Hur starkt sörjer thailändaren?

[Rospigg]

Ja, jag bara undrar lite om någon har erfarenhet av detta.

De flesta faranger har ju en kristen påverkan. Där döden är slutlig och oåterkallerlig. Där den döde aldrig mer kommer att kunna kontaktas i någon form. Sorgen och saknaden är stor.

Men thailändaren som buddhist tror ju på reinkarnation, och via rökelsepinnar, ljus och böner kan komma i kontakt med sina anhöriga. Det borde väl lindra saknaden en smula? Men samtidigt så tycks ju thailändaren vara i större behov av social närvaro än oss faranger. Så det kanske är så att deras saknad är större än för oss.

Det kan vara bra att veta lite då den tiden kommer.

[Enis]

Om jag ser min på min egen hustru så slocknade hennes låga 2004 när hennes son gick bort.

Den har ännu ej börjat brinna igen trots att jag och vår gemensamma dotter finns i hennes närhet.

/Enis

[gosatta]

du har ingen koll på din kristendom ser jag, enligt den kommer vi ju alla träffas i himlen å leva lyckliga för evigt, men du kanske har missat den elementära delen? 🙂 väldigt många troende kristna tror ju också på att det går att kontakta och få kontakt av folk på andra sidan.

för en buddist borde det däremot bli mer saknad då efter som när personen är återfödd som någon/något annat så är ju personen veck?

social närvaro var viktigt (viktigare) för oss också förr i tiden och är mer en välfärds/social pryl än religiös.

men till frågan, om dom sörjer mer? tror jag knappast, bland fattigare folk är oftast döden vanligare och mer naturlig och därmed lättare att ha å göra med, medans rikedom/välfärd gör den ovanligare och svårare att hantera. så psedo-analysen säger att det är lättare för fattiga bönder i tex isaan än “moderna” storstadsmänniskor i Bangkok.

men sen är ju alla känslor individuella så självklart går det inte å hårddra heller. Men i samhällen där det är något naturligt är det alltid lättare (som i stora delar av Thailand)

[Travaren]

Större än sorgen är glädjen att minnas :flower:

[Herr Chang]

Jag har ingen personlig erfarenhet av detta, men är det inte så att thailändare inte vill visa sorg utåt? Detta då pga att den döde inte ska stanna kvar utan istället gå vidare. Vart man nu är på väg…

Thailändska “begravningar” innebär ju en del festande, inklusive supande och kortspel. Inte mycket sorg som visas där vad jag förstår.

Men jag tror att innerst inne sörjer dom lika mycket som faranger.

Herr Chang har talat.

[Phonthaisongthaisilk]

Ett klokt uttalande 🙂

[Rospigg]

Enis. Tråkigt för din fru och dig men vi ( de flesta ) måste gå igenom smärtsamma perioder, kortare eller längre.

Gosatta,
jag har en rätt god koll på kristendomen anser jag. Nu är det så att det är långt ifrån alla som blir insläppta till det himmelska paradiset av St: Per när han står och vaktar. Jag har hört rykten om att det är ganska höga krav för att få komma in. Prästutbildning hjälper inte heller jämt, och Påven måste gå ut och be om ursäkt för diverse saker för att blidka vaktmästarn där ovan.

Däremot undrar jag om inte thailändaren har hittat en bakdörr till nästa värld som kanske gör det lättare för dem att ta farväl.

[gosatta]

inte för att vara taskig, men du har uppenbarligen väldigt dålig koll på kristendomen, möjligtvis håller några små sekter och okunniga katoliker med det men det gör det inte till teologi.

men det här är ingen tråd (eller forum för den delen) om teologi så vi får väl lämna det där. Försök rannsaka dina fördomar lite bara, det mår vi alla bättre av.

[Thaisambo]

Ja, för att göra ett tillägg så handlar den apostoliska trosbekännelsen, tredje artikeln, om just detta:

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Även Johannesevangeliet och flera andra texter handlar om detta med evigt liv om man är en sant troende kristen:

Joh 3:16:

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Det är detta som frälsning handlar om, att man som frälst kristen undfår evigt liv.

