.
Det såg ganska roligt ut, 5 meter där ifrån var allt förstört och 5 meter in va allt helt normalt.
När vi kom in på bakgården var allt normalt, människorna badade i den stora poolen och satt och skrattade.
Man undrade om dom verkligen visste vad som hade hänt.
Sam hade beställt en minibuss till oss som skulle ta oss till Bangkok i 13 timmars resa.
Sedan där fanns det ett hotell som vi skulle checka in på.
Sam hängde med oss hela tiden för att vara säkra på att vi skulle komma hem.
Det var en jobbig resa till Bangkok.
Det var många som tog sig från de drabbade områderna.
Man märkte snabbt när vi närmade oss Bangkok, alla höghus och avgaser.
Det var svårt att hitta hotellet som Sam hade beställt till oss men efter många om och med så hittade vi det.
När vi kom innanför dörren på hotellet så tittade alla på oss.
Och undrade vart vi kom ifrån.
När vi sedan lämnat det lilla vi hade på rummen så skulle vi gå ner för att äta frukost.
Först vägrade dom att släppa in oss men när dom sedan fick reda på vart vi kom ifrån så släppte dom in oss.
Första frukosten sedan den 25/12.
Men det gick inte så bra att äta.
Kände mig dum för att jag satt där och kunde äta normal frukost när jag visste att det fanns människor i Patong som inte hade någon mat alls.
Jag började gråta så en av personalen frågade varför jag grät så berättade Sam varför.
Efter frukosten så bestämde vi oss för att vi skulle gå och vila oss lite.
Sam skulle åka och hälsa på några kompisar.
När han sa att han skulle gå blev jag ledsen, för vem vet om jag träffar han igen?
Jag och Sandra gick in på vårat hotell rum för att vila men vi satt på tven istället.
Och först då förstod vi vad som hade hänt.
Och hur många ställen det hade drabbat.
Mitt i allt fick vi syn på en kille som jobbade på stranden i Patong Beach, polisen hade nog tagit honom för snatteri, för han kom mer en stor säck i ena handen.
sedan somnade vi i ungefär två timmar.
Sedan ringde telefonen och det var mamma som sa “packa era saker vi ska till flygplatsen”.
Jag bara tänkte “Neeej!”.
Jag ville verkligen inte hem.
Mamma hade fått tag på King från resepunkten här i Helsingborg och hon sa att vi skulle ta oss till flygplatsen för att sedan kunna ta oss hem.
När vi sedan kom till flygplatsen och hade fått våra biljetter så skulle vi checka in.
När vi stod och skulle checka in så såg vi en familj som hittade varandra på flygplatsen.
Det hängde en massa foton på människor som va saknade lite här o var.
När vi kom in på flygplatsen så fanns där jätte många skadade.
Jag fick panik flera gånger.
Pappa gick med Elin för att kunna köpa henne ett par byxor.
Kommer aldrig glömma hennes leende när hon fick dom byxorna, hon var så lycklig.
Haha Di Leva byxor kallade jag och Sandra dom.
Jag och morfar skulle gå lite för att se om dom hade något lugnande till mig.
Men det hade dom inte.
En äldre kvinna såg hur ledsen jag var och gick fram och frågade om vi hade förlorat någon.
Och då sa hon att dom var 6 st hit men bara 2 st hem.
Tror den kvinnan var tysk.
På planet hem fanns det nog inte så många som kom från de drabbade.
Jag minns inte så mycket.
Det ända jag minns var att jag satte fast mig sedan när jag vaknade igen så kom Sandra och sa att det bara var 4 timmar kvar tills vi landade.
När vi landade i Köpenhamn så fick vi som kom från de drabbade sitta kvar, sedan fick vi åka en annan buss in till flygplatsen för att slippa alla reportrar.
Jag minns så väl hur Sandras mamma Gulle kom springande mot oss och skrek “SANDRA!” över hela flygplatsen.
Sedan kom farmor, farfar, Martin(sandras bror)och en massa andra.
När vi åkte över öresundsbron satt jag bara och tänkte på hur mycket jag ville ta nästa plan tillbaka till Phuket!
När jag kom hem så började jag gråta och slängde mig runt Lotta och kramade henne.
