Jonsson the story…

[jjonsson]

För exakt ett år sedan den 13 januari 06.30 var det planerat att TG951 från Köpenhamn skulle landa i Bangkok, flighten sätter ned landningshjulen 45 minuter före tidtabell.
Mitt nya liv började 45 minuter tidigare än tänkt.
I minus fem gradigt köpenhamn och med det gamla liv som nu skulle bli det nya noga packeterat och med en vikt på 2×20 kg, var denna flight den mest speciella jag valt att gå ombord på i hela mitt liv.
Få flighter kommar att matcha även om jag väljer att göra samma sak igen.

Det är januari och alldeles för tidigt på morgonen för att ”väggen” skulle uppenbara sig när vi går ut från flygplatsen, lite utav en besvikelse infinner sig men lättnaden och spänningen över att vandra in i ett land utan hemresa.

Med alla förpliktelser och måsten lämnade bakom sig (i alla fall för en liten stund innan vardagen infinner sig) och med friheten att inte äga något, lägger vi väskorna på morbrorns pickup och lämna flygplatsen. Vi kör söderut mot Pattaya, motorväg, jag försöker känna igen mig, försöker titta och skapa intryck men inget fastnar, hjärnan går på högvarv. För första gången känner jag mig lite nervös och osäker på vad det egentligen är jag gjort.

Eller nej, andra gången, första gången var när jag gick ut i min trädgård efter att ha skrivit under köpehandlingarna till huset och panikångesten kom över att jag borde hyrt ut huset i stället.
Ha en fast plats att komma tillbaka till, en möjlighet att återvända, en möjlighet som jag nu totalt eliminerat genom att undertecka ett köpekontrakt.

Vi tar av mot Phanat Nikom, för att komma ned till en huvudgata som leder till den plats som skall komma att bli mitt hem under det närmsta åter och bli del av ett år fullt av… ett år fullt av… ett år fullt av intressanta iaktagelser.

Jag kan inte hitta någon bättre benämning på det, för det är just så jag ser tillbaka på mitt första år, som ett år av iaktagelser som gör att jag är där jag är nu, som gör att jag tänker det jag tänker nu, som gör att jag vet det jag vet nu. Och det är dags att åka tillbaka och utvärdera.

Det var i mitten av december i år som ett Boeing 737-800 landade på Landvetter flygplats.
10 minuter försenad ankomst från ett grått Berlin härjat av en mindre snöstorm.
Från och till denna flygplats har jag gjort otaliga resor både hem och bort.

Men mest hem, det är så det alltid har varit att komma till landvetter, det var där jag hade 45 minuter kvar till min ytterdörr. 45 minuter kvar hem. För första gången konstaterade jag att det inte kändes som att jag kom hem, även om lukten från linoliummattorna i vänthallen för utrikesflygen luktade precis som jag kom ihåg det, även om flygplatsen i stort såg ut precis som när jag lämnade den, så var det inte längre en känsla av att komma hem. Det var en känsla av mitt emellan.

Det var då jag insåg att jag inte längre hade ett hemland. Jag hade något så mycket större, en hemjord.
Det spelar inte längre någon roll vad landet i kartboken heter, hela världen var min om jag ville ha den.
Jag är rotlös, inte hemma någonstans, men med det, inte borta någonstans.
Vad var det jag upplevt där och vad skulle jag uppleva när jag kom tillbaka?
Dags att utvärdera vad jag varit med om…

(för er som tycker att denna story verkar lite märklig så är den en fortsättning på Jupaporn the story)

[67an]

Å fy vad spännande den här har man väntar på länge 🙂

[lillskrot]

Det känns ju konstigt att göra sitt första inlägg på detta vis men;

Äääääääntligen!
Jag följde Yupaporn- the story på håll och den värmde ett fruset hjärta och fick en avtrubbad mansslok att fälla en tår. Jag har undrat över vad en för mig okänd Jonsson gör och hur det går för honom. Bisarrt.
Det är lätt att bli medryckt när du är så öppen med dina tankar.

[Nille]

Jjonsson har vässat sin magiska penna och börjat skriva fortsättningen av vår mest uppskattade tråd här på forumet – I Like!

[Danne_BKK]

Känner igen känslan i mycket av det du beskriver Jonsson (panikångesten som man kände krypa i kroppen strax efter att man sålt allt, var det rätt beslut) även om det är några år sedan nu, skulle tro att vi är flera som gör det!
Vet inte vad det är, men tiden tycks gå fortare i Thailand, lite skrämmande.

[Premium]

Äntligen får vi veta vad som hänt sen sist…

Skall förmodligen göra samma sak om ett antal år så behöver all vägledning och tips som
Jonsson kan ge…

Mera mera mera….

Premium

[Micke_Prik]

Yeah! äntligen…… kul att se dig igen. Jag har ju inte heller varit så aktiv, men det har behövts för oss.

//Micke

[thairookie]

Hur mkt $$$ vill du ha för att skriva klart hela storyn nu på en gång? Så man slipper den här olidliga väntan… :bounce:

[Thaikonsult]

Ser fram mot att läsa fortsättningen på denna fantastiska story.

Mvh Thaikonsult

[Wohlgart]

Det här vill jag verkligen följa. Jag ska hem till Sverige i mars och sälja min hyresfastighet. Jag sålde lantgården nu innan jag åkte. Fråm oktober skall jag bosätta mig i Thailand. Jag har tänkt mig Hauy Yang.
Men hur klarar man somrarna? Det är vad jag oroar mig mest för.

[scorpio63]

Nu sitter man som på nålar och väntar på mer :cheers:

[jjonsson]

Tack för all respons !! :cheers:

Det är långt från dom vita ständerna och lyxhotellen i en liten stad som myllrar.
En sidogata i en industistad, ett arbetarkvarter, de flesta från Isaan arbetandes på alla de
industrier som ligger inte allt för långt bort. Männen dominerar då fruar och barn bor kvar i Norr.
En farang, som dessutom är två meter lång och blond och jag inser ganska snabbt att det kommer
bli en omöjlighet att smälta in, det kommer att handla om att passa in så gott det går.

Det hade varit SÅ mycket enklare att välja en annan stad, städer med utlänningar finns det gott om.
Tänk att man omgiven av så många människor skulle känna sig så ensam.
Jag förstår att det är mig dom pratar om i bland men inte vad dom säger, alla ser lika dana ut och dom har inget språk utan bara ljud, leende i bröstkorgs-höjd rör sig människohavet om kring mig.
Jag känner mig som ett objekt som någon kastat i en myrstack för att se vad som händer.