I övrigt finns mer detaljer och länkar här:

GUDS FRÄLSNINGSPLAN

Men så här är det naturligtvis:
@gosatta wrote:

….. det här är ingen tråd (eller forum för den delen) om teologi så vi får väl lämna det där. ….

[Filipfalk]

Jag har personlig erfarenhet av thailändare och sorg då min flickvän från Thailand gick bort för tre år sedan. Hon led av cancer och alla i hennes familj visste under de sista fem veckorna att hon var döende. Trots detta visade ingen i familjen någon öppen sorg utom hennes pappa. De övriga i familjen låtsades inte om att hon var döende och pratade om att vi skulle gifta oss vilket för mig som svensk var jobbigt. I efterhand när jag pratar med dem om henne så visar de att de minns henne med ömhet. Så genom egna erfarenheter har jag märkt att de närmaste anhöriga inte vill visa sina känslor när de blir för överväldigande. Men jag tror att de känner minst lika mycket sorg som vi gör de bara visar det på ett annat sätt.

Mvh Filip

[Herr Chang]

Hej Filip,

Tack för ditt inlägg!

Det är precis vad jag lyckats förstå via samtal med diverse thailändare och speciellt fru Chang.

Herr Chang har talat.

[kadde]

Hej min frus pappa dog i söndags och min fru försökte hinna “hem” innan men missade honom med några timmar jag själv är inte med till thailand men pratar med henne varje dag i telefon och hon sörjer hennes pappa mycket.
I thailand eller åtminstånde där min fru kommer från så är begravningscermonin eller avskedet mycket mer omfattande än här i sverige och kanske mer lättsamt de firade med fest liknande som en bröllopsfest i en vecka. Där de 3 sista dagarna var för att hjälpa den döda att hitta till paradiset.
När jag var i thailand senast under song kran så hade de nån högtid där de plockade fram kvarlevorna från de döda och hade nån minnes cermoni för dem det var väldigt stort att få närvara detta.

[Pooky]

Hej!

Jag har förlorat min pappa 2001 (cancer), min mamma 2006 (cancer) och min bror 2009 (olycka). Ju, det var jobbigt. Jag var jättenära med min mamma. Vi pratade mycket via telefon särskild när hon var sjuk, varje dag och flera gånger om dagen. Jag var i Thailand fyra och en halv månad i Thailand innan hon dog. Sista månad var jobbigt, inte för mig men för henne och tyckte det var bättre för henne att dö än att leva.

Begravning i Thailand håller nomal minst tre dagar, vanlig är sju dagar innan dödskroppen kremeras. Mycket folk i ceremonin, en av många anledningar är att hålla den dödens släktingar sällskap och trösta dem, ibland spelar man kort, drickar och pratar för att de ska må bättre. Det hjälper kan jag säga.

Jag är buddhist och har hela mitt liv lärt mig att ingen ting leva, stanna eller finnas för evigt. Allting förändras och försvinnas till slut. I det här fallet, döden är ett faktum. Vad jag kan göra är att acceptera och gå vidare. Alla har sitt eget öde. Men visst, innerst inne sörjer jag mina kära och tänker på dem, inte hela tiden men då och då, gråter ibland för jag saknar dem fast det har gått många år. Så är det…..

Pooky.

[Enis]

Vår sonson william börjar bli frågvis nu när han börjar komma upp i åldern, sju år.

Varför dog Pappa, hur dog Pappa. Ni säger han var sjuk, i vilken sjukdom då?

Så i förra veckan träffades jag, frugan, Willams mamma, en nära väninna till williams mamma och en terapeut för att försöka komma fram till på vilket sätt och när man skall berätta.

6 år har gått men man kan konstatera att sorgen finns hos oss alla forfarande när frågan kommer på tal men kanske inte i det dagliga livet för de flesta av oss. Helt uppenbart är det dock att min hustru ej kommit över tröskeln ännu.

/Enis

[Author]

Posts