Thailändska tonåringar i Sverige

[Svenne Farang]

Vi har problem med min thailändska frus dotter som bor i Sverige med oss, hon är 19 och kom hit när hon var 14 år. Hon har jättesvårt att anpassa sig i Sverige och hitta sin plats här kanske man skulle kunna säga.

Hon har stora problem i skolan och har fått en praktikplats istället men nu går hon inte dit heller?! Hon har inga svenska kompisar och hon vill aldrig umgås eller göra något med oss verkar det som, hon har däremot massor med thailändska vänner och de har bildat sin egen subkultur. Det är bara thaimat, musik, film – de vill inte ha något svenskt eller få några svenska vanor. Det finns många svensk-thailändska familjer här i skåne – köpenhamnsområdet och alla de här tonåringarna verkar ha samma problem. Vi har träffat flera stycken och diskuterat vad man kan göra. Så fort vi försöker göra något, som att vara lite stränga eller säga till på skarpen – så sticker de bara hemifrån och bor hos olika kompisar. Någon som känner igen sig? Vad kan man göra? :bounce:

Hon trivs kanske övehuvudtaget inte i Sverige och vill åka tillbaks till Thailand, men då är frågan vad kan hon göra eller arbeta med i Thailand?

[Hakan]

Kanske plugga? Det finns många olika utbildningar och CSN kan hjälpa till om det finns en gymnasiekompetens i ryggen (som man kan snabbt fixa via Komvux). Jag har själv gjort det.

[Nille]

Onekligen verkar dessa ungdomar inte ha några problem med att identifiera sig med Thailand. Det är ju bra. Att de inte går i skolan etc,. är ju allvarliga saker.

Personligen tycker jag Thailändare överlag daltar allt för mycket med sina barn. Inte förrän vid 25 får de vingar och beter sig någorlunda vuxna, tills dess gömmer de sig gärna bakom bebisfasaden.

Får ni motargument eller är det bara tystnad som gäller?

Släpper de in anda sydöst asiater i gänget?

Troligtvis är den bästa lösningen att hitta en förebild med samma erfarenhet som kan leda dem rätt. Jag tror inte man kan klassificera detta som ett rent invandrarproblem, och att man aldrig skall göra så.

Jag hoppas det kommer mer råd här och tills dess kanske du skall besöka http://www.familjeliv.se och lägga en trevare. Och för guds skull glöm inte att berätta om thailandsforumet (där får man länka till vad som helst) 💡

[Svenne Farang]

Hej, tack för era svar!

Håkan: menar du att hon kan plugga i Thailand med hjälp av CSN?

Nille: Jag vet inte så mycket om thailändsk barnuppfostran, men jag har alltid tänkt att det verkar som om barn i Thailand blir vad de blir helt enkelt. Jag menar föräldrarna går inte in och tillrättavisar dem hela tiden som i Sverige. Barnet får hållas och göra som det vill och sen tänker de vuxna att; jaja, det blir säkert bättre när han blir stor. Precis som att de tänker att barnet tappar ansiktet om det tillrättavisas hela tiden. Jag har också lagt märke till att små barn till exempel ofta får klara sig själv i trappor, föräldrarna bär inte omkring på barnen så mycket istället väntar alla till den lille krabaten har kämpat sig upp. Och när de ska äta så får de klara sig själv med samma mat och bestick som de vuxna. Därför kan det nog bli en chock för många barn och ungdomar som kommer hit, gör så här – inte så, städa dit rum, du måste gå till skolan varje dag, du måste komma hem kl elva osv. Det där med 25 år stämmer nog ganska bra.

Hon är för det mesta tyst och svarar inte emot. Hon säger aldrig vad hon verkligen vill och tänker, istället kokar hon ihop något som hon tror vi gillar, hon ljuger helt enkelt. I början trodde jag att hon var den perfekta syvdottern för hon bjäbbade ju aldrig emot. Det är ju inget svårt att vara bonuspappa tänkte jag , det går ju fint det här. Haha vad jag bedrog mig.