Till en början skall vi bo tillsammans med en släkting. En bra lösning tills vi hittar vad vi vill ha.
Urusel lösning och generaltabbe när man nu har facit i hand.
Det är lätt att försöka intala sig att man kan vara som dom, att man kan leva som dom gör och att man kan hantera saker på samma sätt som dom.
Ytterst naivt och hur gärna du än vill kommer det aldrig att fungera, du är farang och kommer aldrig att kunna förstå alla de ”tysta” saker som präntats in under en hel uppväxt, precis som att dom kommer aldrig att förstå dina.
Du kommer dessutom att vara den enda som försöker att förstå och anpassa, medans dom aldrig kommer att ens försöka förstå, än mindre vara villiga att anpassa sig till dig, du är ju i Thailand nu.

Noterar i min minnesbank: Släkten på säkert avstånd, gärna lite längre än så, ju äldre dom är ju längre ifrån.

Jag börjar fundera kring vart jag hör hemma i hela denna statuskedja med äldre och yngre och utbildning och arbete och pengar, kanske blir det lättare att börja där.
Men snabbt inser jag att det är ett mer komplicerat system än så.

Mostern som är yngre än mig, inte har någon universitetsexamen, har mindre pengar och dessutom en personlighet som är föga omtyckt vore lättplacerad om det inte var just det faktum att hon är just moster vilket ger henne en fribiljett till högsta statusen.
Efter en lång diskussion med min fru där vi vänder och vrider på olika fiktiva personer är det enkelt för mig att konstatera vart jag befinner mig och vart jag kan förvänta mig att befinna mig… Ingenstans.

Jag kan lära mig skalan för att förstå den och på det sättet visa respekt mot dom jag behöver visa respekt för och på det sättet bli mer uppskattad och respekterad vilket ibland kan vara ett smart spel att spela. Men det är ingen idé att fundera på vart jag hör hemma. För jag hör inte hemma där alls, jag är en farang och kommer alltid att vara.

För mig är det en liten lättnad som är uppvuxen i ett system där vi alla är på samma nivå och där jag kan känna ett visst obehag inför att placera människor i status fack, respekt är inte något man får, det är något man förtjänar.

Jag tycker mig också se enorma skillnader på hur man ser på detta när man pratar med en yngre eller en äldre generation, eller med Thai eller Isaan. Djupast rotad hos äldre Isaan och minst hos en yngre Thai.

Oavsett har alla i staden (med undantag från ytterst få) en sak gemensam. Engelska.
Den är helt obefintlig.
Jag inser att jag har ett intressant projekt framför mig om jag skall överleva här.
Lära mig språket, utan detta kommer jag att vara helt utestängd. De som kan några få fraser är antingen livrädda för att säga fel, eller rädda för faranger.

Jag sätter mig intill det vi kallar för Laomarknaden, eftersom den domineras av Isaanmat och folk från isaan. Bredvid denna finns en bänk som jag skall återkomma till många gånger det här året.
På bänken har jag utsikt över huvudgatan, marknaden och alla de små restauranger, gatuförsäljare och nudelshopar.

På den bänken är jag verkligen mitt i skiten, mitt i möjligheten, mitt i verkligheten och mitt i livet…

[Nong]

Du har kommit en bit på väg att forstå din situation nu. I Sverige talas om hur viktigt det är att invandrare ska assimileras i det svenska samhället med bostad, språk och arbete. Här blir du aldrig assimilerad. Det är som du säger, här är vi tolererade men inte delaktiga, egentligen.
Min svägerska bor och arbetar inte långt från er så jag har ett grepp om er omgivning. Kontakten med människorna här blir ju lite vad man vill den ska vara. Men den blir aldrig nära, vi kommer alltid att vara utomstående, farang, här. Även om du talar språket. Jag har bott här i tre år och har ingen tanke på att flytta till kylan igen. Om vi fullfoljer våra planer på att bygga en stuga på vår mark, blir det där det är tyst och lugnt. Jag vill inte se eller hoera grannar, det är lugnast så. Ännu mer här än i Sverige. Det är ett par kilometer till byn med marknad, 7/11 och hennes familj och det är bra. Jag har haft tur med familjen annars skulle det inte gå att bo i närheten, vilket många andra har kommenterat också.

[baver999]

Allting är bra men snälla kan du inte uppdatera oftare eller i alla fall på fasta dagar eller nånting. Jag pallar inte vänta.

[jjonsson]

Ber om ursäkt! Skall försöka att bättra mig :blackeye:

I början var det fantastiskt kul att gå på thaimedelklass-restaurangen på hörnan, träffa nya människor, träna thai och lära sig om thailändares sätt att se på världen. I början är allt också så rosenrött och alla är så fantastiskt trevliga, det är svårt att luska ut vilka personligheter som är bra och vilka som är dåliga när man är ny.
Besöken är inte lika frekventa längre.

Jag känner mig mätt på diskussionerna och situationerna som ofta är dom samma varje kväll, efter att man klarat ut vilket land jag kommer ifrån och hur länge jag varit här och blivit farsinerad av att en farang kan snacka lite thai så övergår alltid de manliga diskussionerna i fotboll, öl och kvinnor, diskussionerna med kvinnor blir alltid sönderhackade av pillande på statussymbolen nummer ett – mobiltelefonen.

För att göra pyjamaspartyt (arbetsuniformer) än mer ointressant så är det inte direkt att man tackar för en trevlig kväll eftersom det nog är dags att gå och knyta sig, det är ju arbetsdag i morgon.

Det blir ofta enormt segdraget efter som flaskan whiskey (ju dyrare ju bättre – den skall ju ändå bara förstöras med soda/vatten/is) är avslutad. Visste ni föresten att Thailand är det land som konsumerar mest Johnnie Walker Black Label i världen. När den äntligen är uppdrucken är det dags för ”fullast kör” och man drar i väg i en neonmodifierad bil med att avgasrör som mer liknar ett överdimensionerat stuprör från en svensk 70-tals villa.
Än har jag inte listat ut hur grabbarna lyckas gå upp på morgonen för att åka till jobbet och jobba en hel arbetsdag.

Nej verkar dessutom inte vara ett ord som kan användas i dryckessammanhang. Om någon förstår nejet så går man direkt över från att fråga om man vill ha ett glas till ”gip gip” vilket innebär att man helt enkelt måste smaka lite.
Sedan lång tid tillbaka så dricker jag bara Sang Som/Coke men utan Sang Som.
Men det dom inte vet har dom inte ont av.

Kl. 17 slutar jobbet för mina Isaan vänner till höger. Det är också då första kapsylen på Lao Khao (risbrännvin) flippas upp. Drickes ren i snapsform, med ett gas vatten att svälja ned med.
Smakar en aning jordigt med svag ton av livsfarliga kemikalier och en eftersmak av lacknafta.
Gifter sig förmodligen alldeles fantastiskt bra med griskäken på grillen
Finns att köpa på 7/11 och ligger mellan 90 och 100 baht för en stor flaska.