Lotta hade varit hemma hos oss för att passa våran hund.
Jag vill verkligen tillbaka!.
Den bilden man har av Patong Beach är som när man lämnade den.
Den tanken jag hade mest på tredje våningen var att om jag dör , så dör jag iallafall med dom som jag älskar mest över allt annat!
Den 26/12-04 är ett datum som förändrade hela mitt liv, ett datum som jag aldrig kommer att glömma, ett datum som jag alltid kommer att ha i mitt huvud, ett datum som betyder mycket för mig.
Det thailändarna gjorde för oss kommer vi aldrig, aldrig kunna tacka dom för.Thailand
Phuket
Patong Beach
26/12-2004Tack sa jattemycket for att du delade med dig vannen, forstar att det var en traumatisk upplevlese.
Laser med tarar i ogonen och ser for min inre syn hur ni flyr i panik upp mot berget…
Jag forstar att den dagen, det datumet for alltid kommer att forandra din syn pa livet.
Jag hoppas att ni fick all hjalp ni behovde nar ni kom hem.
Att man ar okadd pa utsidan betyder inte att man ar oskadd pa insidan. En del saker tar sin tid att laka.
En dag i taget. 🙂Skot om dig nu!
Stor kram Rosarin
Hej Sofie, och tack för din berättelse om vad du upplevde den där morgonen.
Själv var jag och min familj i Bangkok, så nära men ändå så långt borta. Tankarna var många, hur skulle vi kunna hjälpa till, vad har hänt med våra vänner i Phuket, ja inte bara våra vänner, utan alla, vad kan vi göra, vad sjutton kan vi göra, maktlöshet är namnet på känslan.
Min dåvarande fru satt sig ner och kontaktade sitt Skandinaviska nät i BKK (SVEA och liknande) och vi for runt i BKK på sjukhus för att hjälpa till, men vad kunde vi hjälpa till med? Fanns ingenting vi igentligen kunde göra, vi var maktlösa. Vi fick höra att en massa Svenskar var drabbade och att många vart slussade upp till Thammasat University i Bangkok, där registrering av namn och så vidare skulle ske. Vi plockade ihop allt vad vi hade i huset i form av mat, kläder och annat vi kunde tänka oss behövdes, sen åkte vi dit och erbjöd oss att hjälpa till. Danmark och Norges ambassad var väldigt organiserade därute, medans Svenska ambassaden lyste med sin frånvaro. Istället satt där en kvinnlig Thailändsk Löjtnant från Thailänska Armen, som kunde prata lite Svenska och som informerade oss om att det fanns ingen från Sverige där, så hon gjorde vad hon kunde och ritade en Svensk flagga och satt sig ner på en plast stol med papper och penna och samlade namn. Vi satte oss med henne och lastade upp en massa snus, hårt bröd och kaviar på bordet, för det kunde jag i varje fall hjälpa till med, och det kom en Svensk kille som hade blå-märken över hela kroppen, såriga ben och sönder rivna shorts och fråga om han fick ta en prilla, och det fick han ju självklart. Ta hur mycket du vill.Jag har tänkt så mycket på det här efteråt, vart någonstans var vår beredskap? Vi Svenskar som ska vara bäst organiserade på allt? Vart var vår ambassad personal? Vart var dom som kunde hjälpa till? Under dessa år efteråt har jag inte kunnat släppa att en kvinnlig Thailänds svensk-språkig Arme soldat tog på sig själv att organisera Svensk registrering av drabbade på kris centret i Bangkok. Jag ringde min pappa i Sverige som var pensionerad gammal SAS anställd och bad honom att ringa sina gamla vänner på SAS och fråga när plan kommer till BKK och Phuket för att hjälpa drabbade hem. Svaret han fick var att dom var redan organiserade (sedan några timmar efter vågorna slog in, för på SAS visste dom vart Phuket och Thailand låg samt hur många Svenskar som troligen var här) och hade ett antal redan kris-om-konfigurerade plan samt besättningar som stod och väntade på Arlanda redo att flyga ner, men hade inte fått OK från regeringen att lyfta än. Dom hade inte fått OK från regeringen att lyfta för regeringen tyckte att det var rese-arrangörernas ansvar att ta hem folk som hade drabbas på deras res-mål….Smaka på det svaret, för det har jag smakat på i 4 år, och det smakar dåligt.