Det verkar inte finnas några andra asiater i gänget. Innan hade de en del muslimska kompisar från Irak och Afghanistan och det var faktiskt riktigt bra kan jag tala om. Som jag sa innan, så var det mer ordning och reda då.

Nej, något generellt invandrarproblem är inte detta, det är därför jag tar upp det här på forumet – det kräver specialstkunskaper så att säga.

[Hakan]

Japp, det menar jag :bom:

Jag gick på en hotel & retaurangskola i Bangkok med svenskt studiemedel från CSN. Har för mig att jag i jämförelse med en svensk student hade det riktigt bra också. Kanonfin lägenhet för runt tusenlappen och sen ca 4000 SEK kvar att leva på. En svensk student hade då ca 7000 SEK totalt så det får man väl säga var riktigt bra. Inga snabbmakaroner/nudelsoppor då inte. Flygresor (vill minnas att det var max 2 ggr/år) lånar man också av CSN.
CSN kräver dock att man har en svensk gymnasiekompetens i minst 3 ämnen (vissa skolor i Thailand kräver 5 st).

[Svenne Farang]

Det känns betydligt bättre här hemma nu med vår dotter. Min fru kontaktade flera av sina thailändska vänninor och berättade om våra problem. Sedan var det flera av dem som ringde till dottern och kom och hälsade på, för att prata med henne och försöka ta reda på vad det är som är fel och varför hon gör så. Det verkar ha fungerat ganska bra. Hon har nu förklarat sig lite mer och bett om ursäkt. Hon säger att hon gärna vill stanna här i Sverige hos oss och att hon vet att hon gjort fel på många vis men att hon vill ändra på det hela.

Så nu är tanken att hon ska få en ny praktikplats och sedan ska hon börja skolan igen till hösten. Däremellan ska vi åka till Thailand i sommar det kommer nog också att betyda en hel del för henne. Det känns mycket bättre nu än för tre veckor sedan. 💡

Håkan; det låter intressant, vi får väl se när hon är klar med gymnasiet. Det kanske kan vara nåt för henne.

[Mr Chiangen]

Hej Svenne, kommer in lite sent.

Hade för många år sedan en thailändsk vän som var uppvuxen i Tyskland från 13 år och framåt. Hon hade thailändsk mor och tysk styvfar.
Hon hamnade mitt i en blandkultur som hon hade svårt finna sin värld i.
Det tog henne många år av resande hit och dit och att hon sökte upp miljöer som var internationella, med liknande personer som henne själv.
Thai sidan “cared” to much som hon sa och den tyska världen var för hård o annorlunda. Som det ibland sägs, i Europa är vi bra till att ge vår barn vingar. I öst är de bra till att ge sin barn rötter.

Alltid i Tyskland längtade hon efter Thailand, när hon kom till Thaland insåg hon att hon alleredan var för mycket europe och kunde inte anpassa sig till att alla skulle passa upp henne och att hon inte fick vara ute sent. Hon ville bestämma själv..

Länge fungerade det bäst att vara i tredje land och plugga. Tysk kultur fungerade inte, inte thai heller men att vara i internationell miljö i Australien och Nya Zeeland gick bra. När hon väl var några år över 20 löste det sig. Den svåraste perioden var så att säga till gymnasiets slut.

Nu har hon alla möjliga fördelar av att kunna många språk och att vara en global varelse i en global värld!

Hoppas det löser sig för er också..

Ps, jag tror både Vingresor och Fritidsresor skulle älska att ha en två språkig reseledare. Är det intressant så titta på dessa bolags hemsidor över reseledarskolor.
Är hon thailändsk medborgare har hon rätt att arbeta inom turism näring på ett sätt som utlänningar inte kan. Har haft en del thailändsk ,svenska kollegor genom åren. De är mycket intressanta för resebranschen.

