Originaltext av Lindsay Hawdon
Vi vaknade till ett hölje av dimma, blekt som mjölk, hängandes över dalen nedanför. Sakta så löstes det upp för att visa Mekongflodens bruna, porlande vatten och de omkringliggande kullarna.
[img2:10snd5s8]http://i.telegraph.co.uk/multimedia/archive/02380/LanjaLodge-Thailan_2380402b.jpg[/img2:10snd5s8]
Lanjia Lodge ligger halvvägs upp på bergssluttningen i byn Kiew Karn i norra Thailand. Det består av fyra bambuhus, byggda och drivna av lokalbefolkning med målet att attrahera resenärer som letar efter en mer insiktsfull upplevelse, bortom Thailands stränder och städer. Jag bodde där med mina två pojkar, 8-årige Dow och 5-årige Orly, som en del i en årslång resa runt Asien och Australien.
“Är vi över himmelen?” frågade Orly från vår bekväma dubbelsäng i en kokong av myggnät. “Det känns som om vi är bland molnen”. Efter en frukost med nudelsoppa på vår kuddbeströdda veranda, serverad av Ling, en fin tjej som log åt allt vi sa, så vandrade vi uppför kullen till den bortre änden av byn.
Vi hade arrangerat ett möte med Herr Laogee, en shaman från Hmongstammen, och hittade honom liggande på en säng i det mörkaste hörnet av hans fönsterlösa hytta, där han flydde från oväsendet från sina fyra barn i huset bredvid. Han stod upp och välkomnade oss med en låg bugning.
Källa: The Telegraph
Sponsrat av: Gecko Do It – Webbyrå i Thailand
.
