- This topic has 60 replies, 21 voices, and was last updated 13 years, 3 months ago by
.
-
-
Jag ska ta den från början. Den blir rätt lång så det blir en del idag och fortsättning följer. Idag är jag 50+ (blir 54 år i år). Så var det, ser att många här i forumet skulle kalla mig gubbsjuk och det kanske jag är, fast i så fall har jag varit det livet igenom. Nåväl, här kommer min historia.
Jag var väl ca 33 år då jag åkte på min första skilsmässa, 1 barn fanns med i bilden. Trist men så är det ibland. I 5 år bodde min son hos sin mor men när han var 12-13 år flyttade han till mig. Många kul turistresor gjorde vi tillsammans. Jag levde som ensamstående pappa sammanlaggt i ca 14 år. Tja det blev ju många “one night stand” och många förhållande men ingen kvinna som jag bodde ihop med. Jag tröttnade till sist på alla kvinnliga relationer… man blir bara ensammare och ensammare. Till sist bestämmde jag mig för att leva resten av mitt liv ensam.
Våren 1999, fick jag för mig att jag lika gärna kunde stå ensam på himmelska fridens torg som att sitta ensam hemma och fira in 2000. Sagt och gjort så bestämmde jag mig för att resa till kina och fira in milleniumskiftet.
Dagen före milleniumskiftet så stod jag på ett varuhus i kina och skulle handla en vit skjorta att ha på. Mycket enkelt, det var bara att peka på plagget och mäta halsen. Det är ju inte många som kan engelska i Beijing. Glad i hågen att klara en affär utan att kunna ett ord sneglade jag ner på mina skor och såg att de behövdes ett par nya. Till sist hittade jag sko avdelningen. Det var bara dömt att misslyckas att få ett par skor utan att kunna tala kinesiska.
Plötsligt mitt ur skocken med biträden som flockats runt mig hör jag någon säga. “Shall I help you” på hyfsad engelska…
Nu har jag skrivkramp!
Fortsättning följer…
-
Ja så var då tiden inne att lyfta till Thailand. Jag skrev till Waraporn att jag strax var påväg till Thailand. Hon skrev på en gång att hon skulle vara där och möta mig om jag bara skrev tid när jag landade. Hon jobbar som något liknande kallskänka och lägger upp mat på nationella flygplatsen i Bangkok, så det skulle inte bli några problem för henne. Jag hade inget att förlora. Så när jag skrivit, så visste jag att jag i alla fall hade fått en vän i Thailand. Visst kunde jag råka ut för något men jag valde att lita på henne.
Så landade jag då i Bangkok i April, visst var det varmt men Tangshan i Kina på sommarn är mycket varmare. Men hmmm hur skulle jag hitta Waraporn? Hon fanns där liksom inte, där gick jag fram och tillbaka, som tur är hade jag sparat hennes email i mobilen och hon hade skrivit sitt nummer. Jag ringde och kom fram men det var inte hon som svarade? Hon kunde inte tala engelska så bra, så hon hade blivit blyg och lämnat mobilen till en okänd då jag ringde som fick tala med mig…
I alla fall så hittade vi varandra till sist….
Jag hade hotell och vi tog en taxi till det från flygplatsen men det var egentligen opassande att vi gick till samma rum. Dessutom så var det ett muslimskt hotell jag hamnade på. Ingen öl till maten, “New World lodge hotel” och de fattade inget i receptionen, när jag mumlade om en öl, utan trodde vi var gifta. Waraporn har lite annerlunda dialekt och är nog inte alltid lätt att förstå. Så vi checkade in som gifta och fick vad jag uppfattade som en av bröllops-sviterna mot ett lite passande tillägg för nygifta “tror jag”. Någon öl fanns inte på hotellet men bröllops-svit dög ju som kompensation…
:compress:Här satt jag då på ett hotellrum med en jättegullig tjej på ett hotellrum i Bangkok. Det kunde ju inte bli på så många vis eller? Tänk att 10 månader tidigare, hade jag checkat in på ett operationsbord som jag höllt på att checka ut från fullständigt… Livet fanns där igen! Lite omtumlande förståss och 5 månader tidigare checkade jag ut från äktenskapet med kinesiskan.
“Möter man kärleken när man är påvägen genom livet så ska man ta den till sitt hjärta”.
Så vad hade jag för val? Vi får bara just bara denna chansen en gång om att lösa saker och ting rätt och det gäller att skaffa sig ett gott karma eller har jag fel?
http://en.wikipedia.org/wiki/Category:Buddhist_temples_in_Thailand
Det hela började kännas ganska exotiskt. Waraporn hade tagit mig i handen och ledde mig in i en ny värld jag aldrig sett förut. Som jag aldrig fått se om jag varit rädd.
