Min dotter är rädd för faranger…

[Rosarin]

Hej!

Vi har på senare tid upptäckt att vår dotter är mer eller mindre rädd för faranger.

Både min man och jag ser ju thai/asiatiska ut (mannen är hasip hasip jippon/sawiiden) och vi umgås med med thailändska kompisar eller familjer där minst en av föräldrarna är thai.

När vi var i Sverige i början av året var det inga problem förutom att vår dotter flera gånger bara satt och stirrade på någon stackars farang flera i minuter i sträck.
Hon verkade vara faschinerad av ljust hår och framförallt ljusa ögon.

Nu är dottern 16 månader och nu börjar hon gråta så fort en farang pratar lite högt eller försöker leka med henne.
Thaiar har hon däremot inte problem med, dom får leka och skoja med henne hur som helst. En thai kan bära upp henne och ha henne i famnen men skulle en farang göra det blir det tårar på direkten.

Vi åt ute på restaurang för en månad sen och den thailändska personalen tog hand om vår dotter medans vi åt. Det gick jättebra, inga problem, tills en farang-kvinna (som också var gäst på restaurangen), ville hälsa på henne. Då blev hon rädd och började gråta.
Stackars servitrisen som bar på dottern, hon visste inte vad hon skulle göra. Hon ville ju visa god service mot farang-kvinnan och samtidigt visa att hon kunde ta hand om vår dotter medans vi åt.

Ok om vi hade bott i en mindre by utan turister osv. men det gör vi ju inte.
Det går hur bra som helst att se på tv med faranger som pratar och dansar men ute i verkligheten tar det stopp.

Vi trodde först att det handlade om separations-ångst som många barn får men det kan inte vara det för thaiarna tycker hon om.

Känner någon igen sig eller vet någon som har varit i liknande situationer?

[Nille]

Intressant vinkel. Från ett barns ögon skulle jag tro att faranger är mer stela och krystade så den lilla erfarenhet din dotter har av dem kanske inte har varit i deras favör. Kanske vårt utseende gör att vi ser jättekonstiga ut i en asiats ögon? Näsan, pratar högt och mycket (i jämförelse). Jag har alltid trott att man skrämde barnen med faranger (ungefär som vi använde poliser i Sverige förr). Småbarnen i frugans by, grannungarna i Bangkok, de var alla smårädda för mig i ung ålder.

Nästan så jag skulle kunna skiva att många thailändare jag jobbat med, och thailändare jag pluggat med, alla varit lite smårädda för mig. :compress: Detta är kanske relaterat till att vi får oerhört mer av deras respekt än vad vi förtjänar?

[jjonsson]

@Rosarin wrote:

Hej!
Vi har på senare tid upptäckt att vår dotter är mer eller mindre rädd för faranger.

Verkar vara en intelligent tjej :geek:
Har väldigt lite erfarenhet här men…

Jag upplever det nog på samma sätt som Nille.
Studera en farangtant som tar kontakt med ett barn..
Stel, böjer sig över barnet ttittar det i ögonen och visar hela garnityret och låter allmänt konstig med sitt hussibushihussshuuuu…. pratar sällen med barnet utan mer med föräldrarna…

Thaidamen däremot ger ett mer avspänt och ärligt intryck.
Verkar mer ärligt intresserad av individen på något sätt än att det är en söt/vacker sak.

Kan bara relatera till mig själv i thailand jämnfört med sverige, känner mig bra mer bekväm i en grupp med thailändare än i en grupp med svenskar.
Varför vet jag inte…det bara är så….

[Mojay]

Jag har en mycket god vän som har en dotter, idag 8 år, men när jag först träffade henne var hon 5 år.

Hon var livrädd för mig i nästan två år innan hon fick förtroende för mig. Idag kallar hon mig uncle.

Jag tror att i detta fall så har föräldrarna varnat lite för att vara försiktigt med faranger, inte prata eller ha kontakt med faranger, det har nämt lite om det.

Självklart är det stor skillnad på faranger och asiater. Faranger är i många fall stora, pratar ett språk som barnen inte förstår och kan ibland upplevas lite hotfulla då många gärna, på ett vänligt, men framfusigt sätt vill hälsa på barnen.

Tror också att faranger, som turistar, ofta kan upplevas högljudda och skrämmande, framförallt om det har druckit.

Jag tror att i ert fall så är det helt normalt, hon har precis som ni ett asiatisk utseende och upplever faranger som lite främmande då de både ser ut och handlar annorlunda än vad hon är van vid från er och er vänskapskrets.

Hon är bara 16 månader, det går garanterat över inom något år, helt normalt.

Jag har en dotter i Sverige. När hon var 2-3 år var hon oerhört rädd för stora tanter. Även om de var gulliga och pratade snällt så grät hon ofta när det trängde sig på henne. Säkert finns det olika orsaker, men var lugn, det g¨r över, precis om det gjorde för min dotter.