Varje dag njuter man denna dryck sittandes på ett bord och snackar om allt.
Det är ändå där jag trivs bäst. Det är på det bordet dom som alltid hjälper till, ställer upp sitter.
Långt från statussymboler och smartphones och ljuset släcks oftast runt 22.00

Jag lyckas oftast också komma ifrån drickandet där eftersom jag fick ”konstiga utslag” när jag testade Lao Khao och det är kanske så att jag är allergiskt mot något i den (det man inte vet har man inte ont av).

Det finns tre mycket duktiga företagare här som jag känner, ingen av dom dricker.
Kan man dra en paralell?

Asien utvecklas i resande fart under tiden som Japan och Kina investerar här och Isaan sliter med lågavlönade jobb så sitter Thailand på krogen.

Man blir visare dag för dag, och lär sig anpassa sig och se saker ur andra perspektiv.
Thailand är fantastiskt på många sätt.
Ju mer man lär sig ju mer fantastiskt blir det på många sätt, men också mindre fantastiskt på vissa sätt.
(Det man vet har man i bland ont av)

[stgrhe]

@jjonsson wrote:

Ber om ursäkt! Skall försöka att bättra mig :blackeye:

I början var det fantastiskt kul att gå på thaimedelklass-restaurangen på hörnan, träffa nya människor, träna thai och lära sig om thailändares sätt att se på världen. I början är allt också så rosenrött och alla är så fantastiskt trevliga, det är svårt att luska ut vilka personligheter som är bra och vilka som är dåliga när man är ny.
Besöken är inte lika frekventa längre.

Jag känner mig mätt på diskussionerna och situationerna som ofta är dom samma varje kväll, efter att man klarat ut vilket land jag kommer ifrån och hur länge jag varit här och blivit farsinerad av att en farang kan snacka lite thai så övergår alltid de manliga diskussionerna i fotboll, öl och kvinnor, diskussionerna med kvinnor blir alltid sönderhackade av pillande på statussymbolen nummer ett – mobiltelefonen.

För att göra pyjamaspartyt (arbetsuniformer) än mer ointressant så är det inte direkt att man tackar för en trevlig kväll eftersom det nog är dags att gå och knyta sig, det är ju arbetsdag i morgon.

Det blir ofta enormt segdraget efter som flaskan whiskey (ju dyrare ju bättre – den skall ju ändå bara förstöras med soda/vatten/is) är avslutad. Visste ni föresten att Thailand är det land som konsumerar mest Johnnie Walker Black Label i världen. När den äntligen är uppdrucken är det dags för ”fullast kör” och man drar i väg i en neonmodifierad bil med att avgasrör som mer liknar ett överdimensionerat stuprör från en svensk 70-tals villa.
Än har jag inte listat ut hur grabbarna lyckas gå upp på morgonen för att åka till jobbet och jobba en hel arbetsdag.

Nej verkar dessutom inte vara ett ord som kan användas i dryckessammanhang. Om någon förstår nejet så går man direkt över från att fråga om man vill ha ett glas till ”gip gip” vilket innebär att man helt enkelt måste smaka lite.
Sedan lång tid tillbaka så dricker jag bara Sang Som/Coke men utan Sang Som.
Men det dom inte vet har dom inte ont av.

Kl. 17 slutar jobbet för mina Isaan vänner till höger. Det är också då första kapsylen på Lao Khao (risbrännvin) flippas upp. Drickes ren i snapsform, med ett gas vatten att svälja ned med.
Smakar en aning jordigt med svag ton av livsfarliga kemikalier och en eftersmak av lacknafta.
Gifter sig förmodligen alldeles fantastiskt bra med griskäken på grillen
Finns att köpa på 7/11 och ligger mellan 90 och 100 baht för en stor flaska.

Varje dag njuter man denna dryck sittandes på ett bord och snackar om allt.
Det är ändå där jag trivs bäst. Det är på det bordet dom som alltid hjälper till, ställer upp sitter.
Långt från statussymboler och smartphones och ljuset släcks oftast runt 22.00

Jag lyckas oftast också komma ifrån drickandet där eftersom jag fick ”konstiga utslag” när jag testade Lao Khao och det är kanske så att jag är allergiskt mot något i den (det man inte vet har man inte ont av).

Det finns tre mycket duktiga företagare här som jag känner, ingen av dom dricker.
Kan man dra en paralell?

Asien utvecklas i rasande fart under tiden som Japan och Kina investerar här och Isaan sliter med lågavlönade jobb så sitter Thailand på krogen.

Man blir visare dag för dag, och lär sig anpassa sig och se saker ur andra perspektiv.
Thailand är fantastiskt på många sätt.
Ju mer man lär sig ju mer fantastiskt blir det på många sätt, men också mindre fantastiskt på vissa sätt.
(Det man vet har man i bland ont av)

Intressanta reflektioner Johan. För egen del har jag funnit att det stora flertalet thailändare, som jag träffat under åren, inte intresserar mig ett dugg men att det finns ett antal enskilda invidider, mestadels välutbildade sådana, som faktiskt har något intressant att bidraga med. Dessa thailändare umgås jag gärna med.

Beträffande dina intryck från tiden i Thailand så finns det belägg för att de första sex månaderna i ett nytt land upplevs som mycket positivt för att därefter förbytas mot en period av nedstämdhet och tvivel. Hur lång den perioden är är olika för olika individer men det normala är mellan sex till tolv månader. Man brukar också säga att har man inte funnit sig till ro inom två år bör man bryta upp.

Den här informationen gavs till mig av den australiska ambassaden i början av åttiotalet när jag emigrerade dit med min dåvarande familj. Australien, som bekant består av praktiskt taget bara invandrare, har studerat immigration och vad en sådan kan föra med sig.

Göran

[Nille]

Intressant det du skriver. Världen kanske är sån? Kanske därför vi inte hjälper varandra speciellt mycket i Sverige, vi är inte tillräckligt fattiga för att tvingas vårda ALLA våra kontakter. En massa ego-race där vi knappt hinner med våra ungar. Inte undra på att man kastar in handduken till slut.

Läser i övrigt en mycket spännande bok om en goran (farang där) i Bombay, Indien, som jag tror du kan gilla. Killen gick verkligen den långa vägen hela vägen, i Indien levde han i slummen. Boken heter Shantaram och är skriven av Gregory David Roberts.. Det är mycket kreativa och filosofiska tankar om livet och meningen i den boken. Jag kan faktiskt relatera en hel del till Thailand även fast det är helt olika. Annars kommer jag nu för tiden inte mer än några kapitel in i de flesta romaner jag påbörjar. Ofta känns de meningslösa.

[Micke_Prik]

Anar lite vemod i det du skriver jonsson. Mycket intressant dock!.