Mitt äventyr hade tagit sin början.
Skrivkramp igen…
-
Varför man klär in träden i tyg vet jag inte men det är väl någon slags traditionell ritual för att blidka andarna i träden. Där stod jag nu med en flicka i handen som tog mig med till träden som finns kvar en stund men ändå står där generation efter generation. Helt plötsligt var hon så bara min Waraporn! Hon gav mig Thailand av hela sitt hjärta.
På dagarna så fanns Waraporn med sin familjen där.
Jag fick träffa Waraporns mormor medan hon ännu levde. Hon sa hon bara skulle få se mig en gång. Tyvärr dog hon för ungefär 2 veckor sedan. Hon fick rätt. Mormoderns syster till höger fixade till mitt ben som jag knappt kunde stödja på. Hon är invigd och utbildad i den Traditionell Thai läkekonsten. Samtidigt som hon fixade mitt ben passade hon på att känna igenom min kropp och godkände mig. Det är mycket man ska gå igenom här i livet.
Både kvällar och nätter var jag väl omhändertagen. Visst föll jag dit igen. Det kunde ju egentligen inte sluta på något annat vis eller hade jag tänkt något annat?
Så gick då alla dagarna och alla äventyr har ett slut. Fast där det ena tar slut där börjar ett nytt. Waraporn har varit hos mig i tre månader, Oktober, November, December och en bit in i Januari 2008. Så en viss fortsättning följer på Waraporns äventyr i Sverige. När jag orkar skriva igen.
Vad spelar egentligen det materiella för roll? Kanske kan man resonera så när man lever här i Sverige? Vad vet jag egentligen? Ingenting!
Det enda jag vet är att jag föddes och att jag dansar en stund på jorden innan jag dör. Det viktiga för mig i livet är att jag sparat ihop en massa minnen. Då när tiden är inne så ska jag inte ligga där och säga:-Varför gjorde jag inte det där och det där medan det ännu fanns tid och jag hade chansen?
-Nä när jag ligger på mitt yttersta det är då jag ska ta fram de goda minnena och veta att de alltid kommer att finnas kvar, för det är de jag gett utav. Det är minnen jag har som var jag och mitt liv…
Så goda vänner som läst ända hit. Gör allt som är gott medan Ni har en chans. Den dagen kommer när Ni inte kan köpa en endaste sekund av liv. Detta oavsett hur mycket Ni än sparat och har på banken. Det är de goda handlingarna som räknas och det är där de goda minnena finns.
Hälsningar /Bokblad
P.S.
Ni undrar kanske vad jag haft för kamera? Jo det är en mobilkamera SE K800i som de flesta foton är tagna med men några är tagna med en Sony Cyber-Shot DSC-T7. Men jag rekomenderar att ha en mobilkamera kvaliten den duger till en amatör som mig. Men nästa gång så tar jag med min Nikon D70 även om den är klumpig, för det hade varit kul att ha riktig kvalitet på en del foton.
D.S. -
Tack än en gång för att Ni orkade ta Er igenom. Ibland är världen liten…
Kul det där med Pak Chong här åker jag förbi Pak Chong och min sons svärföräldrar som bor där.
Tyvärr hade vi inte tid att besöka sonens svärföräldrarna i Pak Chong då jag var påväg till fruns familj.
Undrar just varför folk tror att det bor andar i träden? Det ser ju ut som vilket träd som helst eller?
Kanske har J.R.R Toiken stått och undrat över ringen precis här?
Jag vet i alla fall var jag satte min ring så att den inte gick förlorad.Tack för mig! :salute:
P.S.
Ni kanske vill se hur ett sådant där hus ser ut på insidan som bönderna bor i?
Det är byggt i teak, madrasserna att sova på står utmed väggen och mycket städat och rent!
D.S.
-
Eftersom det finns många små historier inflätade i mitt äventyr i Thailand så fortsätter jag här.
Det sägs att sina karman och tidigare liv ser man när man blir förälder och nära man är nära döden. Så är det nog?
Under den varma solen någon dag tidigare, dog en av min frus “systrar”. Det var varmt, solen gassade. Hon hade suttit vid busshållplatsen och bara fallit ihop under värmen. 30 år och vacker som en dag men nu död. Jag vet inte vad man gör i Thailand efter det att en människa dör?