[Svenne Farang]

Mr Chiangen: Tack för ditt ärliga och samtidigt uppmuntrande svar. Jag känner verkligen igen det hela som du berättar det. Jag hoppas och tror också att snart, efter 20 så kommer det att bli bättre allteftersom hon själv mognar och hittar en plats här i Sverige och i världen. Sedan borde det ju finnas många bra yrkesmöjligheter för henne som är tvåspråkig med tanke på hur många svenskar som åker till Thailand.

[johanohl]

jag har 0 erfarenhet av barnuppfostran, men detta är ju inte relevant i detta sammanhang då personen i fråga är vuxen vid 19 års ålder.
Behandla henne som vuxen så fattar hon nog poängen. Vill hon inte jobba så blir hon nog motiverad av en tid utan inkomst etc.
Detta kan säkert uppfattas som hårt speciellt av din Thailänska fru, men beslutet har inte tagits av er utav av den nu vuxna dottern. Kommer hon efter en tid utan lallande på att det kan vara en bra ide att ta sej i kragen så kan ni ju hjäpa till att peka i rätt riktning men dit kan ni inte skutsa henne hon måste gå dit själv på egna ben.

(Doktor Phil wannabe)

[Svenne Farang]

johanohl: Du kan säkert ha en karriär som Doktor Phil om det skulle behövas 🙂 . Det du säger är ju helt riktigt egentligen. Hade det varit en svensk styvdotter istället så hade jag ju inte hållit på och dalta så här. Men thaiungdomar blir inte mogna och självständiga lika fort som svenskar, man måste ge det hela extra tid och tålamod. Men samtidigt så blir hon ju äldre hela tiden och OM det skulle bli mer problem i framtiden så kommer vi att behandla henne mer som en vuxen än vad vi gjort hittills och det vet hon om nu.

[Nille]

Jag sparkar igång den här tråden igen. Enis berättade om förlusten av sitt thailändska bonusbarn för inte så länge sedan (självmord). Jag har andra bekanta med liknande problem.

Jag är ju av den uppfattningen att alla människor är olika. Vi behöver äta olika saker, motionera olika mycket, resa olika mycket, man eller kvinna, ung eller gammal, kultur, sammhällstillhörighet, ursprung, mm.

Det finns ingen medicin som bitar på alla är min uppfattning!!

Jag tror ändå man kan grupperas och att man skall ta hänsyn även till kulturella skillnader

Jag hoppas med detta kunna isolera någon egenskap som skall göra det lättare att lösa problem som uppstår i och med en flytt till sverige för en thailändare. Jag tror inte detta kan jämföras med vilken inflyttad utlänning som helst.

Vad tror du det är som gör det svårt för ett thailändsk barn som flyttar till sverige och med det får en ny förälder?

[Rosarin]

Det beror nog ganska mycket på vilken ålder barnet har när det kommer till Sverige.

Det är ganska stor skillnad på Thailand och Sverige ju.

Har hört talas om små barn som blir helt chockade när de kommer tillbaka till Sverige efter en semester i Thailand.

När de kommer tillbaka till Sverige möts de inte längre av leende människor som mer än gärna leker med dem och ger dem maximalt med uppmärksamhet.
Det är jättejobbigt för en del små barn som tror att de gör något fel eftersom de i stort sett blir ignorerade av de flesta vuxna de möter (t ex på Ica).
De förstår inte vad de har gjort för fel eftersom ingen leker eller pratar med dem och många tror att det är deras fel att alla ser så arga och sura ut.
Många barn blir jättejobbiga, de blir extremt högljudda och gapiga för att påkalla uppmärksamhet men det blir på ett lite knasigt sätt tyvärr.

Thailändarna är UNIKA i sitt sätt att hantera barn, inget snack om saken.

Vad gäller lite äldre barn kan jag tänka mig att de söker en samhörighet i sitt nya land. De vill se och umgås med saker de känner igen, saker som gör dem trygga, som de kan identifiera sig med.

