Hej!
Ang. andra trådar om att förlora ansiktet har jag kommit att fundera på det här med barn.
Vi var nere och lekte med husägarinnans son i förra veckan.
Han är fem år och fullkomligt vild!
När jag pratade med ägarinnan så tog han tag i sin mammas huvud och vred det så att hon skulle titta på honom i stället.
Allt för att få hennes uppmärksamhet.
Sedan när hennes andra väninnor skulle gå så waiade de till henne och då bara sträckte han ut tungan och gjorde prutt-ljud åt dem.
I övrigt var han helvild. Han klättrade och kastade sig i soffan hur som helst och hällde ut diverse skrivbordssaker på golvet utan att visa en min. Inte heller hjälpte han till att plocka upp sakerna efter sig.
Allt detta samtidigt som han vrålade och skrek för att få uppmärksamhet.
Lily var rädd för honom och vågade inte gå ett steg ifrån mig. Hon stod och höll i mig hela tiden.
Jag kände mig en smula chockad över hans beteende och alla andra bara log och fnissade åt honom som om ingenting hade hänt.
Hans mamma satt inga som helst gränser för honom utan lät honom hålla på precis som han ville HELA tiden.
Jag försökte hålla god min och jag hoppas verkligen inte att någon såg vad jag tänkte.
Därför undrar jag faktiskt om man inte kan förlora ansiktet genom sina barn?
Vad har ni för tankar om detta?
/rosarin
Ska bara tillägga att den här kvinnan, alltså vår husägarinna, är en helt underbar kvinna i alla andra lägen.
Hennes andra barn som är äldre är som små änglar och är alltid artiga och trevliga mot oss. De är flickor dock.
Kan det ha något med saken att göra? Pojken är yngst och som sagt pojke.
.
.