I alla fall så blev det så att vi skulle på begravning. Jag var välkomen, det är svårt att säga nej. En buddistisk begravning har jag ju aldrig varit med om. Traditioner och sedvänjer har alltid intreserat mig. Hur folk tar hand om sina döda speglar ju ett folks ödmjukhet inför födelsen och livet. Vad händer efter döden?
Det var stor uppståndelse i byn och hundratals människor vandrade mot en lund med en öppen plats i mitten, där ceremonin skulle äga rum. Kistan anländer på en skrinda som är prydd till en båt. Gamla munkar går först, finns det gossebarn till den döda, så går de där med framför skrindan i munk kläder.
Övriga sörjande går efter skrindan, en del har redan intagit platser under ett soltak. Det är där jag sitter och tar några foto. Skrindan körs runt själva altaret några gånger detta är också kremeringsplatsen. Man fyrar av raketer och smällare…
Döm av min förvåning när svärfar dyker upp. Visst hade min fru sagt att han är någon slags byhövding. Men det var han som höll i hela ceremonin inför alla människorna där. Nåväl alla gick och tog förväl av den döda. Kistan var öppen, hon var vacker, det var hon, där hon låg bland alla pappersblommor och äkta blommor. Till sist fördes kistan in och hon kremerades.
Allt kändes mycket högtidligt, mycket lugnt när vi tuckade hem. Jag tänkte tillbaks på dagen och på dagen innan då vi varit hos familjen i hemmet där kistan stod och alla anhöriga fanns. Det kändes liksom tragiskt att vara där men ändå så naturligt.Upplevelser och äventyr det är mina minnen av Thailand. Jag har bara hotellrum för övernattning… De största äventyren man kastas in i är födelsen, livet på ont och gott och döden.
-
Lite uppföljning om Min Historia!
Nu är det så att historian inte tog slut. Vi gifte oss ju den 14 December 2007 i Sverige, firade Jul och nyår tillsammans. Sen åkte Yui hem eller rättare sagt tillbaks till Thailand i mitten av Januari 2008. När Yui kom tillbaks till Thailand så gick hon till Svenska Ambasaden i Bangkok. Det tog tid med uppehållstillståndet men till sist så blev det klart. Det kändes som om Migrationsverket skulle vänta ut oss men så en dag för ca 3 veckor sedan damp ett brev ner här hos mig. Det tog ca 5 månader innan ärendet togs upp och beslutet fattades. Glädjen blev stor Yui fick uppehållstillstånd och hennes 2 barn med. Nu på Fredag, den 13 Juni så kommer Yui med barnen. Jag har inte riktigt fattat det ännu men så är det i alla fall. Nu röjer jag min lägenhet och städar ut mitt ungkarlsliv. Det känns fint att städa ut alla prylar som jag haft och flytta in tre liv i mitt liv och hem. Hoppas nu det håller, men vi trivs ju tillsammans. Så varför skulle det inte hålla? Det var en mening att Yui och jag möttes, det var ingen tillfällighet. Så har Du tid så läs lite till.
Jag måste säga att allt omtumlande som hänt och händer är sammanträffande. Precis allt händer just för att det skulle ske och bli till vad det blir. Det är “kanske” mitt Karma som jag lever i och som jag en vacker dag fullbordat. Att bara låta saker och ting ske utan att jag griper in. Att bara luta mig tillbaks och veta att världen snurrar även om jag skulle snurra av. Det finns ju några miljarder människor på jorden och det gäller ju egentligen att låta andra människor ta vid en dag då jagsjälv slutar.
När jag tänker tillbaks på hur mitt liv det var innan jag insjuknade den 8 Juni 2006 och höllt på att dö. Lustigt nog så känns det som att jag är på mitt andra liv och den 16 Juni har jag min andra födelsedag eftersom det var då det tredje ingreppet gjordes i min hjärna och som räddade mig. Jo jag var riktigt illa däran, riktigt rigrikt illa. Allt hopp var ute. 1,2 liter blod rann ut i huvudet på mig pågrund av två ingrepp. Man hade missat och orsakat blödningar, jag hade ett kärl för mycket i huvudet, min hjärna var inte som alla andras, nog om det. Jag fick lära mig gå, jag fick lära mig tala, jag fick lära mig skriva, allt pånytt. Precis som om jag hade fötts pånytt fast i samma kropp medans mitt minne återvände tillbaks och jag hittade migsjälv igen, lärde jag mig allt pånytt. Idag känns det som om jag egentligen står utanför mitt forna liv och allt är pånytt.