//Micke

[jjonsson]

Det är nog helt korrekt anande…

Jag tror att det blir så när man efter en utlandsflytt kommer underfund med hur det ser ut.
När man befinner sig i mitten och inser att man tidigare var rädd för att sakna sitt hemland och nu har två hemland att sakna. Och som med allt annat i livet så går det upp och ned, ett tag känns allt kanon, ett tag är man vilse.
När man känner sig vilje har i alla fall jag lätt för att hänga upp mig på saker, vilket är det sämsta man kan göra här.
Det finns en hel del saker att hänga upp sig på här om man vill :bigsmurf:

Sen är det så att jag precis som min förra tråd, vill ge en så ärlig bild som möjligt, om mina trådar kan hjälpa någon att ta bättre beslut med hjälp av mina erfarenheter är det gott nog för mig.

Precis som jag haft hjälp av andra trådar och många av dem har förmodligen betytt mer än vad man trott när man läst dem. Bland annat hade jag inte någon naiv inställning om att allt skulle bli perfekt när jag kom hit, det finns en vardag här också. Måste vara otroligt tufft för de som söker paradiset och som inte inser att det inte blir så.

Sen får man inte glömma vilken inställning man har till att flytta hit.
Min var inte att gå på pyjamas party och vingla hem kl 02.00 på natten, därför är det en bit jag inte tycker om.
Om man är ekonomiskt oberoende och bara vill ha kul hela nätterna och sova på dagarna, hade detta gigantiska pyjamasparty som jag bor i just nu varit perfekt :drunken:

Min största besvikelse ligger nog dock i att den utvecklingspotential som jag trodde fanns för thailand, inte motsvarar mina förväntingar.
Men jag haft fel förr, så det kan ju hända att jag har det igen…

[jjonsson]

@Nille wrote:

Intressant det du skriver. Världen kanske är sån? Kanske därför vi inte hjälper varandra speciellt mycket i Sverige, vi är inte tillräckligt fattiga för att tvingas vårda ALLA våra kontakter. En massa ego-race där vi knappt hinner med våra ungar. Inte undra på att man kastar in handduken till slut.

Håller med.
En annan sak jag reagerade över på min resa tillbaka var yrkesstoltheten.
Den är helt obefintlig i sverige, det är bara jobbigt att jobba, inget annat.
Det gör ju bara det jobbiga jobigare… :pale:

@stgrhe wrote:

Intressanta reflektioner Johan. För egen del har jag funnit att det stora flertalet thailändare, som jag träffat under åren, inte intresserar mig ett dugg men att det finns ett antal enskilda invidider, mestadels välutbildade sådana, som faktiskt har något intressant att bidraga med. Dessa thailändare umgås jag gärna med.

Så sant, thailändare är genuint trevliga människor och jag trivs väldigt bra i deras sällskap.
Det har dock en tendens att bli väldigt ytliga diskussioner och där har man helt klart som du skriver mer utbyte av de som är mer välutbildade. Men jag skulle vilja säga mentalt och diskussionsmässigt. När jag behöver hjälp att bära är det inte dom välutbildade som har kommit 7 pers på ett pickupflak och hjälper till.

[jjonsson]

@hans1977 wrote:

Hej,

Det blir bra det här också jjonsson… :thumbleft: Del 3 som jag läste igår har försvunnit nu, men den är kanske bara temporärt återkallad för att fixa en liten repa i klarlacken som missades innan leverans? 🙂

Jag har kommit fram till att betydelse av utbildning är en vanlig missupfattning bland många västerlänningar som kommenterar thailändare; det jag ser är att visdom/intelligens har mycket större betydelse för hur givande samtal man kan föra med dem.

Sedan är det naturligtvis mycket möjligt att man i första hand försöker ge dem som verkar ha potential en chans till utbildning så att det därför ser ut som att det är utbildningen som är det centrala. Härmed inte sagt att utbildnig skulle vara värdelöst på något sätt; utbildning är jättebra, och bidrar helt klart positivt till mer intressant kommunikation.

En viktig sak (kanske den viktigaste) som bidrar till missupfattningen om betydelsen av utbildning är att de som är outbildade oftast är begränsade till thailändska som enda språk att kommunicera med, så det är lätt att ha förståelse för att missupfattningen kan uppstå tycker jag.

MvH,
Hans

Nej det är något som gått fel med del tre ser jag också.
Man kan se inlägget från Tapatalk som inte sidbryter men det visas dock inte på en dator längre.
Skumt

Inlägg nummer 3 som Hans refererar till var har klippt in i Görans inlägg längst upp på sidan. (vi får försöka få till en bättre redigering senare lägger jag in det nu kommer det att landa längst ned pga serverklockan som styr :pale: ):

[maprao]

Nu fortsätter vi inte att diskutera Bangkok/Isaan i denna tråd!! Det går bra att starta en ny tråd i detta ämne för den som så önskar.

Kj

[jjonsson]

:salute:

Jag gillar inte att dra över en kam eller gruppera folk, utan ser ofta och helt till person.
Men för mig är det enorm och tydlig skillnad mellan Thai och Isaan, deras vardag och deras synsätt på Thailand.
Det är något som påverkar mig dagligen, så den här diskussionen vill jag ha!

Låt oss fortsätta den i Skillnader mellan Thai och Isaan

[jjonsson]

“Walking ATM” ett begrepp man ser då och då i diskussioner på forum. Jag vet inte, kanske beror det på vart i landet man befinner sig. Men jag var tvungen att ha med mina funderingar i bakhuvudet i diskussioner som jag har i min vardag.

”Walking ATM” säkerligen en stor sanning i detta, de flesta pratar om ”husband take care very good, nah” Men min åsikt är att den finns en annan sanning som gömmer sig bakom detta, inte bara att ha en vandrande bankomat det är en lite för enkel förklaring.

De flesta män jag träffar har mer än bara sin fru. Älskarinnor eller ”geeks” är otroligt vanligt, långt mycket vanligare än jag trodde när jag flyttade hit. Dessutom är det inte ovanligt att det finns mer än en ”geek”. Har hon dessutom hittat en rik thailändsk man är det inte ovanligt att det finns en mia noi ”liten fru” (andra fru) inblandad.
Exempelvis träffade jag en byggherre med tre fruar här för inte så länge sedan. Av dessa bodde två av dem dessutom under samma tak.

Kommer man att vara lycklig som ”geek” eller ”mia noi”, knappast eftersom man alltid kommer i andra hand. Mai Jai ”den stora frun, är alltid den som prioriteras. Så är Mia Jai nöjd, nej knappast. I vissa fall vet hon om att han spelar vid sidan om och är tvungen att acceptera det, eller så gör han det i hemlighet. Men det finns oftast en misstanke om att han spelar på andra planhalvan då det verkar vara mer en regel än ett undantag.

Dryckesvanorna en annan sak, där man direkt efter arbetet sätter sig på en restaurant och dricker med polarna till sen in på natten, ett mönster som upprepar sig dagligen för många här. En kvinnlig bekant förmedlade stolt att hon förra månaden sett till att hennes pojkvän inte druckit på två dagar. En annan kväll kom frun förbi vid 01 tiden på natten med babyn hängandes på armen. Detta efter att ha ringt otaliga gånger. Gick han hem, nej han var inte klar i diskussionen och drickandet med sin kompis och frugan fick så snällt sätta sig och vänta.