Om jag inte missminner mig så är det väl även rätt så vanligt att vi vuxna söker oss till likasinnade utan att det ifrågsätts?

Det finns ju ganska många “Svenskkolonnier” utomlands nuförtiden, vilket skapar en trygghet och identifiering för många expats. 🙂

Är jag helt ute och cycklar eller vad säger ni om resonemanget?

/rosarin 🙂

[Tony_h]

Vår kille som är i 19 år åldern nu, hade för ca 2 år sedan en kraftig depression. Vi kom till slut fram till att han kände sig så värdelös här, efter att ha gått i privatskola i Thailand och varit klassetta i alla år så blev han sämst i klassen här p.g.a. att han inte kunde språket tillräckligt bra. Frågade om han ville flytta tillbaks till pappa i Thailand, men det vill han inte, sista resorna till Thailand kände han att det inte var som förut, han har ändrats för mycket för att riktigt trivas där utan vill hellre kämpa på här. Nu går det bättre men det är lite svårt med gymnasiet fortfarande. Som Rosarin skriver så söker de efter samhörighet, trygga bekanta saker, komisar flickvänner som är thai, vilket tyvärr innebär att dom bara pratar thai med varandra. Det är ju naturligt men bromsar ju tyvärr anpassningen. Svenne skrev något som är klockrent för min situation. “Hon är för det mesta tyst och svarar inte emot. Hon säger aldrig vad hon verkligen vill och tänker, istället kokar hon ihop något som hon tror vi gillar, hon ljuger helt enkelt. I början trodde jag att hon var den perfekta syvdottern för hon bjäbbade ju aldrig emot. Det är ju inget svårt att vara bonuspappa tänkte jag , det går ju fint det här. Haha vad jag bedrog mig.”
Byt bara ut “hon” mot “han” så stämmer det. För mycket tjat kan också betyda att ytterdörren smäller igen och du återser barnet efter x antal; timmar eller dygn, t.o.m. veckor, välj det alternativ som passar. :silent:

[Pelle]

so :drunken:

[Pelle]

@Tony_h wrote:

Svenne skrev något som är klockrent för min situation. “Hon är för det mesta tyst och svarar inte emot. Hon säger aldrig vad hon verkligen vill och tänker, istället kokar hon ihop något som hon tror vi gillar, hon ljuger helt enkelt. I början trodde jag att hon var den perfekta syvdottern för hon bjäbbade ju aldrig emot.

Min svenska syster med svenska tonnårsbarn får ungefär samma reaktion med sina barn när hon skall prata vett med dem, speciellt den ena, den de har problem med. Har försökt förklara för henne att ungarna deras antagligen finner det totalt meningslöst att diskutera vissa saker dem.

Diskutioner man själv kan ha med en dålig chef känns liknande.

[Per Adebratt]

Är det inte så att det i grunden handlar om trygghet! Att komma till ett nytt land och en ny familj måste te sig ganska chockartat för en 14 åring. Plötsligt är kompisarna borta och man måste lära sig att leva i en ny kultur. Nytt språk och nya vanor, ny skola och nytt klimat! Snacka om omvälvning! Att i det läget dra sig till likasinnade är inte det minsta konstigt. Titta bara på oss Svenskar som troligtvis är lite äventyrliga, även vi samlar ihop oss när vi flyttar till Thailand och umgås till största del med västerlänningar!

Nä! det din dotter har gjort är nog den mest normala som någon kan tänka sig göra. Sen att det inte är bra i längden är självklart men att hon gör det är bara ett tecken på att hon söker trygghet och det hittar hon i sina rötter… hur konstigt är det!

Jag tror att det bästa sättet att få henne att se framåt och börja uppleva skola och utbildning som något bra är att bejaka hennes dragning till sina Thailändska vänner och rötter. Se det som något positivt och bejaka hennes erfarenhet av två kulturer. Det är guld värt i vårt globala samhälle.