[Rosarin]

Jaa jag hoppas att det kommer att gå över så småningom.
Kan ju bli lite jobbigt annars.

Ja visst är det skillnad på europeiska kvinnors utstrålning och thailändska kvinnors utstålning.

Men hur övar man henne i att inte vara rädd för faranger?
Ibland börjar hon gråta bara en turist börjar prata engelska lite extra högljutt.
De behöver inte vara berusade, bara prata på ett visst sätt.

I veckan såg vi på en film på tv med en amerikansk farang-man som spelade militär i filmen. Direkt när han började prata med en lite skarpare ton började lillan gråta och ville bli uppburen.

Det är ju faktiskt inte så att vi går omkring och trallar och pratar bebis-språk här hemma hela dagarna. Ibland har maken pratat “mans-jobb-japansa i telefonen, men då säger hon inget. Iofs är det ju pappa så det kanske är annorlunda.
Knepigt det där med japanska. De skiljer ju på mans-språk, kvinno-språk, barn-språk och sedan ska man ta händsyn till det hierarkiska tänkandet också som också har egna uttryck och ord.

Jaa, hur ska vi träna henne att inte vara rädd för faranger?
Förslag någon?

🙂

[jjonsson]

@Rosarin wrote:

Jaa, hur ska vi träna henne att inte vara rädd för faranger?
Förslag någon?
🙂

Jag tror att träningen i sig är att inte lägga så stor vikti vid problemet…
Alla var vi rädda för olika saker som barn.
För min del var det clowner, kakmonstret och Emils pappa när han blev arg…

Man har olika perioder och olika saker man är rädd för…
Mörket kommer i en period, döden i en annan…
Det man kan göra som förälder tror jag är att finnas, det räcker.
Har man tryggheten bakom sig ordnar sig saker och ting till slut.

Med tryggheten får man också styrkan att våga upptäcka att saker och ting inte var så farliga när allt kommer kring….

[Rosarin]

Ja det har du rätt i Johan. 🙂

Saken är att det är dels lite pinsamt för oss men värst är nog att alla tar det så förbaskat personligt!
De ser hur go hon är och hur hon ler och skrattar med thaiarna och sen när de kommer fram så blir det bara tårar.

Kan inte låta bli att känna lite med så många farang-kvinnor och par som så gärna har velat klappa henne på kinden. Försöker de ta henne i handen så rycker hon bara bort den och sen börjar undeläppen darra a la Sue Ellen i Dallas….
Försöker att inte haka upp mig på det för mycke men det känns som om farangerna på oss som ett par föräldrar som inte har uppfostrat vår dotter ordentligt.

Sedan finns det väl ett talesätt som lyder:
“Man får alltid höra sanningen från fyllon och barn”.
I vårt fall stämmer det i alla fall inte.

Sen gör det ju inte saken lättare när thaiarna håller henne i famnen och säger “Nong-xxxx, may choop falang, na kha/khrap?” och sedan ler de jättenöjt till henne.

:p

[minken]

Barnets rekation är nästan samma som min egen , blir också skeptisk till en okänd farang kommer
fram börjar prata med mig när jag är i LOS dock har jag inte samma känsla när en okänd thailändare gör detsamma.

[Rosarin]

Hej!

Äntligen har farang-skräcken avtagit lite men den är inte helt borta.
Thaiar har hon däremot aldrig haft något emot….särskilt inte thai-killar…haha!

[leo]

@seaserpent wrote:

Samma sak med frugans systerdotter, hon är 18 månader och gråter så fort hon ser ser en farrang. Det räcxker att hon ser mig kliva ur bilen på 20 M håll så är gråten i full gång, visserligen är hon inte helt överlycklig när hon ser Thailändare heller men då gråter hon inte.

Det måste vara dina ögon som rör sig hela tiden, håller med henne om att de är lite skrämmande. Försök att hålla dem stilla nästa gång ni träffas. :crybaby:

[Spiritfish]

Hej,

Min granne har två barn. En på runt två år och den andra på runt sex månader. Tvåringen är inga problem med, hon kan jag bära omkring hur mycket som helst. Hon skrattar och tycker det är kul. Sexmånader bebisen däremot börjar gråta så fort jag närmar mig henne inom 10 meter. Jävligt irreterande faktiskt, man känner sig som ett monster. :angryfire:

Så det ordnar sig med tiden Rosie. Ta det lungt. Ät en frukt.

[Spiritfish]

Update: Tre månader har gått. Nu är inte den minsta rädd för mig längre! :drunken:
Rosie, hur går det för din dotter? Är hon fortfarande rädd för västerlänningar?

[Rosarin]

Samma här. Dottern är snart två och är inte direkt rädd för faranger längre.
Dock är hon fortfarande MYCKET mer vaksam med de som inte ser thai eller asiatsika ut men hon börjar inte gråta, vilket är skönt för oss.

🙂

[Author]

Posts