Varför vill just du flytta "hem" till Thailand igen?

[Marcus Ekaxai]

Har funderat lite över vad som driver de som har en “Hemlängtan” som är så stark att bara packa sin saker och lämna allt i Sveirge och bara flytta tillbaks.
Vad är det som för just din tankar till att t ex villja ha tillbaks sitt thailändska medborgarskap, flytta tillbaks, lära sig språket mm.

Låter kanske som en konstig fråga som jag igentligen själv borde kunna svara bäst på men jag är väligt intresserad av hur ni andra ser på det hela och utbyta tankar och ideer.

Jag ska berätta mina egna tankar och så senare men under tiden vore det kul och höra era andras åsikter…

[Nille]

Det här är lite OT så låt mig vara den sista ickeadopterade som lägger sitt veto :cyclopsani:

Det här forumet är fullt med ickeadopterade som är beredda att göra just det du undrar över. Det är alltså något med Thailand som gör det så helvetiskt attraktivt i en svensks ögon att han nästan släpper allt.

Jag kan tänka mig att för er adopterade, att känslan av att smälta in och kunna vara anonym kan vara skönt – men tro mig när jag säger det – jag sticker hellre ut i thailand än är anonym i Sverige.

[Rosarin]

Hej på er!

Vilken bra fråga….*funderar lite..*

Jag har aldrig känt mig så annorlunda i Sverige men det är ändå något som har saknats.
Det känns för mig som om jag har börjat mitt liv på sidan 3 och jag vill veta mer om vad som hände på sidan 1 och 2.
Vill lära känna min bakgrund och självklart undrar jag över hur mitt liv hade sett ut om jag hade stannat kvar och vad jag hade gjort då.

Visst är det skönt att smälta in rent utseendemässigt också, ingen tvekan om det.
Oavsett vart man kommer eller vem man pratar med i Sverige så kommer ju alltid frågan lite trevande förr eller senare…..”Men…vart kommer du ifrån..från början alltså?”…Och så får man prata om högst personliga saker med folk man kanske inte ens känner eller har lust att lära känna.

I Thailand frågas det också men på ett helt annat sätt. Jag får inte frågan förrän de hör mig prata svenska eller förrän jag inte kan svara tillbaka när de pratar thai med mig. Annars undrar de inte….annars är jag som vem som helst….inget konstigt.

I Sverige får man konstiga blickar och rätt så otrevliga kommentarer av främlingar som helt själviskt tror att man är “till salu” eller åtminstone har varit det förut..*suck*….Sverige stämplar asiatiska kvinnor hårt, så är det bara.
I Thailand går många västerländska män med kvinnor från barer men det görs inte lika “stor grej” av det här. Det hör till vardagen och de flesta ser det varje dag. No big deal.

Till saken att jag längtade “hem” hör nog också att jag inte har någon vidare bra kontakt med mina föräldrar…och inte verkar den bli bättre heller…
Pratar med dem ibland på telefon och vi mailar så där varannan vecka, men mer är det inte.

Kanske söker jag en tillhörighet, någon att likna, någon/något att få höra till, även om jag har min egna lilla familj nu.
Undrar ju varifrån jag har fått mina egenheter.
Hur mycket spelar egentligen arv och miljö in i ens liv?
Medicinsk historia, vad vet jag om den? Ingenting.
Vem vet vad jag har fört vidare till min dotter och vilka genetiska känsligheter hon bär på?

Söker svar men har på senare tid börjat tänka lite annorlunda.

Skulle jag bli lyckligare av att veta vilka mina biologiska föräldrar är? JA och NEJ.
JA, för att jag skulle åtminstone VETA vilka de är och varifrån jag kommer.
NEJ, för att jag tror inte att det skulle ändra min syn på mitt liv, andra människor, min tro på det goda, osv.

Skulle det förändra mig, den jag är idag? NEJ, det tror jag inte. En pusselbit skulle falla på plats och jag skulle få ett avslut för min egen del och allt mitt funderande, men förändra mig som person? nej.

