[Jolle]

Skulle vara kul att traeffa lite andra svenskar igen och kommer gaerna paa annan tillstaellning framoever, men just den veckan aer familjen paa besoek saa daa blir det sol, bad o avslappning laangt borta fraan Bangkok. Hoppas ni faar en kanonkvaell!

[Jolle]

Håller helt med MarikoSan! Har nyligen avslutat 18 månaders arbete i Egypten och nu spenderat cirka 4 månader arbetandes i Thailand och det är som två helt skilda världar. Det är sååå mycket lättare och bättre att vara turist och/eller leva i Thailand än i Egypten, inte minst kulturellt och religiöst. Har man besökt Thailand och sen åker till Egypten så lär man nog ångra sig grymt.

Dock, till Egyptens “försvar” måste ju pyramiderna, templena i Luxor och Karnak samt Kungarnas och Drottningarna Dal framhållas. Inga dåliga resemål för den inbitne historiefreaken, men arrangemangen, “bekvämligheten” och livet runt omkring är inte i närheten av det man får i Thailand. Andra, om än få, saker som talar till Egyptens fördel är den betydligt kortare restiden (4-5 timmar), tidsskillnaden (+1 timme) samt prisläget (i alla fall Cairo jämfört med Bangkok).

Sen kanske jag måste erkänna att som arbetandes i Thailand så finns det ju även andra faktorer att ta i beaktning; ofta kändes det “enklare” att jobba i Egypten där folk är glada för en “frisk diskussion” och alltid tydligt säger precis vad de menar. Det har varit klart mycket mer frustration vad det gäller den saken här i Thailand. Men så är jag ju oxå fortfarande bara “nybörjare” i Thailand och man lär sig, förhoppningsvis, varje dag. Eller som en expat kollega uttryckte det: The Thais say it best, when they say nothing at all… Kanske är det så men jag skulle i alla fall varmt rekommendera Thailand över Egypten!

[Jolle]

Har oxå fått andra håll fått liknande råd så det blir nog något i stil med Koh Samed.
Tackar och bugar för tipsen! Uppskattas!

:sunny:

[Jolle]

Stort tack till Agneta och Mango och övriga i SWEA för anordnandet av en synnerligen trevlig Midsommarfest!

Som övriga inlägg redan intygat så bjöds det på riktigt gott svenskt midsommarbord med diverse sillsorter, kalla nubbar, grovt bröd, äkta Midsommarstång(!), trevligt sällskap och t om en och annan snapsvisa också. Bellman, Taube och Cornelis måste ha lett brett i sin himmel. Det inkom ytterligare beställningar på fler snapsvisor, men operakören drabbades tyvärr likt kvällens mikrofon av akut ”förkylning” i stämbanden 🙂

Humöret och stämningen var, som temperaturen på den i övrigt mycket goda mangosnapsen, konstant ökande, och jag tror att alla mycket nöjda styrde kosan hemmåt i Midsommarnatten. Kort sagt en supernice kväll!

Än en gång ett varmt tack till arrangörerna!

[Jolle]

Hej,

Är också helt färsk nybörjare såväl i Asien i allmänhet som Thailand i synnerhet, men har ganska många tidigare utlandsbaseringar bakom mig i andra delar av världen. Brukar alltid innan avflytt kolla upp landet och kulturen i fråga på internet och höra med kollegor samt inte minst läsa böcker i ämnet. Plöjde några “kulturkrocksböcker” när jag kom hit till BKK för knappt en månad sen, och många var klart bra och t om riktigt roliga.

Det som jag dock märkt så här långt är att, åtminstone här i BKK, så verkar flera av dessa traditionella kulturella värderingar tappat (något) i betydelse. Ingen verkar reagerar märvärdigt på slarvigt ihopvikna sedlar, jag har “testat” vid flera tillfällen, eller så är Thailändarna bara otroligt överseende med en “okunning farang”, vilket självfallet är möjligt.

Jag har också t ex sett flera kolleger sitta med benen i kors med fotsulorna klart synliga och ”pekandes” mot andra sidan bordet / mot kolleger. Därtill lagt märke till kolleger som sitter med ett ben hängandes över det andra (som är vanligt i Sverige) och t om sitter med ena foten och benet upplyft och vilandes på det andra knäet (halv ”lotusställning”).