[Svenne Farang]

Hej alla!

Kul att den här gamla tråden fått liv igen :bom: Att söka trygghet i sin egen kultur bland sina egna är inget konstigt, det förstår jag. Problemet är bara att världen är ett hårt ställe och det är en enorm skillnad på att vara turist och att vara invandrare eller flykting. Alla faranger som uppehåller sig i Thailand är ett slags elitturister som är där på sina egna villkor. Då är det helt OK att spendera tiden med att umgås och fika och dricka bärs med andra faranger.

Att vara invandrare i farangland är en helt anna sak. Det finns massor av krav man måste leva upp till. Det är ingen semesterlek, i vårt fall till exempel finns där ingen annan i Thailand som kan (är beredd) att ta emot vår dotter om hon skulle vilja tillbaka till Thailand, hon kan ju göra det på egen hand när hon är vuxen och har ett yrke med sig men tills dess måste hon stanna här och kämpa. Hon har blivit mycket bättre nu på alla områden och trivs i den nya skolan och med den nya gymnasielinjen så jag tror det kommer att funka alla tre åren.

Tony_h träffar huvudet på spiken när han säger:

För mycket tjat kan också betyda att ytterdörren smäller igen och du återser barnet efter x antal; timmar eller dygn, t.o.m. veckor, välj det alternativ som passar.

Detta är ett problem som alla svenska bonusföräldrar måste se upp med när det gäller thaiungdomar. De svarar inte emot och tar fighten så att säga, utan de rymmer hemmifrån och stannar borta ett tag och sedan när de kommer hem så är ju föräldrarna skitsura och så blir det rundgång. Detta är diplomati på en hög nivå, att gå den här balansgången med att vara hård och bestämd när det behövs utan att ta i för mycket. Jag skulle också vilja passa på att säga till alla som har en thaitonåring, var uppmärksama på när det kommer hem kompisar som sover över. Varför ska de sova över? Vet deras föräldrar var de är? Hur många nätter ska de sova över? Det kan mycket väl vara så att de har bråkat med mamma och pappa och att han eller hon försöker gömma sig hemma hos er. Detta är ett ganska stort problem egentligen, hur ska man kunna uppfostra någon som inte är hemma, som bara sticker iväg? Om man jämför med helsvenska familjer så är samma beteende i det närmaste obefintligt, att barnet sticker iväg och blir borta och inte talar om var hon/han är, det finns ju inte på kartan bara.

[Nille]

Relaterat kanske. På företaget jag jobbade för i Bangkok hände det titt som tätt att folk bara “försvann”. Tror inte de vågade säga upp sig (läs: konfrotera sin chef) och tog den enkla vägen ut.

I en familj är ju detta ett enormt problem, om man löser konflikter genom att hålla tummarna för att den skall glömmas bort. Hoppas det kommer lite bra tips på hur man skall komma till rätta med detta.

Tror överlag att thailändska ungdomar växer upp med alltför stora förväntningar på sig att de skall passa in, vara som alla andras barn, plugga, vara väluppfostrad, inte säga ifrån mm. Man får ju inte säga emot sina föräldrar oavsett, det är ju fult. Bara hålla tyst och nicka om man inte håller med. Fortsätter de att tjata är det väl bara att dra?

Nu skall barnet dessutom inte vara i vägen för “bonuspappan”. Tror den Thailändska föräldern har ett stort jobb framför sig för att man skall få rätsida på detta.

[Svenne Farang]

Det stämmer nog precis Nille, så gör de när det gäller jobb och anställningar. Så gör thailändska flickvänner också, de gör inte slut på förhållandet utan de bara drar om det är dåligt eller om de träffat någon bättre. Farangen fattar ingenting och blir arg, men det lönar sig aldrig att ställa en thaiare mot väggen. Läs mellan raderna och gilla läget, släpp det och gå vidare.

