Blev inspirerad av en annan tråd jag läste här på forumet som var omdiskuterat, nämligen det angående språk.
Så idag tänkte jag skriva om mina upplevelser av att vara flerspråkig som barn.
Ta gärna det för vad det är, en berättelse om mitt liv med mina egna synpunkter. Min Story, så att säga 🙂
Blev en lång post idag, så se till att ni har tid och läsa 😛
Som tidigare sagt så flyttade hela familjen; pappa, mamma, storebror och jag till Sverige när jag var fem bast, och detta var kanske runt 1987, 1988. Jag kunde ju givetvis varken svenska eller engelska, och minns ärligt talat inte mycket av den tiden när jag var mycket ung. Minns dock att jag inte verkade ha så många problem alls (med språk och att få kompisar, dock så finns det ju alltid mobbare, mer om detta senare), och jag lärde mig nog rätt snabbt, satt som jag var i en svensk dagis med andra barn som också dem började lära sig svenska på riktigt.
Hemma pratade vi alltid thailändska; min mor var själv tvungen att lära sig svenska och då var det ju givetvis enklare på thai. Farsan kunde redan svenska sen när han kom dit som ungdom, och han tränade säkert med mig och min bror när vi var små, men vi blev nog snabbt mycket bättre än honom på det språket.
Så jag kunde redan som liten skifta väldigt snabbt mellan de två språken. Thai hemma, utanför var det bara svenska som gällde. En annan grej var att jag kollade väldigt mkt på filmer och barnkanaler, någon som minns Filmnet? The Childrens Channel var på den tiden helt på engelska dessutom, och jag minns faktiskt rätt väl när jag satt i bilen med familjen, och mor min testade prata engelska med mig, och jag kunde svara henne! Hon blev väldigt förvånad, minst sagt, jag hade ju inte börjat med någon engelska undervisning alls. Det blev så att om jag inte kunde förklara något på thailändska, så bytte jag över till engelska, för morsan då.
Vad barn lär sig av TV, huh? 🙂
Förutom hemmet, så hade vi även en del thailändska kompisar. Min fars bästa vän hade också flyttat till Sverige med familj, och deras barn var identiskt i ålder med oss, så vi träffades ofta som barn. Hade även en thai-lärarinna som barn, i lågstadiet, under några korta år när kommunen stödde oss med hemspråkundervisning. Sen fanns det även en del andra thailändare som vi var vänner med, men generellt så höll vi faktiskt för oss själva, var inte så mkt och blandade med aktiviteter osv, även om vi var ofta inbjudna (farsan orkade inte med sånt :P). Han brukade även ha en massa affärsbesök, och det innebar alltid ytterligare chanser att träna på språket.
Verbal träning, dvs. Förlorade mina läs- och skrivkunskaper rätt snabbt efter att morsan slängde bort mina gamla Doraemon serier (då de var smutsiga, med det där billiga bläcket). Var faktiskt en grej som vi ångrade under senare ungdomsåren; blev en del försök att träna språket för oss själva men jag blev aldrig riktigt motiverad till det.
Tänkte att, jag kan ju prata. Bara det var rätt så imponerande (kände till andra som glömt även den verbala förmågan), det borde räcka.
Sen hände nånting märkligt. För många år sen, när jag satt i taxin på väg från Don Muang till vårt hotell, tittade jag på en skylt och läste det. Vad i hela— ..! Storögd tittade jag snabbt runt, och även om jag nu inte kunde läsa Allt, så kunde jag banne mig läsa en hel del! Det var som om nån pusselbit som legat snett hela livet hade hamnat precis rätt!
Det måste ha varit mina inlärda kunskaper från barndomsåren som hade vaknat till liv igen, och det var ju bara att ta den chansen direkt när den kom.
Under de nästföljande åren köpte jag med mig bra otroliga mängder japanska manga serier på thailändska. Vi har fortfarande dem på bokhyllan, är tämligen säker på att brorsan försöker komma på ett bra sätt att bli av med dem just nu 🙂 Läste ut dem alla (nästan, jag hade råkat få med mig några yaoi serier också. för de som inte vet vad det betyder, lika bra det!) och jag blev rätt bra på att läsa vardagsspråk och tal. Fanns (finns) fortfarande flera av de mer ovanliga tecken som jag inte kunde uttala, men förbisåg ofta sånt då jag förstod helheten.
För några år sedan, så förstod jag dock nånting. Jag hade börjat läsa snabbt, inte för att jag verkligen förstod språket i sig, men för att jag lärde mig känna igen orden och kunde anticipera vad som kom härnäst. Gissade en hel del när det kom ord jag inte var van med (orkade inte fråga päronen varenda gång). Det jag närmast kan förknippa detta med, är hur kineserna och japanerna lär sig språk.
Ni känner till att de använder Kanji, och det finns typ tusentals av dessa kanjis? Vad jag har förstått från min japanska-undervisning, är att läsningen av dessa bygger till största delen på bildminne, snarare än språk. Min japanska lärarinna nämnde ett exempel, där en person hade slagit i huvudet och skadat den delen som innehöll bildminnet. Denna medelålders man var sedan tvungen att helt lära om sig alla kanjina.
Därför så var det lätt att läsa serier, som för det mesta var dialoger, men satte man en nyhetstidning framför mig så var det nästan omöjligt att läsa den. Fortfarande är, till en viss grad.
På samma veva så hade jag inga skrivfärdigheter alls. Var ju tvungen att se nånting för att känna igen det.
Detta åtgärdade jag för några månader sen. Genom kontakter så fick jag kontakt med en privatlärarinna, och på två månader så har jag lärt mig all thailändsk grammatik och kan nu skriva helt sanslöst mycket bättre än vad jag kunde innan sommaren. Därmed inte sagt att jag är ett underbarn, fortfarande en massa regler och undantag som jag “skyfflat undan” och jag tar mig fortfarande en del friheter i stavningen, men jag gör mig för det mesta förstådd åtminstone 🙂
Eftersom jag kunde forma meningar, baserad på min verbala förmåga, så var det därför enklare att lära sig skriva så fort man lärde sig alla vowels osv. Synd bara att thailändskan är ett helsicke att stava rätt till, om man inte kan exakta stavningen. Blir väldigt ofta så att jag fick till rätt ljud på orden, men stavningen vart helt åt fanders.
Håller nu för tiden på att träna min skrivkunnighet och tangentbordsträning. Inte det lättaste, men det går bättre o bättre.
En annan sak som jag insåg, var att mina thailändska språkkunskaper var på en rätt låg nivå. Jag kan kommunicera och göra mig förstådd för det mesta, basic skills var ju helt okej. Men det var ju otroligt svårt att försöka förklara saker och ting på thai som jag kan göra på ett kick på svenska. Det finns så många ord som aldrig kommer upp på tal, om man bara pratar thai hemma med familjen utan input från alla de människor man annars hade träffat under uppväxten. Och inte bara svärord, haha 🙂 Säg något byråkratiskt, administrativt, religiöst eller akademiskt ord lr bara nåt förskönande slang eller uttrop på thai, och jag förstod ingenting. Likaså för de många olika frukter, grönsaker, träd, blommor och maträtter jag aldrig stött på. Sånt thailändare tar för givet på thai, sånt _jag_ tar för givet på svenska.
Så här är jag nu, i Bangkok och integrerar mig lite mer seriöst än tidigare försök med den thailändska kulturen och arbetslivet, och lär mig nya ord nästan dagligen. Både de mer rumsrena slaget, och de man inte bör yttra där föräldrarna kan höra en. Har två separata listor i min mobil, som blir allt mer o mer fylld.
Så jävla underbart.
.