En annan sak jag noterat är att flera, både kvinnliga och manliga kollegor, ”rört” vid mig. Ja alltså typ lagt sin arm på min arm eller på axeln eller runt min nacke (som i Medelhavsområdet) när vi talat eller de velat påkalla min uppmärksamhet. Har också vid många tillfällen uppmärksammat att kollegor mycket väl använder händer och armar och gestikulerar ”vilt” i bästa Medelhavsstil eller sitter med armarna i kors, utan att de verkat anmärkningsvärt negativt inställda i övrigt för det. Men visst, kanske är det sant att ”Thais say it best, when they say nothing at all 🙂

MEN, Thailändarna ler i ”tid och otid”. Klassikern är väl kyparen som i hotellrestaurangen spillde ut min Coca Cola Zero över bordet och som “replik” bara log, log och log lite till. Därpå avlägsnade han sig. Inte ens en tillstymmelse till ett ” ursäkta mig” och än mindre något initiativ till att ge mig en ny läsk. Som farang tänker man ju ändå ”Jamen haaaaaaaallå, det är väl helt ok att du ler fast att du sölade ner bordet, jag vet ju att det är ditt ”jag skäms”-leende, men du spillde ju faktiskt ut halva min burk, du tror inte att jag kan få en ny kanske?” Men icke 🙂

Därtill wai:ar fortfarande Thailändarna och ”reglerna” härför vad gäller senioritet och socioekonomisk struktur tycks fortfarande stämma enligt “phii-nong” dvs yngre/underställd/anställd/lägre social klass/yrke, wai:ar först den som är äldre/överhöghet/chef/högre klass/yrke. Detta avspeglar sig också gärna under möten i affärsvärlden på så sätt att yngre representanter inte gärna gör mycket ”väsen” av sig och de äldre och mer seniora verkar sköta det mesta och det längsta vad talandet beträffar. Här sticker man ju som farang klart ut då man tycker att alla har ”rätt” att tala oavsett position, och därtill gärna också uppmuntrar fritt samtal från samtliga deltagare. Jag undrar vad mina kolleger tycker om detta?

Dock har det uppstått en hel del lite ”komiska” situationer då jag träffat företrädare för våra konkurrenter. De har vid flera tillfällen velat skaka hand, medan jag varit förberedd på att wai:a. I början tänkte man som västerlänning ju skaka hand, men jag läste mig fort till att jag kanske borde använda wai eller att Thailändarna åtminstone inte gärna skulle vilja skaka hand. Men nu känner jag nog att jag alltmer nöjer mig med att bara le och nicka, alltså inte försöka använda en wai /göra en “farang wai”, och då kommer nästan alltid motparten fram med handen. Som sagt, det blev lite lätt komiskt när jag i början sträckte fram kardan och de wai:ade varpå jag sen försökte wai:a och de istället sträckte fram näven 🙂 Men visst, vem minns inte kindpussandet i Spanien 🙂

Likaledes har jag märkt att det här med att inte befinna sig på en ”högre” fysisk nivå än sina överordnande verkligen stämmer. Folk i korridorerna sänker gärna ryggraden och huvudet en bra bit när de går förbi, trots att de flesta är ett rejält stycke kortare än jag. Ibland tar det sig närmast komiska uttryck under möten då någon ”yngre” anställd behöver avlägsna sig från mötesrummet där vi andra sitter ner, och då försöker göra så utan att hålla sitt huvud högre än våra. Det ser ut som om de försöker ”krypa” ut ur mötesrummet och om man skulle vara ”junior” och behöva avlägsna sig från ett mötesrum i Skandinavien så skulle man göra så ytterst försynt, men här blir det ju än mer tydligt i och med ”ihopkrypandet”.

Att som “chef” använda humor och därtill driva med sig själv har nog också varit lite ”chockerande” för de Thailändska medarbetarna. Kanske är det att lite väl degradera det avstånd mellan ansvarig och anställd som de tycker är både normalt och bör finnas. Jag tycker dock att de mer och mer ”spricker” upp och tycks gilla/slappna av/finna sig till rätta med ”humorn”. Thailändare verkar ju klart vara ett genuint glatt och humorälskande folk i allmänhet. Så får vi väl se hur mycket humor jag har kvar om vi börjar missa dead lines och saker och ting går åt skogen och man sen bara får åter ett ”mai bpen rai” till svars 🙂

Det sista jag tänkte nämna är det här med att aldrig röra vid någons huvud och inte ens klappa små barn på huvudet. I helgen befann jag mig på en längre turist-rundvandring där det bl a fanns ett par små ljuslockiga barn tillsammans med sina föräldrar. Jag ”reagerade” direkt då guiden började med att stryka en av ljuslockarna över huvudet och såg sen under dagen flera Thailändare vi mötte som glatt klappade farang-barnen på huvudet och strök deras ljusa lockar. Kanske var det just de ljusa lockarna som lockade (ursäkta ordleken) till detta avsteg från “normen” 🙂

Men visst, ovanstående här är ju, om över huvud taget alls, kanske bara giltigt i ”moderna” BKK och affärsvärlden och självfallet inte någon generell sanning i hela Thailand. KUL är det i alla fall och jag ser fram emot att upptäcka fler kulturella skillnader och förhoppningsvis likheter.

/Jolle

[Author]

Posts