Men när det gäller barn som sticker iväg kan man ju inte göra så. Då måste man ta tag i det och reda upp situationen.

[Enis]

@Rosarin wrote:

Det beror nog ganska mycket på vilken ålder barnet har när det kommer till Sverige.

Det är ganska stor skillnad på Thailand och Sverige ju.

Har hört talas om små barn som blir helt chockade när de kommer tillbaka till Sverige efter en semester i Thailand.

När de kommer tillbaka till Sverige möts de inte längre av leende människor som mer än gärna leker med dem och ger dem maximalt med uppmärksamhet.
Det är jättejobbigt för en del små barn som tror att de gör något fel eftersom de i stort sett blir ignorerade av de flesta vuxna de möter (t ex på Ica).
De förstår inte vad de har gjort för fel eftersom ingen leker eller pratar med dem och många tror att det är deras fel att alla ser så arga och sura ut.
Många barn blir jättejobbiga, de blir extremt högljudda och gapiga för att påkalla uppmärksamhet men det blir på ett lite knasigt sätt tyvärr.

Thailändarna är UNIKA i sitt sätt att hantera barn, inget snack om saken.

Vad gäller lite äldre barn kan jag tänka mig att de söker en samhörighet i sitt nya land. De vill se och umgås med saker de känner igen, saker som gör dem trygga, som de kan identifiera sig med.

Om jag inte missminner mig så är det väl även rätt så vanligt att vi vuxna söker oss till likasinnade utan att det ifrågsätts?

Det finns ju ganska många “Svenskkolonnier” utomlands nuförtiden, vilket skapar en trygghet och identifiering för många expats. 🙂

Är jag helt ute och cycklar eller vad säger ni om resonemanget?

/rosarin 🙂

Nog är thailändare unika allt…om man vrider på det åt precis andra hållet och sticker ut hakan så skulle jag kunna säga:

Thailändska barn har inga föräldrar endast mor eller farföräldrar. Fadern drog innan blöjåldern var slut, mamman drog kort efter för att hitta försörjning och skickar hem pengar med jämna mellanrum för att döva det dåliga samvetet, visar sig hemma vid Songkran men festar då mest med sina väninnor.

Barnet dyrkar dock sin mor för det har ju barnet fått höra hela tiden i från det föddes i “mamma-sången” att det finns ju inget värdefullare en sin mor som har burit på dig i nio månader och fött dig.

Visst älskar Thailändare barn precis som man tycker en hund eller katt är söt och kul att gulla en stund med.

/Enis

[Rosarin]

@Enis wrote:

@Rosarin wrote:

Det beror nog ganska mycket på vilken ålder barnet har när det kommer till Sverige.

Det är ganska stor skillnad på Thailand och Sverige ju.

Har hört talas om små barn som blir helt chockade när de kommer tillbaka till Sverige efter en semester i Thailand.

När de kommer tillbaka till Sverige möts de inte längre av leende människor som mer än gärna leker med dem och ger dem maximalt med uppmärksamhet.
Det är jättejobbigt för en del små barn som tror att de gör något fel eftersom de i stort sett blir ignorerade av de flesta vuxna de möter (t ex på Ica).
De förstår inte vad de har gjort för fel eftersom ingen leker eller pratar med dem och många tror att det är deras fel att alla ser så arga och sura ut.
Många barn blir jättejobbiga, de blir extremt högljudda och gapiga för att påkalla uppmärksamhet men det blir på ett lite knasigt sätt tyvärr.

Thailändarna är UNIKA i sitt sätt att hantera barn, inget snack om saken.

Ja tyvärr är det ofta så men det ser ju inte de som kommer hit som turister… men det är ju bra att du upplyser dem. 😉
Vad gäller lite äldre barn kan jag tänka mig att de söker en samhörighet i sitt nya land. De vill se och umgås med saker de känner igen, saker som gör dem trygga, som de kan identifiera sig med.