Jag undrar nog mer om hur min mamma var med mig innan vi skiljdes åt och sånt. Om jag fick vara hos henne ända tills sista dagen, eller om hon kanske aldrig hann knyta an till mig innan jag lämnades bort.
Jag undrar så hur hon tänkte och kände. Hon kanske inte tänkte eller kände något alls och om det var så, så är det helt ok det med.
Skulle bara vilja fråga henne hur det var, hur allt gick till, vad som sas till henne, om det var hennes beslut eller någon annans..osv.
Har aldrig haft några syskon i Sverige, har alltid varit ensamt barn…och NÄÄ inte så jäkla bortskämd som svenskar envisas att tjata om jämt..*blir så trött på sånt där snack*
Ensam utan syskon, och har faktiskt alltid känt mig lite ensam. Spelar ingen roll hur mycket kärlek man får av sina föräldrar om man ändå inte känner sig hemma.

Kanske är jag här för att lära mig mer om hur thailändska kvinnor tänker och känner.
När jag har berättat min sanning för några kompisar har de börjat gråta och sedan tycker de synd om mig som inte kan hitta min mamma. De vill så gärna hjälpa på alla sätt men när jag berättar hur allt gick till så förstår de att det kan bli svårt.
Jag öppnar mig ju inte för första bästa, men det hade ni nog redan räknat ut. :p

Kommer att åka till Bkk i februari som det verkar nu. Ska till läkaren med dottern igen och tänkte ta tag i mitt sökande samtidigt när jag ändå kommer att vara där några dagar.
Hoppas att oroligheterna har lugnat ner sig då, senaste var det ju ett jäklans “huller om buller” överallt.

Men hur känns det då efter snart 3 år i Thailand?
Har jag hittat hem då? jaa men samtidigt nää.
Jag har hittat ett Thailand som har gjort mig lycklig men samtidigt besviken. Visst är jag tacksam över att vara här och leva här men jag har inte så många nära thailändska vänner här. Vi har så olika bakgrund och fortfarande sitter det västerländska kvar i mig med all medvetenhet om saker och kunskap som vi matas med i Sverige.
Thailändska tänkandet är “laglöst” på ett sätt som är charmigt men samtidigt omöjligt att få någon djupare förståelse ifrån.
Är ni med på hur jag menar?
De kan förstå vad man menar men sedan är det som om saker går in genom ena örat och ut genom det andra..
“just forget”…säger de om allt som är jobbigt eller känslomässigt krävande. Eller så dricker de sig fulla.

Jaa vart vill jag komma med det här då?
Svammlar nog…klockan är 1.44…dags att sova.

Hur känner du själv vännen?
Varför har du kommit hem igen?

Skönt att du hittade hit till forumet, är glad att ha dig här.

Stor kram

phi-Rosarin 🙂

[Marcus Ekaxai]

”Borta bra men hemma bäst” är kanske ett uttryck som skulle passa väl. Även om det ibland mottages med höjda ögonbryn. Hur kan du som levt så länga i Sverige säga så?
Har du inte haft det bra?

Sanningen är väl att inget liv är en dans på rosor och jag har både haft det jätte bra och mindre bra. Idag ångrar jag inget, för allt som livet har fört med sig fram till nu är vem jag är idag, både det dåliga och det bra. Men längtan har alltid funnits där, att få komma tillbaks, komma hem. Efter nästan 15 år i Sverige fick jag äntligen chansen att få komma tillbaks till Thailand(2004), 3 månader av en massa känslor som kom till ytan, omvälvande, chockartade och som jag då inte visste hur jag skulle hantera och som i slutänden gjorde mig ännu mer säker på att Thailand är vart jag vill leva.

Det som tidigare kändes som ensamhet och saknad efter något försvann. Känslan att bara få vara är fantastik. Jag kan fortfarande småle när jag sitter på bussen eller kör motorcykel och tänka för mig själv, att jag äntligen är hemma. Att från ha vandrat på Göteborgs gator, mitt i folkvimlet men ändå känt mig helt ensam till att vandra i bland thailands folkvimmel och kunna gå ut helt ensam och aldrig känna mig riktigt ensam. Det är en svår känsla att beskriva och jag tror man måste någonstans ha upplevt något liknade för att förstå den känslan.

Detta är den ursprungliga känslan som har gjort att jag idag nu lever och bor i Thailand.