Ibland undrar jag varför, jag träffades just Yui som fyller år den 17 Juni dagen efter den dag som jag räddades tillbaks till mitt liv. Jag känner en rysning, ingen obehaglig rysning, utan en sådan där pirrande rysning som ger en glädjekick när jag tänker på det. Allt är kanske så att vi lever hela livet för att skaffa oss ett gott Karma och då känns det meningsfullt när jag ger till de buddistiska munkarna som håller på att lära sig vad ödmjukhet fattigdom och Karma är. För det vet inte jag vad det är i alla fall eller? Min första x-fru träffade jag en 13 Juni och gifte mig en fredagen den 13 Juni och nu min nya fru kommer med flyget den 13 Juni.
Min son är född den 5 Juli precis som jag. Jag tycker det finns en oändlig massa sammanträffande i mitt liv. Jag skulle kunna rabbla en hel lista. Livet är bra underligt eller är det kanske livets Karmalära jag håller på att lära mig?
Livet är inte underligt längre, det är ett under som jag kommer att ta vara på resten av mitt liv.
Kanske var det just ändå så att just här det mänskliga livets vagga stod? -
:notworthy:
Jag blir faktiskt både rörd och berörd av att människor läser vad jag skriver.
I give thanks to the heavenly teacherNu har precis nästa äventyr börjat i mitt liv:
Ta hand om familjen!Ett framtida äventyr som bara är på planerings-stadiet är:
Bygga ett litet miljöhus i Thailand!Faktiskt ordet projekt har jag strukit ur mitt liv och kallar det äventyr istället…
:cheese:Tack alla goa vänner som följt mig ända hit och också kommenterat det jag skrivit.
-
Så fortsatte historian efter Thailand!
Frun med barn fick uppehållstillstånd till sist.
Har laggt lite bilder på oss här på denna blogsidan:
http://bokblad.blogspot.com” onclick=”window.open(this.href);return false; -
Jodå du får gärna fråga Rosarin…
Visst har jag namnet på stället där jag sitter under ett träd……….hmmm… någonstans?
Shit happens! Hade jag varit hemma så kunde jag frågat frugan men nu sitter jag på jobbet, hmmm?
På baksidan av dessa ruinerna finns träden/trädet som jag sitter inunder, tyvärr har jag glömt vad tempelruinen heter?
Kanske någon här i forumet vet?
Jag kommer att skriva det när jag frågat min fru. -
Ursäkta det tog tid!
Ser du redan fått svaret men lägger denna länken ändå:
http://www.koratmagazine.in.th/sight/phimai/ephimai.htm
Tror att det är ett Bodhiträd eller på latin Ficus religiosa (Rätta mig om jag har fel):
http://en.wikipedia.org/wiki/Sacred_fig” onclick=”window.open(this.href);return false;Fast det visste jag inte när jag satt där?
Faktiskt påminner trädet snett bakom mig på mitt foto om detta trädet. Bilden hämtad från denna siten:
http://www.seasite.niu.edu/burmese/Cooler/Chapter_1/Chapter_1.htm” onclick=”window.open(this.href);return false;Buddha lär suttit under ett likadant träd verkar det som om när han blev “upplyst”. Då man söker på namnet:
http://www.dhamma.se/buddha/6.html” onclick=”window.open(this.href);return false;Lär vara bra att meditera under ett sådant träd men det hade jag ingen aning om när jag satt där jag satt. Fast visst kände jag vingslagen då av historiska urminnestider. Ungefär samma kick som när jag stod rent ensam högt högt uppe på kinesiska muren. Jag vet inte men det är som en slags kick, en överväldigande känsla av hur liten jag är i en oändlig tidlöshet också ryser jag till och huden knottrar sig.
:shaking2:Vill du ha träd som kliar i nacken? Så hittar du nog ett och annat bra träd här och det växer också i närheten utav Phimai:
http://www.koratmagazine.in.th/sight/banyan/ebanyan.htm
också värt ett besök.Vill också fortsätta berätta lite på Min Story:
På Måndag börjar min fru SFI och den lilla flickan har redan hunnit med 14 dagar på dagis och pojken snart en vecka i förskolan. Får skylla på det när det tog lång tid innan jag besvarade dig Rosarin.Ha det så bra och kram Rosarin och alla andra som läser!