Om jag inte missminner mig så är det väl även rätt så vanligt att vi vuxna söker oss till likasinnade utan att det ifrågsätts?

Det finns ju ganska många “Svenskkolonnier” utomlands nuförtiden, vilket skapar en trygghet och identifiering för många expats. 🙂

Är jag helt ute och cycklar eller vad säger ni om resonemanget?

/rosarin 🙂

Nog är thailändare unika allt…om man vrider på det åt precis andra hållet och sticker ut hakan så skulle jag kunna säga:

Thailändska barn har inga föräldrar endast mor eller farföräldrar. Fadern drog innan blöjåldern var slut, mamman drog kort efter för att hitta försörjning och skickar hem pengar med jämna mellanrum för att döva det dåliga samvetet, visar sig hemma vid Songkran men festar då mest med sina väninnor.

Barnet dyrkar dock sin mor för det har ju barnet fått höra hela tiden i från det föddes i “mamma-sången” att det finns ju inget värdefullare en sin mor som har burit på dig i nio månader och fött dig.

Visst älskar Thailändare barn precis som man tycker en hund eller katt är söt och kul att gulla en stund med.

/Enis

[Rosarin]

@Rosarin wrote:

@Enis wrote:

@Rosarin wrote:

Det beror nog ganska mycket på vilken ålder barnet har när det kommer till Sverige.

Det är ganska stor skillnad på Thailand och Sverige ju.

Har hört talas om små barn som blir helt chockade när de kommer tillbaka till Sverige efter en semester i Thailand.

När de kommer tillbaka till Sverige möts de inte längre av leende människor som mer än gärna leker med dem och ger dem maximalt med uppmärksamhet.
Det är jättejobbigt för en del små barn som tror att de gör något fel eftersom de i stort sett blir ignorerade av de flesta vuxna de möter (t ex på Ica).
De förstår inte vad de har gjort för fel eftersom ingen leker eller pratar med dem och många tror att det är deras fel att alla ser så arga och sura ut.
Många barn blir jättejobbiga, de blir extremt högljudda och gapiga för att påkalla uppmärksamhet men det blir på ett lite knasigt sätt tyvärr.

Thailändarna är UNIKA i sitt sätt att hantera barn, inget snack om saken.

Ja tyvärr är det ofta så men det ser ju inte de som kommer hit som turister… men det är ju bra att du upplyser dem. 😉
Vad gäller lite äldre barn kan jag tänka mig att de söker en samhörighet i sitt nya land. De vill se och umgås med saker de känner igen, saker som gör dem trygga, som de kan identifiera sig med.

Om jag inte missminner mig så är det väl även rätt så vanligt att vi vuxna söker oss till likasinnade utan att det ifrågsätts?

Det finns ju ganska många “Svenskkolonnier” utomlands nuförtiden, vilket skapar en trygghet och identifiering för många expats. 🙂

Är jag helt ute och cycklar eller vad säger ni om resonemanget?

/rosarin 🙂

Nog är thailändare unika allt…om man vrider på det åt precis andra hållet och sticker ut hakan så skulle jag kunna säga:

Thailändska barn har inga föräldrar endast mor eller farföräldrar. Fadern drog innan blöjåldern var slut, mamman drog kort efter för att hitta försörjning och skickar hem pengar med jämna mellanrum för att döva det dåliga samvetet, visar sig hemma vid Songkran men festar då mest med sina väninnor.

Barnet dyrkar dock sin mor för det har ju barnet fått höra hela tiden i från det föddes i “mamma-sången” att det finns ju inget värdefullare en sin mor som har burit på dig i nio månader och fött dig.

Visst älskar Thailändare barn precis som man tycker en hund eller katt är söt och kul att gulla en stund med.

/Enis

Ja…lite sorgligt det där….känner igen liknelsen med husdjuren..

[Author]

Posts