Sjukhus i Hua Hin med omnejd – Tveksamma erfarenheter

[stgrhe]

Jag har nyligen haft det tvivelaktiga nöjet att besöka två sjukhus i Hua Hin med omnejd, först militärsjukhuset i Pranburi, vilket skedde för några veckor sedan och sedan idag ett besök på Hua Hin Hospital. Jag tänkte jag skulle dela med mig av mina erfarenheter.

Militärsjukhuset i Pranburi

För några veckor sedan drabbades jag av kraftig smärta i mitt vänstra ben som i stället för att avta tilltog i styrka. Jag bestämde mig därför att besöka militärsjukhuset i Pranburi, ett sjukhus som jag hört skulle vara bra. Jag blev väl mottagen och eskorterad runt och hamnade så småning om i en kö till en läkare. Alla var vänliga och hjälpsamma så långt.

Väl hos läkaren, en thaikines förståss, förklarade jag vad jag hade för problem. Han bad mig ställa mig upp och vända ryggen mot honom varvid han puttade i ryggen med sin knytnäve. Hans diagnis var “hernia” och med det menade han förståss “herniatic spine”, som betyder diskbråck. Jag var ute ur undersökningsrummet inom två minuter med en lapp att ta till sjukhusappoteket. Jag fick tre sorters medicin.

Tyvärr var jag tvungen att några dagar senare resa till Sverige av familjeskäl och även om medicinerna hjälpte något fanns den intensiva smärtan kvar. Väl i Stockholm besökte jag därför omedelbart en god vän till mig som är kiropraktor och han genomförde då ett antal tester av mina nervfunktioner, som dess bättre visade sig vara i ordning. Hans diagnos var ischias och ett troligt diskbråck.

Men, och här kommer min kritik mot läkaren på militärsjukhuset i Pranburi och varför jag skriver den här tråden, min vän kiropraktorn berättade att om man får liknande symtom som de jag hade är det oerhört viktigt att man kontrollerar alla nervreflexer i benen samt att vattenkastning och tarmfuntionerna fungerar som de skall. Han menade att sådana defekter kan bli kroniska redan inom ett par dagar och i ett sådant läge är det alltid akut operation som gäller. Den thailändska läkaren brydde sig överhuvudtaget inte om att kolla att nerfunktionerna var i ordning.

Smärtan gick dock inte över så jag besökte också akutmottagningen (ortopeden) på S:t Göran. Jag hade tur att träffa på en chefsläkare som tidigare operat mig och hon gjorde samma tester som min vän kiropraktorn och bekräftade hans påstående om viktigheten att snabbt söka läkare för att kontrollera nervfunktionerna.

De thailändska diagnosen och medicinerna var i och för sig rätt men för medicinerna var för svaga så jag fick recept på starkare saker som dämpade smärtnivån. Men bristen att inte kontrollera nervreflexerna måste kritiseras och ses som dålig läkarpraxis.

Hua Hin Hospital

I morse upptäckte jag att ett födelsemärke på ryggen vuxit något samt ändrat färg. Eftersom min dotter avled i malingt melanom för två år sedan är jag noga med att hålla koll på mina kvarvarande födelsemärken och andra hudförändringar. P.g.a. tveksamheterna vid mitt förra läkarbesök på militärsjukhuset i Pranburi beslöt jag i stället att fara till Hua Hin Hospital. San Paulo har jag hört så många skrämmande historier från så de var inte ens med på banan.

Väl framme visade det sig att Hua Hin Hospital är ett stort sjukhus med thailändska mått mätt och betydligt moderna än sjukhuset i Pranburi. Flera talade också förstålig engelska och jag fick även här ett vänligt bemötande och blev eskorterad runt. Dessutom fick jag liksom munkarna förtur i kön (undrar om alla faranger får det?) och kom snabbt in till en läkare, en thaikines förståss. Han tittade snabbt på födelsemärket och sa att det måste tas bort. Jag påpekade att det var viktigt att den borttagna biten skickas till ett lab för en patologisk undersökning men han skrev tydligen inte in detta i journalen som det verkade.

Fick sedan escort till akutmottagningen där de så småningom skar bort födelsemärket. När jag frågade hur länge det skulle ta innan de fick svar från labbet tittade sköterskan helt oförstående på mig; det blev en liten diskussion om detta men jag stod på mig och krävde att provet skickas till ett lab. Hur som helst med hjälp av en trevlig akutläkare som kom till undsättning fick jag igenom min vilja. Sköterskan sa att de normalt kastar bort de bortopererade bitarna direkt, vilket troligen har sin orsak i att hudcancer är synnerligen ovanligt hos thailändare.

Till min stora förvåning ville sedan akutläkaren skriva ut en större laddning mediciner, inklusive antibiotika för säkerhets skull! Jag tackade vördsamt nej till erbjudandet, vilket ledde till stor förvåning hos kassörskan när jag skulle betala eftersom hon noterade att något måste vara fel när jag inte fått några mediciner.

Om någon annan råkar ut för något likanade stå på er och kräv ett labtest och tacka nej till onödig förskrivningen av antibiotika.

Jag får komma på återbesök den 11 november för att få provsvaret.

