Jag har två thailändska ungdomar hemma, 24 respektive 17 år. De går på universitet och motsvarande gymnasium. De vet fortfarande inte vad de vill jobba med. Det finns inte någon vilja eller något självförtroende när det gäller framtiden. De är genomsyrade av en likgiltighet. När det uppstår en frågeställning kallar de på mamma eller mig istället för att försöka lösa problemet själva. Jag försöker höja deras självförtroende, det har blivit något bättre sedan jag flyttade hit för tre år sedan men det saknas fortfarande allt för mycket. Är de lata och alltid tar den väg som är lindrigast?
Efter vad jag förstår är jag inte i någon unik situation men jag vet inte hur jag ska bete mig. Eller är det så att man inte ska bry sig?
:scratch:
.
