Varför jag söker mitt förflutna.

[timsurin]

En del här på forumet undrar kanske varför jag, Rosarin mfl som är adopterade, lägger ner tid och själ på att få reda på vårt förflutna. För min del började det ganska sent i livet, runt 20 års åldern, frågor som varför man ser ut som man gör, vilka mina biologiska föräldrar är, vad heter dom, har jag några fler syskon mm.Frågor som mina föräldrar här i sverige inte kan svara på.
Jag har alltid haft en önskan att någon gång i livet träffa mina biologiska föräldrar, en önskan som växt sig starkare genom åren som gått.En del adopterade har inte dom känslorna medans andra har det, för vi är alla olika.Min syster här i sverige t.ex som är adopterad ifrån Korea har aldrig frågat mina föräldrar om sitt förlutna eller forskat i sitt ursprung.Självklart så är jag glad över att jag har fått ett bra liv här i sverige, men tanken på hur mitt liv skulle blivit om jag inte adopterades bort har alltid funnits där.
Jag vill kunna berätta för mina barn vilka mina föräldrar är en dag, kunna berätta hur dom lever, berätta om platsen där jag är född. Det är väl det som är drivkraften i sökandet, att få reda på vem man egentligen är.

Ha det så bra allihop.. :king:

[Rosarin]

Hej!

Jag känner likadant som du Tim.
Jag har haft en jättebra uppväxt, det är inte ens uppväxtförhållanden det handlar om.
Det handlar inte heller om ifall mina adoptivföräldrar har varit bra, för de har de, utan tvekan.
Det pratas om arv och miljös och hur det påverkar m m.

Jag är själv mamma för första gången och under de långa 9 månaderna hinner man tänka igenom en hel del. Hormonerna spökar ju dessutom samtidigt i kroppen.
Hela ens värld förändras då man får barn. För mig drogs allt till sin spets på nåt vis.

Alla frågor som: vem är jag?, vart kommer jag ifrån?, varför är jag här?, blev starkare än någonsin för min del.
Jag pratade med mamma om mycket under graviditeten, det var som om att hon fick uppleva allt kring att vara gravid tillsammans med mig. Det var något nytt för henne också.
Hon frågade försiktigt en gång: “Hur känns det egentligen att ha ett barn i magen?”
Oj vad hon måste ha undrat.
Läkaren frågade också om min medicnska historia, om sjukdomar i släkten osv. och där satt jag som ett fån och kunde inte svara på en enda fråga.

Kändes också märkligt att min mamma inte kunde råda mig till nästan något INNAN dottern var född. Däremot fick jag hur mycket hjälp som helst när hon väl var född.
Allt jag lärde mig om att vänta barn lärde jag mig från forum på internet eller från sjukhuset.

Tillbaka till det här med arv och miljö.
Visst påverkas man av sin uppväxtmiljö, inget snack om saken. Kan ju hända att jag har samma sätt att kasta med håret som min mamma och samma miner som min pappa när jag visar en känsla men varje gång man ser sig själv i spegeln så SER man ju att man inte alls liknar dem.
“Mamma, varför har jag svart hår och inte du? Mamma,varför har jag sneda ögon och inte såna ögon som du?”
Spelar ingen roll om ett barn kan prata eller förstå, ett barn SER skillnaden direkt.
Inte minst i tonåren…alla dom där snygga ögonskuggorna som man kunde använda OM man hade ögonlock!!!!
Jag hade ju inga ögonlock!!
Där satt man och läste sminkråd efter sminkråd fast att inte ett enda passade min sorts ögon..

Känslan att inte höra till, att få likna någon, att någon gång få höra någon säga “Jaa, det syns ju att det är din mamma/pappa, ni är ju så lika”.
Den frasen har aldrig någon sagt till mig i hela mitt liv!

Därför söker jag mitt förflutna…
Jag vill få vara en del av något, som SYNS…som är uppenbart för ALLA. Jag vill höra om när min bio-mamma fick gråa hår i samma ålder som jag eller att pappa också har ont i ryggen på samma ställe för att jag har samma kroppsbyggnad som han.
Jag vill veta vem hon är, lära känna henne, kunna hjälpa henne om hon behöver mig.
Jag vill fråga min mamma ifall hon var med mig de första veckorna i mitt liv innan hon lämnade bort mig. Jag vill veta om hon fanns omkring mig åtminstone ett litet tag innan vi skiljdes åt.
Oavsett hur det var, går det aldrig att ändra på, det förstår jag…men hon kanske kan berätta hur hon kände, vad hon tänkte och sedan hur allt gick till.
Jag vill att hon ska få lätta sitt hjärta och känna att det var ok, att hon gjorde rätt.
Vill inte att hon ska känna någon skuld mer för hur hon än kämpar för att glömma så tror jag inte att det går att glömma.
Jag vill att hon ska få höra ifrån MIG, att hon gjorde rätt och att jag älskar henne trots allt.

Faan, nu sitter jag här och tjurar igen för mig själv…..förstår ni att detta verkligen tar knäcken på mig…det äter verkligen upp mig….

[timsurin]

Hittade en släktkrönika ifrån min pappas sida på vinden för ett tag sedan. Där fanns ett släkt träd som gick tillbaks till 1600-talet och jag tänkte för mig själv, vad har jag ifrån min thailändska släkt. Allt jag har är ett par papper som mina föräldrar fick ifrån thailand, mitt gamla pass THATS IT, Det är ALLT jag har ifrån mitt hemland. I släkt krönikan kan jag läsa vad någon släkting
arbetade med, var gift med flera hundra år tillbaks i tiden men mitt förflutna, mina biologiska föräldrar är bara text på ett papper.

Jag personligen tycker att man borde ha kunnat ha gett dom barnen som adopterades något mer än så. :banghead:

[Author]

Posts