Sofie, din berättelse väcker många minnen av dom där dagarna, om blåslagna och gråtande Svenskar som förlorat anhöriga, tappat flygbiljetter, pass och pengar och jag kallsvettas bara jag tänker på hur organiserade vi var dom där dagarna. Och hur organiserade är vi idag? Prova och ring Svenska Ambassaden i Bangkok idag och se hur många levande människor som svarar i telefon och hur många som kan ta emot kris samtal från panikslagna Svenskar om vågorna slår in igen. Där finns enbart en förinspelad telefon svarare som informerar om visum intervjuver och dylikt, och den pratar ett par tre olika språk innan man kan trycka sig fram till vad man nu ska till, tar säkert 5 minuter innan du får ett tryckval där man kan nå en levande människa. Det är konstigt hur lätt vissa av oss glömmer, men jag glömmer inte.Kommer det att slå in dylika vågor igen? Kommer det att komma jordbävningar som kan skapa förödelse eller skapa dylika vågor i denna del av världen igen? Svaret är i varje fall för mig självklart. Bara förra veckan gungade skyskrapor i Bangkok igen och Burma som ni vet nyligen har haft sin beskärda del av naturkatastrofer, ligger bara stenskast från dom Svenska turist parasollen i Khao Lak och Phuket.
Två månader efter vågorna slog in, var jag tvungen att åka ner till Phuket och se med egna ögon hur det stod till med “mitt” Phuket och träffa mina vänner som klarade sig. Där fick jag höra berättelser om hur Svenska beredskapen fungerade i efterdyningarna av vågorna, som fick ytterligare hår att resa sig på mina armar. Den Svenska hjälpen som fanns att tillgå i Phuket bestod igentligen eller åtminstonde i stor del av Svenska långtidsboende in Phuket, som gick man ur huset för att hjälpa till och som skulle ha tapperhets medaljer i mina ögon. Men deras story ar inte min att berätta.
Pellevsl!
Grater nar jag laser ditt inlagg, vilken insats!
Har en vaninna till mig (thai) som bor i Sverige och ar gift med en minister pa UD. Han har varit patankt till posten som Ambassador men hans tur har inte kommit annu. Han har jobbat pa Svenska ambassaden i Bangkok forut i manga ar och talar flytande thai.
Sa fort de fick veta om tsunamin borjade hans fru att packa vanskorna for hon var sa saker pa att han skulle fa aka ner och hjalpa till.
Han ringde direkt till UD och BAD att fa aka ner men UD sa nej!
Han var oerhort frustrerad och han sa att han har aldrig kant sig sa maktlos i hela sitt liv.
Dar sitter han i Sverige och KAN hjalpa men FAR inte.
De har senare erkant att de skulle latit honom aka men som vanligt var det lite “trogt i starten”.Personligen har jag aldrig sett sa manga tysta, gratande, bedrovade manniskor pa tunnelbanan som den dagen.
Det var som ett vakuum, ingen sa nat!
Nagon dag senare borjade insamlingar av olika slag och de gick med bossor pa perrongerna och i vagnarna.
Har aldrig sett maken till generositet hos svenska folket!
Folk kastade sig fram for att trycka ner en sedel i bossorna, och jag pratar inte 20-lappar.Blev rord till tarar nar jag sag sa manga som ville hjalpa och tankte tyst for mig sjalv .
“Maste nu detta komma fram till det thailandska folket och inte fastna nagostans pa vagen”.Hej ! Jo man undrar egentligen vad svenska ambassaden & UD höll på med ! När vi kom hem från Thailand så vaknade jag kl 7 på morgonen 3 dagar i rad och hörde hur min mamma grät och skrek när hon pratade med UD i telefon. Och jag har även skickat brev till Göran Persson men fick bara tillbaka att den personen sitter på den platsen och den andra på den , menar jag va 15 år då, då skiter jag väl i vem som sitter vad utan ville bara ha ett “Förlåt” eller erkännande på att dom gjort fel !