Faranger är inte så. Dom tar bättre hand om sina fruar har bara en och dom är rättvisa. Dom har en flickvän/fru och många thai vill ha ”sabai jai” (må bra i hjärtat). Mer än pengar säger min kompis när jag pratar med henne om detta. Sen är det som hon säger, att det kan vara svårt med en farang också. Många gånger sårar dom thai på ett annat sätt. Hennes kompis man från tyskland förstår inte att mamma är viktigast. Det gör inte jag heller sa jag, för det är hon inte. Jag vill bo själv, aldrig ha en man sa hon då. Det kanske är det bästa.

Vad tycker thaimännen om att farangen kommer med plånboken och tar dom vackra kvinnorna. Det måste ju ändå vara lite irriterande kan jag tänka. När jag frågar Pi Wat om det så är det första han säger, Du har fel. Vi har två typer av kvinnor i Thailand, wan (söt) och preo (sur). Dom flesta faranger får alltid dom som är av den sura varianten. Det andra jag hade fel på enligt honom var att vi inte alls får dom vackra. Faranger gillar det mörka skinnet vilket vi thai inte alls gör, vi vill ha så ljusa kvinnor som möjligt. Faranger får dom sura och fula, jag tänker ingenting om det.

Inte märkbart oroad med andra ord.

Hur vida det stämmer eller inte har jag ingen åsikt om.
Men diskussionerna var helt klart intressanta.

[Nille]

Jag tycker som du men jag bekymrar mig för det inte finns några pengar kvar till mig när det är dags för pensionering så jag kommer nog försöka påminna mina barn om att de måste bereda sig på att ta hand om oss när det blir dags. Än så länge slåss de om den förmånen men det kanske kommer förändras 🙂

Lite synd om det vore smartare att spara pengarna på banken och/eller leka upp dem än att investera i sina barn (tid, utbildning mm). Nu är ju frågan om man hittar någon farang att gifta bort dem med med dessa förutsättningarna OM man nu tycker det är viktigt.

Men som sagt var, denna eventuella förmån är ju något man skall förtjäna inte avkräva som en kulturell skyldighet. Tror de flesta av oss gladeligen betalar för en fantastisk mamma som inte försöker suga skiten ur farangen.

[goodolle]

UNDERBART att läsa dina skriverier om Thaimentaliteten jjonsson, lite annorlunda i BKK men samma stuk

alla små chocker man får ju längre tid man spenderar här, mycket märkligt,

Vad kommer hända i framtiden nu när verkligheten bitit dig i ändan? ( mig med )

Kommer du att bo kvar eller planerar du en hemflytt, eller kanske rättare sagt, bortaflytt?

många frågor men kanske inga svar

Hälsningar goodolle

[jjonsson]

Ja shit vad jobbigt det är att bli biten i ändan ibland.
Jobbet suger, snart är det fredag, du längtar till soffan hemma och lite längre fram har du en semester att se fram emot, Thailand.
Underbart, fantastiska stränder, allt är billigt, solen skiner, alla ler mot dig och är otroligt vänliga och hjälpsamma. Men det är just därför att det är semester, snart är du hemma igen och du har en bild av ett semesterparadis som inte alltid stämmer överens med landet i sig.

Turen till sverige gav mig tid att reflektera och fundera.
Thailand kan säkerligen vara ett paradis på ålderns höst, sittandes med ett billigare boende än i sverige, billigare levnadskostnader och ett långt mer behagligt klimat.
När man inte längre måste arbeta och inte längre behöver fundera kring sin framtid till pensionen. Men just nu känns det som att jag flyttade för tidigt.
Kanske jag borde romantisera det hela och tycka att allt är fantastiskt… det vore enklare då, men inte ärligt.

För mig är Thailand just nu som att plocka skräp iklädd skjorta och slips.
Det är något som inte stämmer…
Värmen är outhärdlig och jag är trött på att duscha, billig är det om jag kan äta thaimat varje dag vilket jag har en aning svårt för, stränderna på min sida allmänt skitiga, fulla av fulla turister och ler gör man för att man aldrig sett en så lång människa som mig förut eller för att öka oddsen till försäljning.

När man väljer att bosätta sig i ett så fantastiskt land som Thailand så skrapar man undan semesterytan, man börjar fundera kring vardagsproblem och möjligheter.
Är levnadskostnaderna billiga? Ja vad är levnadskostnader?
Skall jag räkna min försäkring som kostar mig femsiffriga belopp per år och där jag får möjlighet att slängas upp på ett pickupflak och transporteras till det sjukhus som betalar bäst provision för mig.
Skall jag räkna med en skolkostnad för mina barn för att de skall studera på en skola där rektorns höga status gör att han får ett bronsemblem i fronten på sin Fortuner och parkerar gratis på Central. Men barnen inte ens lär sig uttala H på ett korrekt sätt på engelska. Hesh like in Hong Kong. Nu vet jag att det finns riktigt vassa skolor här, men dom kostar.

I världens största turistland är engelskan så undermånlig på många ställen att det är mer ett läte än ett språk.
Har jag någonsin sett en thailändare läsa en bok? -Nej
Blir jag lika förvånad som dom att jag är mer insatt än dom i vad som händer i deras eget land? –Ja.

Jag kan ha en viss förståelse för det. Thailändarna är trötta.
Man ser att polisen tar tag i många saker, bland annat Casinobitarna som är olagliga, vad jag inte ser är hur arbetet fortgår.
Genom att meddela pressen några dagar innan att man planerar att slå till mot en specifik byggnad så kommer man konstigt nog alltid till tomma byggnader, inte ett spår av Casinot.
Jag undrar hur det kommer sig. :scratch:
Dock så blev det handbojor på gubben från Udon som hade Hi-Lo spel på marknaden bakom mitt hus.
Men där kanske inte pressen var involverad. Kommentarer från mina thaivänner. Yingluck tar tag i spelproblemen i thailand, nu kommer det att bli ordning och reda. Jag håller naturligtvis med, med Hi-Lo gubben borta från marknaden så lär det bli ordning och reda i det här landet.

I stället för att fundera eller reflektera kring dom stora frågorna är det enklare och trevligare att dricka sig full och helt enkelt skita i det, man kan inte förändra något ändå i thailand och dessutom är sanook sanook och sabai sabai viktigare för thailändare än något annat. Så länge man kan ha det är livet perfekt och det finns inget intresse i att påverka utvecklingen i landet.

Om jag låter en aning bitter så är jag det och ifrågasätter just nu starkt varför jag egentligen är här.
Mitt mål var att komma närmare Asien, ekonomisk tillväxt och den del av världen som jag tror kommer att ta över inom en inte allt för snar framtid.
Speglar Thailand detta, nej knappast (i alla fall inte den del av thailand jag befinner mig i nu).