Göran

[Thaisambo]

Internationellt är det vanligt att läkarna får provisioner av läkemedelsföretagen på den medicin som de skriver ut, men det systemet är i praktiken förbjudet i Sverige och förskrivningen av läkemedel övervakas noggrannt av Försäkringskassan, bl a ska man hålla ögonen på priset och av flera likvärdiga alternativ välja den med lägsta pris enligt Apoteksbolagets lista.

Det här är för att få bort företeelsen med de här provisionerna, som kan betecknas som läkemedelskorruption. Vi hade besök av en amerikan för en del år sen som fick magproblem och fick uppsöka akuten. Han blev rätt sur dels för att behandlingsavgiften var hög (han var ju inte inskriven i det svenska sjukvårdssystemet) och dessutom för att han upplevde läkaren som fruktansvärt snål på medicineringen.

Undra på att kassan på sjukhuset på Hua Hin blev förvånad – det stämde inte med hennes bild av hur sjukvården skulle vara!

[gosatta]

känner igen det där från flera thailändare, dom litar inte riktigt på sjukvården här för det är så lite piller, medans dom nästan jämför vem som har värst åkomma genom att kolla vem som får flest / dyrast mediciner.

[Anders99]

Tack för att du delar med dig av värdefull information Göran!

/Anders

[stgrhe]

Lite vid sidan av ämnet kanske men jag vill tillägga att min fru, som ju arbetar som sjuksköterska inom primärvården här i Thailand, ser den stora förskrivningen av läkemedel som ett stort problem eftersom hon, i den position hon arbetar inom beroende på den högre vidareutbildningen, har rätt att skriva ut de flesta läkemedel som inte är narkotikaklassade och de alltför dyra medicinerna.

Problemet är, som hon ser det, att thailändarna förväntar sig en hög med mediciner när de besöker sjukvården och om hon är alltför restriktiv, vilket hon faktiskt försöker vara, blir det inte sällan klagomål till högre instans och i dylika fall bedöms det nästan alltid så att hon inte tillvaratagit patienternas intressen på ett adekvat sätt. Hon menar vidare att om man, som i hennes fall, hela tiden försöker eftersträva att medicinerna skall vara helt baserade på det sjukdomstillstånd patienterna har blir det problem och processen blir som att gå på slak lina, dvs. en balansakt.

Jag kanske skall tillägga att hon skrattade hjärtligt när jag berättade för henne om att jag tackade nej till medicinerna och hennes kommentar var att “läkaren behandlade dig som en thailändare”.

Göran

[Thaisambo]

Att på den grunden bli prickad som läkare i Sverige för att “ … inte tillvaratagit patienternas intressen på ett adekvat sätt.” är väl så gott som omöjligt. Man blir inte prickad för det utan för att inte ha gjort en tillräckligt grundlig undersökning, missat något sjukdomstillsstånd eller liknande.

Men de båda sakerna ligger ju nära varandra, sjukdomstillstånd är något relativt och bilden kan vara suddig, osäker, oskarp.

Skillnaden är väl att om man är osäker så ska man skriva ut medicin i Thailand och i Sverige prickas man för att ha gjort det.

Visst är det bra att vara 100% säker på vad det är för fel på patienten, men det är inte alltid man uppnår det vilka medel och verktyg man än tar till, det gör rollen utsatt.

[Herr Chang]

Ja, man kan lugnt säga att thailändska och svenska läkare har ganska olika policy vad gäller att skriva ut medicin.

Fru Chang har behövt besöka svensk sjukvård några gånger under sin fyra års vistelse i Sverige. Varje gång har hon varit förbluffad över hur lite medicin som skrevs ut, eller några gånger ingen alls! Dessutom måste man gå till apoteket för att få ut inbillade nödvändiga piller! Och dyrt var det också 😉

Jag har själv haft anledning att besöka sjukhus i Thailand. En gång råkade jag snubbla på trottoarkanten då jag klev ur en tuk-tuk i Chiang Mai. Det ledde till ett långt sår på höger överarm. Snabbt vidare till sjukhus med samma tuk-tuk. Jag fick utmärkt service, man rengjorde såret, bandagerade och konstaterade att det inte behövde sys.

Vid “utcheckning” fick jag till min förvåning en lapp med ett antal utskrivna mediciner. Jag gick till “apoteksluckan” på sjukhuset och fick diverse piller, för all del till billig penning. Men vänta lite nu: antibiotika, lugnande medel, insomningstabletter, smärtstillande…?

När jag kom hem slängde jag alla piller i papperskorgen. Till fru Changs förskräckelse, men armen ser fin ut numera. I den mening att ärret försvann efter cirka ett år.

Min poäng är att om man inte har någon infektion ska man inte äta antibiotika, är man inte orolig ska man inte äta lugnande, kan man sova ändå ska man inte knapra insomningstabletter, har man inte ont ska man inte missbruka smärtstillande.

Försök få en thailändare att förstå det…

Herr Chang har talat.

[maprao]

Bra att du delar med dig av erfarenheterna, Göran. Jag tycker det är en enorm jakt på pengar i Thailand och främst när det gäller vård, skola, omsorg och telefoni inklusive det som kallas bredband.
Kj

[Author]

Posts