[timsurin]

För min del så har jag aldrig riktigt känt mig “hemma” i sverige. Känslan när jag besökte thailand för första gången var att det här är mitt hem och den känslan har bara växt sig starkare genom åren. Att få vara en i mängden utan att sticka ut, att bli accepterad för den man är, att få vara thai helt enkelt :cheers: .I sverige så stack man ut pga av hur man såg ut, har fått min del av taskiga kommentarer mm och jag kännde mig aldrig riktigt accepterad i det svenska samhället som jag gör här. Här är jag Timsurin, född i thailand och det räcker för dom man träffar och mina vänner här. Känner mig aldrig ensam här, även om jag inte kan språket hundra än så finns det endå en speciell gemenskap här som jag aldrig kände av i sverige. Jag mår helt enkelt så mycket bättre här i thailand än vad jag gjorde i sverige. Och visst åker småleendet fram ibland för mig också när den där speciella “jag är ju hemma igen äntligen” känslan kryper fram.

[Rosarin]

Åhhhh EkaXai, jag förstår vad du menar!

Jag jobbade med ett projekt som handlade mycket om Vietnam och senare om Thailand för flera år sedan.(1997)
Allt handlade om en kärlekshistoria under vietnamkriget och många scener utspelade sig senare i Bangkok.

Jag var inte ensam om att vara adopterad tjej från Thailand, tvärtom. Vi var 4 st från Thailand och flera 3 st från Korea.
Under vår resa av repetitioner, instudering och övande fram till en färdig produktion, gick vi alla igenom olika faser.

För mig var det öppningen….en värld som var en del av mig men som jag inte kände till. Någon föll liksom på plats…eller var det en nyckel som vreds om till något jag hade försökt att stänga ute?
Vips så fanns en längtan starkare än något annat efter att få komma HEM, hem till Thailand.
Naturligtvis påverkades jag av att umgås med de andra adopterade tjejerna eftersom vi hängde med varandra i stort sett dygnet runt.

Trots vår liknande bakgrund så var vi ändå olika. Vissa brydde sig inte det minsta om sitt ursprung medans andra nog började tänka lite mer på det…men slog bort det lika snabbt.

I denna produktion spelade jag bar-tjej i Saigon, vietnamesisk bonde, vietcong-soldat, vietnamesisk brudtärna, vietnamesisk flykting, bar-tjej i Bangkok, “the american dream-asiat”.
Allt detta skulle gestaltas med största trovärdighet med all dess rekvisita och intepretation i både sång och dans…samtidigt.

Att hitta ett naturligt sätt att förhålla sig till alla dessa roller samt att leverera vad både producent och regissör ville ha var inte alltid så lätt men jäklar så nyttigt. En speciell tid i mitt liv som har påverkat mig mycket. En tid full av tankar och funderingar, då jag träffade många både vietnamesiska och thailändska kvinnor.
Att få lyssna på deras historier och få ta del av deras upplevelser var så mäktigt. Där stod de då, på andra sidan jorden, i Sverige med minnen och historier från sina hemländer som får Gustav Vasas “vasalopp” att likna en jogging-runda runt en hotellpool.
Vi skrattade, vi grät, kramade om varandra och dessa kvinnor fick verkligen förståelse för vad de hade gått igenom och klarat av.
De visade bilder på människor som inte längre levde eller som bara försvunnit.

DÅ förstod jag…DÅ längtade jag hem…längtade efter min mamma….vem vet vad HON kunde ha råkat ut för eller var hon var.
Där och DÅ…ville jag inget hellre än att åka och ta hand om min mamma..hemma i Thailand.
Från och med den dagen var längtan hem större än någonsin och det var inte som de andra gångerna jag hade längtat hem till Thailand.
Det var starkt, envist…försvann inte. Likt en craving hos en gravid kvinna som bara SKA HA LAKRITS NUUUUU!, så kändes det.

Så sant som du säger EkaXai,
Ångra inget, älska och acceptera allt, för det är DU här och nu!
Allt hade sin mening även om det kändes som H-E just där och då.
Se så långt du har kommit redan vännen.
Välkommen hem!

Kram

Rosarin 🙂

[Author]

Posts