Nu stämmer säkert inte mitt inlägg här med många av er andras bild av thailand, förmodligen har vi olika anledningar av att vara i landet och det påverkar naturligtvis, likaså vart man befinner sig i landet.
Jag tror precis som jag skrev tidigare att pensionera sig och bo här måste vara guldkant.
Eller om man har förmågan att blunda för elendet och bara njuta av tillvaron.

Men för att svara på frågan, godolle, om jag är på väg hem/bort till sverige igen.
Nej det är jag inte än i alla fall.

Jag tror nämligen att saker och ting går i vågor och att de beror mycket på vilken situation man befinner sig i.
Just nu efter ett år i en genuin thaistad behöver jag civilisera mig en aning.
Jag behöver komma ifrån till en annan del av thailand, denna del jag är i nu har lärt mig mycket på kort tid.
Men det räcker nu känner jag.
Det är dags att komma ifrån letandet efter tjommen som parkerade bakom min bil och drog handbromsen trots att det fans en parkering bredvid.
Komma ifrån cirkusmusiken kl 8.00 på söndagsmorgonen, den skrikande tuppen i rispåsen som skall hållas levande så långt in på grillfesten det bara går. Frågor om vart jag varit vart jag skall och vart min fru och min svärmor är eller blickarna på min 7/11 påse för att konstatera exakt vad jag köpt.
Jag är farang och jag behöver lite privat space…
Och nu har grabbarna från Laos köpt en karaoke anläggning också…

Det skall också sägas att jag är övertygad om att problem är möjligheter.
Och i så fall borde det finnas mycket goda möjligheter i det här landet.
Det gäller bara att klura ut vilka dom är och i det bruset jag är i nu är det en omöjlighet.

[stgrhe]

De reflektioner du tar upp Johan berör många “sanningar” om Thailand och i stort delar jag dina åsikter. Jag hade ju lite mer erfarenhet av landet innan flytten hit mot vad du hade och en permanent bosättning i Khon Kaen hade det aldrig kunnat bli tal om. Jag har behov av det privata lugnet och vill leva i en kultur, som även tillgodoser mitt svenska påbrå. Jag är inte thailändare och kommer aldrig och vill inte heller, att bli det. Det var därför vi valde att bosätta oss i Hua Hins närhet. Här har Lisa och jag skapat vår egen sub-kultur, som på ett tillfredsställande sätt tillvaratar bådas särintressen. Det går säkert att hitta andra orter som fungerar lika bra.

Ta med dig Yupa och bryt upp från Chon Buri Johan men lämna svärmor och resten av släkten hemma!

Göran

[goodolle]

Tack för ditt svar Jonsson :salute: :salute:

Det blir som du säger att man tar ut sin pension här tillsammans med Thaifru och lever gott resten av sitt liv

Sen är det nog som Göran säger att man får flytta till en svenskkoloni som Hoa Hin och umgås med svenskar för man är svensk och inte Thai så går det nog lättare att bo här, bor själv i BKK under vinterhalvåret och tycker den är en underbar stad men umgås numera bara med fruns bekanta här, de flesta farangerna som man umgåtts med har med åren försvunnit på ett eller annat sätt, som Agatha Christie tio små negerpojkar

M.V.H goodolle

[hans1977]

Jag tycker att det verkar helt klart att du är mitt uppe i fas två av den kulturella exponeringen. Den är lite som inversen av den första fasen och innebär bland annat att man överdriver både det negativa med den nya kulturen och det positiva med den kulturen man kommer ifrån.

Jag tror att du skulle behöva vila lite (vilket du ju själv är inne på också). Älta inte alla problem du ser just nu om du t. ex. träffar en kompis; prata om annat, sånt som fanns där innan det ersattes av Thailand. Låt också saker vara lite som dom är, och undvik att ta på dig ansvaret för sånt som inte är absolut nödvändigt. Försök att ha en lite passiv inställning till det som känns tungt “helt enkelt”.

@jjonsson wrote:

För mig är Thailand just nu som att plocka skräp iklädd skjorta och slips.

Ja, det är nog rättså få förunnat att göra stor pengar i Thailand. Dock är det många andra saker som spelar in, men det kan du fundera på senare tycker jag.

@jjonsson wrote:

[…]
…och ler gör man för att man aldrig sett en så lång människa som mig förut eller för att öka oddsen till försäljning.

Jag förstår att det känns så just nu, men du kan ju inte veta säkert och jag tycker inte att det verkar troligt att det rör sig om en majoritet av befolkningen; skit i att det eventuellt finns ett gäng sådana tycker jag.

@jjonsson wrote:

Skall jag räkna med en skolkostnad för mina barn för att de skall studera på en skola där rektorns höga status gör att han får ett bronsemblem i fronten på sin Fortuner och parkerar gratis på Central. Men barnen inte ens lär sig uttala H på ett korrekt sätt på engelska. Hesh like in Hong Kong.

Jag skulle tro det, men det finns ju olika typer av rika också. I vilket fall som hellst så kan du se på de människor som inte är så och glädjas åt att inte alla är lika medvetslösa.

@jjonsson wrote:

I världens största turistland är engelskan så undermånlig på många ställen att det är mer ett läte än ett språk.
Har jag någonsin sett en thailändare läsa en bok? -Nej
Blir jag lika förvånad som dom att jag är mer insatt än dom i vad som händer i deras eget land? –Ja.

Det där med engelskan förvånar mig också, men jag tänker inte slösa bort min tid mer på att fundera på det. 🙂 Det finns bättre saker att engagera sig i.

Det finns en hel del thailändare som läser böcker och sätter sig in i saker också.

@jjonsson wrote:

I stället för att fundera eller reflektera kring dom stora frågorna är det enklare och trevligare att dricka sig full och helt enkelt skita i det, man kan inte förändra något ändå i thailand och dessutom är sanook sanook och sabai sabai viktigare för thailändare än något annat. Så länge man kan ha det är livet perfekt och det finns inget intresse i att påverka utvecklingen i landet.

Jag tycker att det verkar som att du har haft otur med omgivningarna du har hamnat i. Jag vet att det finns grymt mycket supa i Thailand, men jag har alltid valt ställen där det inte är så.

Jag förstår att det är skillnad för dig; du har ju valt din fru och fått en svår omgivning på köpet. För mig har det varit på annat sätt. Jag har varit på väg, och sedan plötsligt märkt hur trivsamt det var och bestämt mig för att stanna kvar där.

@jjonsson wrote:

Om jag låter en aning bitter så är jag det och ifrågasätter just nu starkt varför jag egentligen är här.
Mitt mål var att komma närmare Asien, ekonomisk tillväxt och den del av världen som jag tror kommer att ta över inom en inte allt för snar framtid.
Speglar Thailand detta, nej knappast (i alla fall inte den del av thailand jag befinner mig i nu).