-
16 November 2011 resan till Thailand kan börja
Sååå, nu var vi i alla fall på flygplanet och började närma oss Thailand. Denna gången valde vi Thai Airways, så vi slapp byta flygplan. Skönt för alla. Mindes vad Yui berättat när Yui och barnen reste till Sverige. TonKaw den lilla illmariga flickan i det rosa på fotot, gömde sig på Frankfurt flygplats när de skulle byta flygplan. TonPai pojken på fotot och Yui min fru sprang runt och letade överallt efter henne på denna stora flygplats, måste känts som en omöjlig uppgift. Till på köpet inte kunna språket. TonKaw var bara 4 år då. Hon höll tydligen koll på mamma och TonPai hela tiden när hon följde efter dem och hade tyckt det var jättekul att de letade efter henne överallt. Till sist blev TonPai och Yui ledsna och började gråta. Det var först då TonKaw förstod att det var fel och hon måste ge sig till känna. Hon är inte rädd för mycket, en tjej i min stil. Skönt att slippa sådana incidenter. Nä nu skulle vi bara ta det lugnt och ha det skönt. Få uppleva Thailand och besöka platser jag aldrig varit på tidigare, drömmer jag om. Dessutom utan kurragömme på flygplatser.
När jag sitter där i planet får jag efter en stunds sovande en insikt om den sorg jag kommer att känna. Jag ska ju behöva lämna det land jag reser till, det land som jag ska leva i ett kort ögonblick. Hur fort tiden kommer att gå och hur jag ska komma till att älska de människor jag möter där. Man vet ju aldrig om man kommer dit igen, en gång till efter denna resan och får möta dem igen. Den smärtan jag ska behöva känna och dölja mina tårar som jag kommer till att ha, när jag ska säga mitt “goodbye”. Den smärtan vet jag redan om här, innan jag landat. Jag ska ha den igen och igen, när jag lyfter för att flyga till Sverige. Att behöva lämna det jag kommer att förälska mig i och det gör ont, faktiskt mycket ont redan här och nu på flyget dit.
Här kommer en pauslåt till som handlar om separation. Också denna bland den vackraste musik jag vet. Här är det också just precis som förra låten just denna versionen av låten som det ska vara.
Hoppas Ni gillar den precis som jag: http://youtu.be/0mJfzv7YK0E -
:thumbright: stgrhe !
Inte så dålig version den heller men för mycket kör och ljudmatta, texten försvinner liksom tycker jag och det är så poetisk text. Hade jag kunnat lira gittar hade jag översatt den och haft den på svenska på min repotear. Kul att du läser vad jag skriver.17 November 2011 nere på jorden igen
Stor välkomstkommite väntade på flygplatsen, Yuis familj, kusiner, grannar och Gud vet vad, hämtade oss i Bangkok. Hur stor var bilen egentligen? Skulle Gustafs barnvagn alla väskorna. Dessa stackars väskor som farit ut och in i bilen när jag inte hittade min plånbok. Skönt alla väskorna fanns här men hur länge till? Plus allt folket, några syns inte på fotot.
Skulle vi få plats alla?
I mitt stilla sinne tänkte jag och tänkte igen… bilen? Ja, ja vi har olika kulturell bakgrund så vi ska sitta ovanpå varandra. Det har ju de flesta sett på foton, i Thailand och Indien är 7 stycken på en moppe ingenting. Så 10-12 stycken i en hyrbil typ “folkabubbla” plus alla väskorna uppe på biltaket och Gustafs fina barnvagn på toppen, som en krona på verket. Kan ju inte vara någonting, inte i Thailand.
:scratch:
Vet inte varför nu när jag sitter här och återupplever resan kommer att tänka på Hans Alfredson i rollen som pensionären “på rymmen från ålderdomshemmet”? Gammal man gör så gott han kan, han dansar f_n så illa, hela kroppen ryster han men ändan den står stilla.
Det får bli en kort paus nu…Med lite gung: http://youtu.be/2aP4GaAruws
Tillbaks!
:study:
Mina farhågor besannades, inte…
Vi har olika kulturell bakgrund. En privatbuss väntade på oss. Nu till hälften fylld, av mamma och pappa (svärmor och svärfar), plus diverse släktingar, plus väskor och Gustafs barnvagn. Nu äntligen på väg till hemma och hemmets lugna vrå i Thailand.
-
Det tog en stund att ta sig igenom allt vatten för att komma ut ur Bangkok men det gick. Till sist var vi så då äntligen hemma i Thailand.
Hemma i Thailand sätter vi oss genast och kollar på TV, så är kulturen hos det mest TV-tittande folket i världen. Kändes precis som hemma i Sverige, fast i Sverige kollar vi mindre på TV rent statistiskt.
Gustaf och mormor (svärmor) hittade en leksak att leka med.
-
- You must be logged in to reply to this topic.