Jag & min familj var tillbaka i Phuket 1år efter, men alla tog de olika, min syster slutade äta så hon fick läggas in med dropp, men morfar grät och kunde inte sova om nätterna. Själv tyckte jag att det var skönt att komma ner! Det var verkligen det bästa jag gjort tyckte jag då.. men hade jag fått välja nu så hade jag nog väntat 1år. dom säger ju att man inte ser något efter tsunamin, men vi som var där märker skillnaden.
Första hjälpen vi fick av svenskarna var när vi landade i Köpenhamn och det var kläder och dom erbjöd sig att köra oss hem.
Kram Sofie@pellevsl wrote:
Hej Sofie, och tack för din berättelse om vad du upplevde den där morgonen.
Själv var jag och min familj i Bangkok, så nära men ändå så långt borta. Tankarna var många, hur skulle vi kunna hjälpa till, vad har hänt med våra vänner i Phuket, ja inte bara våra vänner, utan alla, vad kan vi göra, vad sjutton kan vi göra, maktlöshet är namnet på känslan.
Min dåvarande fru satt sig ner och kontaktade sitt Skandinaviska nät i BKK (SVEA och liknande) och vi for runt i BKK på sjukhus för att hjälpa till, men vad kunde vi hjälpa till med? Fanns ingenting vi igentligen kunde göra, vi var maktlösa. Vi fick höra att en massa Svenskar var drabbade och att många vart slussade upp till Thammasat University i Bangkok, där registrering av namn och så vidare skulle ske. Vi plockade ihop allt vad vi hade i huset i form av mat, kläder och annat vi kunde tänka oss behövdes, sen åkte vi dit och erbjöd oss att hjälpa till. Danmark och Norges ambassad var väldigt organiserade därute, medans Svenska ambassaden lyste med sin frånvaro. Istället satt där en kvinnlig Thailändsk Löjtnant från Thailänska Armen, som kunde prata lite Svenska och som informerade oss om att det fanns ingen från Sverige där, så hon gjorde vad hon kunde och ritade en Svensk flagga och satt sig ner på en plast stol med papper och penna och samlade namn. Vi satte oss med henne och lastade upp en massa snus, hårt bröd och kaviar på bordet, för det kunde jag i varje fall hjälpa till med, och det kom en Svensk kille som hade blå-märken över hela kroppen, såriga ben och sönder rivna shorts och fråga om han fick ta en prilla, och det fick han ju självklart. Ta hur mycket du vill.Jag har tänkt så mycket på det här efteråt, vart någonstans var vår beredskap? Vi Svenskar som ska vara bäst organiserade på allt? Vart var vår ambassad personal? Vart var dom som kunde hjälpa till? Under dessa år efteråt har jag inte kunnat släppa att en kvinnlig Thailänds svensk-språkig Arme soldat tog på sig själv att organisera Svensk registrering av drabbade på kris centret i Bangkok. Jag ringde min pappa i Sverige som var pensionerad gammal SAS anställd och bad honom att ringa sina gamla vänner på SAS och fråga när plan kommer till BKK och Phuket för att hjälpa drabbade hem. Svaret han fick var att dom var redan organiserade (sedan några timmar efter vågorna slog in, för på SAS visste dom vart Phuket och Thailand låg samt hur många Svenskar som troligen var här) och hade ett antal redan kris-om-konfigurerade plan samt besättningar som stod och väntade på Arlanda redo att flyga ner, men hade inte fått OK från regeringen att lyfta än. Dom hade inte fått OK från regeringen att lyfta för regeringen tyckte att det var rese-arrangörernas ansvar att ta hem folk som hade drabbas på deras res-mål….Smaka på det svaret, för det har jag smakat på i 4 år, och det smakar dåligt.
Sofie, din berättelse väcker många minnen av dom där dagarna, om blåslagna och gråtande Svenskar som förlorat anhöriga, tappat flygbiljetter, pass och pengar och jag kallsvettas bara jag tänker på hur organiserade vi var dom där dagarna. Och hur organiserade är vi idag? Prova och ring Svenska Ambassaden i Bangkok idag och se hur många levande människor som svarar i telefon och hur många som kan ta emot kris samtal från panikslagna Svenskar om vågorna slår in igen. Där finns enbart en förinspelad telefon svarare som informerar om visum intervjuver och dylikt, och den pratar ett par tre olika språk innan man kan trycka sig fram till vad man nu ska till, tar säkert 5 minuter innan du får ett tryckval där man kan nå en levande människa. Det är konstigt hur lätt vissa av oss glömmer, men jag glömmer inte.Kommer det att slå in dylika vågor igen? Kommer det att komma jordbävningar som kan skapa förödelse eller skapa dylika vågor i denna del av världen igen? Svaret är i varje fall för mig självklart. Bara förra veckan gungade skyskrapor i Bangkok igen och Burma som ni vet nyligen har haft sin beskärda del av naturkatastrofer, ligger bara stenskast från dom Svenska turist parasollen i Khao Lak och Phuket.