Det är fullt förståligt att du har det såhär nu. Det finns en fortsättning för dig också. Kanske kommer du över det här, eller så är det kanske dags att gå vidare.

Just nu så verkar det som att Thailand har kört i diket, men man vet ju aldrig förståss; även en blind höna… 🙂 Jag skulle tro att det i första han är Indien, Kina och kanske Vietnam. Malaysia och Singapore jobbar på bra också, men jag tänker mig att det nog har planat ut lite mer där.

@jjonsson wrote:

Nu stämmer säkert inte mitt inlägg här med många av er andras bild av thailand, förmodligen har vi olika anledningar av att vara i landet och det påverkar naturligtvis, likaså vart man befinner sig i landet.
Jag tror precis som jag skrev tidigare att pensionera sig och bo här måste vara guldkant.
Eller om man har förmågan att blunda för elendet och bara njuta av tillvaron.

Jag skulle nog tro att det är många som känner igen sig en hel del. 💡

Jag tycker inte att man ska blunda för det elende som finns, men jag tror att man bör respektera sina begränsningar och vara selektiv så att man inte får i sig större dos än man klarar av.

@jjonsson wrote:

Jag behöver komma ifrån till en annan del av thailand, denna del jag är i nu har lärt mig mycket på kort tid.
Men det räcker nu känner jag.

Det är bra att du tar tag och börjar styra upp. :thumbleft:

Lycka till!

MvH,
Hans

[Nille]

Kan bara hålla med Hans. Det går i vågor och det kommer nog aldrig sluta för somliga av oss. Precis när man tror man smält in, förstått och är på gång så drar något undan mattan igen. Kanske mer så för alla oss som hela tiden tror att vi är på väg någonstans (bildligt).

Jag var mycket tröttare än dig när jag flyttade hem 2007. Tog nog 2 år innan jag längtade tillbaks ens lite igen. Du har många härliga svängningar innan/om du når storsvängningarnas moder. KÄMPA! 🙂

[jjonsson]

Så är det natuligtvis vågorna kommer att komma, önskar bara man kunde lära sig att surfa på dom.
När man har sina dippar så är det väldigt lätt att hamna i en negativ spiral.
En spiral som kan vara tung att bryta, men jag har bestämt mig för att göra det nu och bryta upp och börja om.

Innerst inne vet jag att jag gjort rätt som är här, även om jag ibland är väldigt tveksam.
Det är lätt att hitta saker att skylla på när det egentligen bara är upp till en själv att göra det bästa av allt.

[youtube:3n052p2m]http://www.youtube.com/watch?v=Sc8MPKaI4ug[/youtube:3n052p2m]

Sen en tid tillbaka har jag varit trött

Försökt att vara allt på samma gång

Så mycket man kan göra och borde och vill

Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Och försökt att hitta spår som leder rätt

Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan

Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst

Och försökt att känna efter hur det känns

Ja man gör som alla andra och försöker att bli van

Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag

Och försökt att vara nån till lags

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där

Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär

Och insett att jag måste börja om

Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där

Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder

Och samlat damm på min gitarr

Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Har jag förmågan att glömma bort

[timsurin]

Känner igen mig väldigt mycket i det Jonsson skriver trots att jag är hemflyttande adopterad. Jag tror att rötterna till Sverige och det Svenska samhället alltid kommer sitta kvar och visa sig till och från. Som Nille skrev det går i vågor.
Efter fyra år här så kan jag väl säga att var dig själv, skit i vad andra tycker och tänker. Läs en stor jäkla bok medans du väntar på maten på det lokala thai lunch stället. Thailand är inte Sverige, kommer aldrig bli som Sverige men det är det som får mig att fortsätta leva här även om många saker och ting kan reta upp mig till vansinne. Frugans dokusåpor, hög musik, diesel bilar med sport ljud dämpare???? WHY, mm. Ibland så kryper samma känsla som när jag besökte Thailand för första gången fram som imorse då våran lilla kille inte ville sova och vi gick upp innan solen. Nästan helt tyst och vi satt och tittade när solen gick upp så sakta. Självklart så blir inte livet detsamma när man flyttar och bor här men det är samma sak överallt i världen närväl turist känslan går ur en men att att leta fel mm gör saken bara värre har jag märkt och leder aldrig till något förutom att man själv blir förbannad. Just nu så har en stor buffel lagt en fet kabel precis utanför grinden så jag ska nog ta bort den innan frugan och lillen kommer. Take care johnsson. :salute:

[Wadee]

oj…vad man känner igen sig…vilken fint språk du har…

[richie]

Insiktsfullt måste jag säga. Påminner väldigt mycket om mina egna tankar även du har gått igenom dem flera steg längre medan jag mest föreställt mig. Det du berättar om är precis därför jag nog inte kommer flytta till Thailand än på många många år även om tillfälle ges. Hade klättrat på vägarna och gnällt av ren frustration efter bara någon månad i den miljön. Klarar heller inte äta Thaimat hela tiden som man kanske föreställde sig en gång i tiden och har provat att försöka arbeta lite i värmen…. Men det går ju knappt.
Får väl hoppas på en storvinst så man isåfall kan lägga upp livet efter sin egen önskan, men det blir svårt då jag inte spelar.

Tack för att du skriver.

—
I am here: http://tapatalk.com/map.php?qg0h03

[jjonsson]

Är vi alltid artiga mot varandra.
Ja, tills vi känner varandra och anser oss vara vänner, vilket verkar hända mycket fortare för mig som farang än mellan två thai antar att jag kanske är men del av ytan, det är ju rätt häftigt att vara kompis med en farang här.
Med många personer här är det så att om vi väl passerat den barriären så har vi lagt alla artighets fraser och uppförande i en svart påse och dumpat den rakt ned i floden.
Jag hade en uppfattning om att mycket var yta här innan, men nu tror jag mer att nästan allt är yta.
Jag har ju tidigare funderat kring varför blandar man en 1.500 bahts blacklabel med soda vatten och is? Varför har man huvudvärk varje månad för att man köpt en för dyr bil? Och varför man blir direkt mer attraktiv i skjorta än i T-Shirt.
Det är tydligt att detta handlar om en exponering av ekonomiska muskler, vem känner skillnad på 100 piper för 400 baht och en blacklabel för 1500 med den spädningen man kör med här? Tyvärr är det ju så naivt att dom som ser att någon dricker black label, har en dyr bil och skjorta genast drar slutsatsen att han är rik som ett troll.

Personer har också en liknande personlig yta har jag märkt, vilket gör det svårt att klura ut vad det är som gäller.
Så fort man är innan för ytan och räknas som en närmare bekant eller en vän blir språket och agerandet betydligt förändrat hos många jag träffat. Många som varit väldigt vänliga och artiga förändras helt till att svära obehindrat i varenda mening och bli på gränsen till otrevliga och allt för raka i sin kommunikation och sina frågor. Något jag absolut inte uppskattar eftersom jag känner mig en aning lurad på vem det egentligen är jag lärt känna. Jag har aldrig upplevt någon aggression mot mig som farang eller så, bara att dom förändrats från att vara en person jag tycker om till en person jag inte tycker om.

Hur ser man igenom den ytan? Jag vet inte, jag tror aldrig att jag kommer att lära mig 100 %igt även om jag är bättre på det nu än tidigare, kommunikation är inte en thailändares starkaste sida, kommunikation för oss är så mycket mer än ord och en thailändares kroppsspråk är ju helt obefintligt. Och det kan vara rena doktor Jekyll och mister Hyde personer väl tränade att vara den ena på dagen och den andra på natten med kompisarna omkring.
Förmodligen undrar dom varför vi sitter och viftar så förbannat när vi pratar, så mycket mygg är det ju inte… :blackeye:

Jag anser mig själv vara en djup person på många plan och jag känner ganska sällan att jag får något utbyte eller utmaning i mina diskussioner med Thailändare, min fru inkluderad, om det inte är så att vi talar om Buddism eller företagande. Och just buddismen är intressant att diskutera då det finns många intressanta tankegångar att hämta.

Jag känner mig tveksam i mina beslut här just på grund av vågorna.
Dalai Lama säger: In order to use human intelligence properly our mind should be calm.
Just av den anledning känns det svårare att ta dom stora besluten här, då vågorna är negativa är det lätt att även de små sakerna blir stora, I dom positiva vågorna är risken att dom stora är för små.
Med detta sagt blir jag bara mer och mer övertygad om att meditation är nödvändig och jag tror blir mer och mer nödvändig i framtiden och framför allt en överlevnadsfaktor för mig här.
Här måste man lära sig att stänga ute och stänga av för att fungera, för oss kräver det att vi får kontroll på våra tankar, den kontrollen har vi inte lärt oss att ha och måste skaffa oss den. Jag tror också att dett skulle kunna jämna ut de vågor vi talat om tidigare då dessa ofta är fyllda med funderingar som vi har svårt att kontrollera.

Jag tycker också om vissa tankesätt som för mig är helt nya.
En man knackade på dörren och ville ha pengar till ett tempel för föräldralösa barn.
Min fru skänkte efter en längre diskussion om hur allt fungerade pengar till templet.
Efteråt frågade jag. Hur vet du att han är från ett tempel och att dom pengarna går till det han säger att dom skall.
-Det vet jag inte men jag gör en bra sak genom att ge pengar till föräldralösa barn.
-Om han luras så är det han som får en dålig karma.
:sunny:

[hans1977]

Jag tror att det är du som kommer nära för fort; håll längre på den där artiga och trevliga fasaden tills du vet om den är äkta eller inte. De kommer att göra samma sak med dig också. Till sist står ni där båda två och vet att hur ni egentligen känner för varandra, och det blir bättre sedan att för alltid hålla på det artiga och trevliga (men ytliga) om det går upp för en att man egentligen inte gillar personen i grund och botten (man är för olika helt enkelt).

Jag känner också av det där problemet att hitta likasinnade för att man är för djup på många plan; man får acceptera detta, tror jag, och vara vänner på den nivå som passar för alla inblandade. Man kanske har en bowlingkompis, en fiskekompis, en utflyktskompis, en filosofikompis osv; man behöver inte ha alla i en och samma person.

Bra idé det där med meditation, tror jag. Det ska bli intressant att se vad det kommer mer av här. 🙂

MvH,
Hans

[Lelle]

Ja frågan är om det räcker med en pilsner i hängmattan eller om man vill ha ut mer av livet. Jag tror inte att det du söker finns i Thailand eller bland merparten av befolkningen. Thailand är ännu underutvecklat och i många fall ociviliserat. Utvecklingen inom vissa områden rusar fram men människorna är inte i takt med den. Den resa som Sverige gjort har pågått i ett flera hundra år, i Thailand har den pågått i 40 år kanske. Bl a detta gör att jag ser det svårt att mötas på samma mentala plan, ha en djupare relation etc.
Visst, jag generaliserar, men frågan kvarstår dock vilka möjligheter finns till att stimuleras och utvecklas som person i en sådan miljö… risken finns att man krymper. Vill poängtera att jag med det här inlägget inte på något sätt anser att Thailändare skulle vara sämre eller mindre värda. Lägger hellre inga värderingar i den som är nöjd med hängmattan. Vi är alla ett resultat av vår miljö på gott och ont. Skulle själv aldrig komma på tanken att bosätta mig i Thailand, jag som person skulle skrumpna.

[hans1977]

@Lelle wrote:

[…]Visst, jag generaliserar, men frågan kvarstår dock vilka möjligheter finns till att stimuleras och utvecklas som person i en sådan miljö… risken finns att man krymper. […]

Att tänka på är dock att det finns olika områden att utvecklas inom, och Thailand erbjuder enorma möjligheter att utvecklas inom vissa områden.

Du tänker förmodligen på att utvecklas inom jobbet i vetenskapens/teknikens framkant, och det finns ju andra ställen som har mer att erbjuda inom sådana områden.

Saknar man intressen och diciplin så är det naturligtvis stor risk att skrumpna bort bakom en ölflaska i Thailand.

MvH,
Hans

[Challe77]

Jonsson, vad är det för jobb du har i Thailand om man får fråga?, får du tillräckligt för att ta hand om din svärmor som du nämnt att du nämnade tidigare, samt allt annat runtomkring, tar du hjälp av kontakter i sverige?

/Kalle

[pellevsl]

@Nille wrote:

Intressant det du skriver. Världen kanske är sån? Kanske därför vi inte hjälper varandra speciellt mycket i Sverige, vi är inte tillräckligt fattiga för att tvingas vårda ALLA våra kontakter. En massa ego-race där vi knappt hinner med våra ungar. Inte undra på att man kastar in handduken till slut.

Läser i övrigt en mycket spännande bok om en goran (farang där) i Bombay, Indien, som jag tror du kan gilla. Killen gick verkligen den långa vägen hela vägen, i Indien levde han i slummen. Boken heter Shantaram och är skriven av Gregory David Roberts.. Det är mycket kreativa och filosofiska tankar om livet och meningen i den boken. Jag kan faktiskt relatera en hel del till Thailand även fast det är helt olika. Annars kommer jag nu för tiden inte mer än några kapitel in i de flesta romaner jag påbörjar. Ofta känns de meningslösa.

Shantaram är en fantastk bok, helt underbar Nille.

[boes]

Vad hände sen med Mr Jonsson :scratch: ????

[Nille]

Pratade med han nyligen och ringer han nog igen efter detta. Tror han inte vet vad han skall skriva fortfarande 😉 Känns som hans pusselbitar börjar falla på plats…

[Author]

Posts