Två månader efter vågorna slog in, var jag tvungen att åka ner till Phuket och se med egna ögon hur det stod till med “mitt” Phuket och träffa mina vänner som klarade sig. Där fick jag höra berättelser om hur Svenska beredskapen fungerade i efterdyningarna av vågorna, som fick ytterligare hår att resa sig på mina armar. Den Svenska hjälpen som fanns att tillgå i Phuket bestod igentligen eller åtminstonde i stor del av Svenska långtidsboende in Phuket, som gick man ur huset för att hjälpa till och som skulle ha tapperhets medaljer i mina ögon. Men deras story ar inte min att berätta.
Du har rätt Nille, och jag ber om ursäkt om mitt inlägg drog alla över en kam, det var inte meningen.
Den Svenska Ambassadören tyckte jag gjorde helt rätt. Hans agerande var perfekt i mina ögon, helt 100% perfekt.
Han gjorde exakt vad jag i varje fall förväntade mig att en Ambassadör ska göra i en dylik situation. Att sköta dom administrativa funktionerna har han många administratörer till, hans uppgift i mitt tycke var att framför allt synas, och det gjorde han.Hej Sofie!
Jag heter Johanna, jag går tredje året på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, som mitt projektarbete skriver jag en bok om tsunamis. Jag närvarade aldrig vid tsunamin, som tur var, men mina vänner gjorde det…. Den dagen blev jag överlycklig när jag hörde min bästa väns röst i telefonen.Jag tycker att din berättelse är otrolig och din familj hade verkligen änglavakt! jag undrar därför om du skulle vilja bidra med din berättelse i min bok? jag funderar även på att sälja boken till ett billigt pris, just för att berättat din och andras berättelse, självklart ska du få läsa igenom vad jag har skrivit och godkänna det. Besvara detta mail så fort du kan! min e-mail adress är johannahygerth@live.se.
MVH Johanna!
För mig är minnet av tsunamin fortfarande levande, inte minst paniken hos oss i Sverige.
Hösten 2004 var sonen i området ett halvår tillsammans med två barndomskompisar. De besökte först Australien, där de köpte en van och kuskade runt, bland annat arbetade de ett slag på en krokodilfarm och så råkade de ut för att motorn skar på vanen, som blev en dyr historia i slutändan. De fortsatte till Nya Zeeland, där de bland annat provade på bungyjump i Nevis Highwire (134 m högt).
Sen fortsatte de till Thailand, där de planerat in omkring sex veckor med hemresa den 25 januari 2005.Sonen ledsnade emellertid på det stora äventyret och ville hem, på något sätt lyckades han boka om hemresebiljetten så att han damp ner på Arlanda på julafton 2004, mindre än 48 timmar innan tsunamin skulle slå till. Kompisarna stannade däremot kvar och hade inte meddelat hem vart de skulle ta vägen under tiden i Thailand.
Oron var stor hemma och det gick inte att komma fram på mobilnätet. Vi fick kontakt med dem först ett par veckor efter tsunamin och det visade sej att de hade tillbringat julhelgen på någon av öarna i thailändska golfen, vilken vet jag inte riktigt. Men de hade inte märkt någonting mer än att det blev alldeles tyst i etern, mobilnätet fungerade inte och det tog lång tid innan de fick klart för sig vad som hade hänt på västkusten.
Vi är djupt tacksamma för att vi fick hem sonen innan detta hemska bröt ut – det är som om han haft änglavakt – men en fruktansvärd upplevelse för kompisarnas föräldrar, som fick gå i ovisshet så lång tid utan att kunna kontakta sönerna.
Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
